tisdag 17 april 2012

Liksom vi har förlåtit

Det talas mycket om förlåtelse och försoning i dessa dagar när Anders Behring Breivik står åtalad i Norge. Många människor, långt fler än de som är direkt drabbade av dåden, ställer sig frågan om vad förlåtelse egentligen innebär och vad man som människa kan och bör förlåta.

Vad har kyrkan och tron att bidra med här?

Först: Finns det onda människor? Nej, vill jag hävda bestämt. Inom oss alla finns förmågan att göra både gott och ont, det tillhör att vara en fri människa, skapad av Gud. Själva benägenheten att göra ont, att synda, är det som kyrkan kallar arvssynden, och den får vi dras med genom livet.
Men det finns inga onda människor, för Gud kan inte skapa ont. Det tillhör Guds väsen att vara god, och han kan inte skapa ont. Det finns däremot människor där det onda har tagit överhanden, kanske vågar jag till och med säga att en människa kan vara i det ondas våld. Men onda människor - nej, ingen skapas ond.

Vad är det då att förlåta? Kan jag/bör jag förlåta de missgärningar som begåtts emot mig, till och med när det gäller sådana här fruktansvärda händelser som i Norge? Jag läste häromdagen i Dagen en intervju med Per Arne Dahl, stortingspräst och författare, ( här ) där han fick just dessa frågor. Han svarade då att vi inte kan förlåta den som inte ber om förlåtelse. Förlåtelsen, säger Dahl, är en respons på syndabekännelsen.
Jag håller med om att bekännelsen är viktig för förlåtelseprocessen. Jag håller med om att det är ofta så här vi människor upplever det när vi har blivit förorättade.
Men hur gör vi då med den bön som Herren Jesus Kristus har lärt oss? "Förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss".

Jag tror att det ligger en stor hemlighet i förlåtelsen. Det är oerhört viktigt för oss och våra liv att vi ges möjligheten att leva i frihet och i förlåtelse och försoning, så viktigt att Gud också visar det för oss i sin egen bön. Vi får be Gud om förlåtelse, och vi skall själva ge vår förlåtelse till andra.
Jag vet att det är svårt att förlåta. Ibland kan det ta många år, ibland en hel livstid. Ibland är det omöjligt, för såret är så djupt.
Men jag brukar påminna mig om att när jag förorättats är jag ju också bunden av synden som begåtts mot mig. Jag är bunden av den så länge jag inte förlåter. Mitt liv blir bundet till den så länge jag inte förlåter.

Kanske finns det sådant som inte går att förlåta. Därför är det så stort att vara kristen, för den yttersta förlåtelsen ligger aldrig på mig. Jag behöver varken döma eller förlåta, varken fria eller fälla - det ligger hos Gud.

En flicka som var med på Utöya intervjuades på radion häromdagen, och frågan ställdes även till henne: vad känner du för gärningsmannen? Kan du förlåta honom? Hon svarade: jag känner ingenting för honom. Jag tillåter honom inte att ha den inverkan på mitt liv, jag tänker inte lägga energi på att känna något för honom.
Jag tycker det var en klok flicka. Hon gav uttryck för en sund hållning till det ofattbara, kanske någon form av förlåtelse.  

4 kommentarer:

  1. Jag funderar på Per Arne Dahls synsätt att förlåtelse är en relation. Det kan jag till viss del hålla med om. Men frågan är relation till vem? Bra att du lyfter fram orden i Herrens bön. Jag tänker även på Jesu ord på korset. Där ber Jesus att Fadern ska förlåta dem "för de vet inte vad de gör." Är inte det en av syndens/ondskans sidor - att inte förstå, och då inte heller be om förlåtelse?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för ditt svar! Ja, jag tycker att det är otillräckligt att tala om förlåtelse som enbart ett svar på bekännelse. Det är ju inte särskilt ovanligt att bekännelsen eller erkännandet inte kommer. Skulle vi då inte kunna förlåta? Nej, jag tror att Jesus menar just detta - att förlåta även den som inte ber om det eller förstår sin skuld.

      Radera
  2. Men i sådana fall som den fege massmördaren i Oslo är det ingen av oss som ska förlåta. Jag blir så trött på det totalitära förlåtelsepratet, vi har ju inte varit med om detta trauma det är verkligen förmätet av oss att snacka om förlåtelse då.

    Att tvinga en traumatiserad människa att förlåta en så vidrig person som psykopaten Breivik, som inte alls ångrar sina dåd, är ett övergrepp ovanpå det de redan utsatts för. Jag tror aldrig Jesu mening kan vara att vi ska använda förlåtelsen som ett vapen mot människor som utsatts för trauman.

    Men det är bra att frågan diskuteras och du tar upp det på ett klokt sätt som i hur den där flickan levde som om Breivik inte fanns.Förlåtelse är ett så missbrukat begrepp, en människa kan tex representera länge sedan döda och be om "förlåtelse" för oförätter som någon för tillfället populär folkgrupp varit utsatt för, men vad betyder det? Varken de som utsattes för brottet eller brottslingarna är i livet. Sådana övergrepp mot den livsviktiga förlåtelsen har jag svårt att förlåta.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för ditt svar Alma!
      Jag menar absolut inte att förlåtelsen skall användas som ett vapen eller tvång. Jag håller fullständigt med om att förlåtelse aldrig får tvingas fram, och "gärningsmannen" äger aldrig rätten till förlåtelse från sitt offer.
      Och, som jag skriver, det kanske finns sådant som inte går att förlåta. Min poäng är att synden binder inte bara den som syndat, utan även den som drabbats. Jag tror inte heller att förlåtelse enbart kan finnas som ett svar på en bekännelse. Ibland måste jag förlåta för att kunna gå vidare, alldeles oavsett vad den andre gjort eller sagt.
      Du har rätt i att begreppet ibland missbrukas, som för att släta över istället för att på djupet ta tag i det som är fel. Det är svåra frågor, men just därför måste vi samtala om dem. Förlåtelsen är, som du skriver, livsviktig.

      Radera