onsdag 11 april 2012

Låt barnen komma till mig


"Folk kom till honom med barn för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem. När Jesus såg det blev han förargad och sade: Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in. Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem." (Mark. 10:13-16)

I inledningen till första avdelningen i kyrkoordningen står att läsa i sista meningen: "I kristen tro intar barnen en särställning och de behöver därför särskilt uppmärksammas i Svenska kyrkans verksamhet".

I den församling där jag tjänar har vi en relativt stor verksamhet för barn. Det är söndagsskola, kyrkans barntimmar, miniorer och juniorer. Traditionellt församlingsarbete, med flanotavla, lek, barnens bibel, pyssel och andakt. Vi jobbar aktivt för att barnen skall finnas med i söndagens gudstjänst. En gång i månaden firar vi gudstjänst för stora och små med drama, härliga sånger och enkel men djup förkunnelse. Så ser det ut i ganska många församlingar runt om i Sverige, kan jag tänka mig.
Det finns nog inte ett enda kyrkoråd som skulle hävda att barnen inte är viktiga i församlingen, och särskilt i gudstjänsten. Man är stolt över stor barnverksamhet, man talar ofta om det som ett tecken på en lyckosam församling (ganska sällan hör man samma stolthet uttryckas över ett gott bibelstudiearbete, märkligt nog).

Alla verkar rörande överens om att denna "barnens särställning" som kyrkoordningen talar om skall värnas i församlingarna. Men vad betyder det egentligen att barnen har en särställning? Har inte tonåringarna det? Eller de vuxna? Borde inte alla människor ha en särställning och särskilt uppmärksammas i församlingens verksamhet? Varför har just barnen lyfts fram?

Jag förstår varför meningen finns med i kyrkoordningens text. Jesus kallar fram barnen, lägger händerna på dem och välsignar dem, säger att Guds rike tillhör sådana som de. Han blir arg när lärjungarna knuffar undan de små, när de vuxna vill ha Jesus för sig själva. Kyrkoordningen slår fast att det är något särskilt med att vara barn, eller snarare: som ett barn. Men vad betyder det? Vad betyder det för vår syn på barn i största allmänhet och församlingens barn i synnerhet? Vad betyder det för vår gemensamma gudstjänst?

Min erfarenhet och min magkänsla säger mig att vi gärna lyfter upp barnen, men bara så länge de blir som oss. Vuxna, alltså. Det skall vara rättning i ledet (eller processionen) och ordning och reda, så att vi vuxna tycker att det är vackert att se på.
Vi blir glada när barnen medverkar i gudstjänsten, vi arbetar aktivt för det, men vilka uppgifter delar vi med oss av? Är bibelläsningarna förbehållna de vuxna? Förbönen? För att inte tala om nattvarden, får ett barn assistera där? 
Men, säger någon, värdigheten! Värdigheten måste finnas! Vari sitter värdigheten, undrar jag då. I kyrkvärdens kläder? I åldern? I att ingen fläck eller skrynkla får synas? 

Jag är en stor vän av ordning. Ordning och reda, var sak på sin plats, förberedelse och planering - allt det bidrar till att god vilja och goda visioner också resulterar i ett gott resultat. Men gudstjänst är ingen militärisk övning som bedöms efter perfektion - fast väldigt ofta tycks vi tro det. Gudstjänst är liv och gemenskap, liturgi är lek inför Gud. Och då måste det finnas plats för ett visst mått av kaos. För kaos är ju som bekant granne med Gud. 

Blir det mindre gudstjänst om konfirmanden (låt oss räkna dem till barnen) nervöst tuggar tuggummi när han hälsar välkommen? Blir det mindre värdigt om barnen ivrigt springer in från söndagsskolan, fram till nattvarden och sedan till ljusbäraren? Blir det mindre äkta om fyraåringen för glatta livet sjunger med i prefationen och applåderar efteråt? Absolut inte, tror jag att de flesta svarar. Det blir knappast mindre gudstjänst, knappast mindre värdigt, knappast mindre äkta. Men hur skall vi nå dit att vi också lever så och låter det genomsyra vår attityd gentemot varandra i församlingen?

Många har skrivit om det här, och många talar om det här. Men det tycks fortfarande vara lika svårt. De praktiska frågorna kan naturligtvis lösas på olika sätt, efter våra församlingars olika förutsättningar. Den grundläggande teologiska frågan är dock: vad är det att bli som ett barn? Vad menar Jesus när han säger att den som inte tar emot Guds rike som ett barn aldrig kommer dit in?

I min församling har vi arbetat hårt och målmedvetet med barn och ungas plats i församlingen, och framförallt i gudstjänsten. Vi har kommit en bit på väg, men vi brottas definitivt med de frågor som jag ställt här. Det är många och stora frågor, men hur resonerar ni? Vad innebär det att vara som ett barn? Hur arbetar man för att många skall kunna ta ansvar i gudstjänsten och ändå tillfredsställa vårt mänskliga behov av värdighet och helighet? Hur blir liturgin en lek inför Gud?       
 

2 kommentarer:

  1. Hej Judith.

    Jag tror att Jesus när han sa: "Sannerligen den som inte tar emot Guds rike som ett barn, kommer aldrig dit in", menade att även vi vuxna ska vara som barn. Vi ska vara spontana, lita till vår intuition och ställa frågorna i rätt ordning - varför, vad, hur.

    En av de starkaste nattvardsupplevelserna jag varit med om, var när församlingens äldsta kyrkvärd (ca 80 år) delade ut nattvarden tillsammans med min dotter (då ca 5 år). Båda två sa "rätt" ord.

    Krister

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej och tack för ditt svar!
      Jag tror som du när det gäller "barnablivandet". Tyvärr stretar vår (min?) vuxenhet emot.
      Stark bild av församlingens äldsta och yngsta bredvid varandra, utdelande sakramentet. Jag längtar dit, och vi arbetar på det...:)

      Radera