tisdag 3 april 2012

Lärjungaskap

I Dagen idag läser jag en krönika av Anna Sophia Bonde, och utmanas och inspireras - som så ofta - av hennes skarpsinne. Hon skriver idag om lärjungaskap under rubriken Är vi troende eller lärjungar? , och hon frågar: tänker vi kristna på oss själva som "troende" snarare än "lärjungar"?

"Vi har begreppen, been there, done that, vi vet precis vad kristendomen handlar om. Men det är inte säkert att vi för den skull är lärjungar. Lärjungar som vandrar i Jesu efterföljd och som längtar så mycket efter Honom att de är beredda att offra något väsentligt för att få följa honom."

Att vara en lärjunge är något mer än det mer allmänna "troende". Att vara lärjunge handlar om att ge sig in i händelsernas centrum, att verkligen vandra med Jesus, att mista sitt liv för att vinna det.
Men att definiera sig som troende istället för lärjunge, (själva orden spelar väl kanske mindre roll här, utan det handlar mer om vad de kommer att stå för) blir att istället hålla sig lite på avstånd - att betrakta utan att delta. 

Bondes text påminner mig om något som jag har försökt formulera, men som jag inte riktigt vetat hur.

Är jag betraktare mer än deltagare? Håller jag Jesus på avstånd? Är församlingen "en klubb för troende snarare än lärjungaskola"? Är det en grupp för oss som är mätta, som vill uppleva lite fin musik och få en lagom uppfordrande predikan tillsagt oss en gång i veckan? Jag raljerar, men jag undrar verkligen, för det gäller mitt liv och ditt liv.

Vi som har det så bra, som - även om vi skriker och bråkar lite ibland - inte lever under vare sig politiskt eller religiöst förtryck, hur skall vi kunna ta till oss att det handlar om liv och död? För det gör det ju! Det handlar om liv och död, och just nu lever vi i den vecka som allra tydligast berättar det för oss. Den som vill vinna sitt liv måste lämna det, säger Jesus. Det kostar något. Det kostar mitt liv.

Låter jag min tro kosta något? Ger min omvändelse något konkret resultat, leder den till att jag blir en bättre människa och lever ett mer helt liv? Tränar vi oss i församlingen att leva kristenliv, och vad är det då i så fall?

Jag frågar, för jag vet ju precis som ni att över hela jorden finns det hundratusentals människor för vilka tron/lärjungaskapet verkligen kostar något. Det kostar frihet, det kostar familjeband, det kostar vänskap. Det kostar liv, rent ut sagt.
Jag tror att vi är skyldiga våra kristna systrar och bröder att åtminstone försöka svara på frågan.

10 kommentarer:

  1. Mycket tänk- och läsvärt inlägg. Men jag vet inte vad jag ska svara på dina frågor. Till exempel: låter jag min tro kosta något?
    Men jag prenumererar på dina inlägg, så kanske får jag svar ...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!
      Jag vet inte heller alltid vad jag skall svara på mina frågor... När det gäller vad tron kostar, är det nog olika från dag till dag och person till person. För någon kan det vara ett stort steg (=stor kostnad) att vara öppen med sin tro på jobbet. För en annan kanske det handlar om att ge av sin tid och energi till att göra tjänst i sin församling. För åter en annan att stå upp för den som är utstött. Det jag är ute efter är att vi var och en måste fråga oss vad tron får för konsekvenser i våra egna liv.

      Radera
  2. Så sant! En tro som märks är nödvändig för oss själva och världen.

    SvaraRadera
  3. Det här med jobbet kan vara ett problem, kanske inte med kollegerna - men har man ett arbete där man har många korta möten med människor som ska leda till ett gott ömsesidigt utbyte, ja då försöker man tona ner allt som bygga murar mellan sig och dem: Inga konstiga kläder, utsmyckningar eller demonstrativa kroppssmycken, inte heller för extrema kläder, inga politiska märken och en viss diskretion. Det vill säga bär mitt kors under skjortan.
    Peter

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Peter! För mig som präst är det viktigt att påminnas om att det som är självklart för mig inte alltid är det för andra - inser av ditt svar att till och med ett kors kan räknas som stötande. I vissa sammanhang måste man naturligtvis vara väldigt öppen och "neutral", men å andra sidan: vad säger det om vårt samhälle?

      Radera
  4. Anna Sophia Bonde var däremot en ny och positiv bekantskap, läste en rad andra artiklar och krönikor av henne via google.
    Väldigt bra.
    Tack för det tipset!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kul! Jag håller med, hon skriver väldigt skarpt och väl underbyggt.

      Radera
  5. Tänkvärda och viktiga ord. Har själv funderat en hel del över de frågorna på sistone. Det finns en beröringskräck för ämnet bland de flesta Lutheraner verkar det som. Vi är så rädda för gärningslära att vi inte vågar utmana oss själva eller andra med att tala om lärjungaskap eller helgelse. Många tycker att "lagens tredje bruk" är för farligt att predika. Jag tycker att det är svårt, men det måste gå med Guds hjälp. En tro som "står still" stagnerar så lätt, risken är stor att den dör. Vi måste kunna förvänta oss att tron ger frukt utan att det blir ett krav (som hos kalvinisterna)
    En bra bok i ämnet är "helighetens återkomst" av A Nordlander.
    P. Halldorfs "Helighetslängtan" är också bra

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Robert för dina tankar. Tack för boktips, Nordlander har jag inte läst - ska leta upp.
      J

      Radera