söndag 8 april 2012

Jag är med er alla dagar till tiden slut




Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden, halleluja!
Påskdagens rop sprider sig mellan kyrkorna i hela världen just i detta nu. Vi är med i den rörelsen. Surrexit Christus!

Vi förkunnar att Jesus dog och vi bekänner att han uppstod. Det är vår kyrkas bekännelse, en bekännelse som kyrkan burit med sig ända sedan apostlarna och som hon bär idag i sin tradition och genom sina människor. Kristi död och uppståndelse är en historisk sanning. Det är oerhört viktigt, och även om det kan vara svårt att tro kan vi vila i att kyrkan har bekänt detta sedan apostlarna.

Men denna historiska sanning kan aldrig bli frälsande, räddande, om den inte omvandlas till att bli min personliga sanning. Idag får vi alla ställa oss den frågan: vad betyder Kristi död och uppståndelse för mig idag? Har denna historiska sanning, detta omvälvande världshistoriska faktum lett till att jag ser på mitt liv på ett annat sätt?

Vad är det då som skall göra skillnad? Vad är det som skall märkas?
För någon av oss kan det innebära att vi berättar om vår tro på jobbet, för kompisarna eller i släkten, för någon annan kan det innebära att vi avstår från något som inte är gott för oss, för ytterligare någon annan kan det innebära att våga stå upp för det som är rätt.
Vad tron ger för konsekvenser i ditt liv kan bara du själv svara på, och det sätt på vilket du skall leva ditt liv är en sak mellan dig och Gud. Men ett är säkert, för lärjungarna som mötte den uppståndne Jesus förändrades livet totalt. Och så har det varit för kristna i alla tider sedan dess. De gick ut och berättade, och tack vare deras kamp och deras mod finns vi här i kyrkan idag.


2 kommentarer: