söndag 22 april 2012

I en molnstod


Förra helgen bevistade jag Stadsteatern i Göteborg och deras uppsättning av Niklas Rådströms "Bibeln". En fantastisk föreställning. Jag uppmanar alla som har möjlighet att se den. Vi togs med på en vandring genom bibelns böcker, genom dess berättelser och med dess människor. Det som imponerade mest var förhållningssättet, tonen i pjäsen. Det fanns inte minsta antydan till sarkasm eller ironi, ingen ställde sig utanför texten utan gick in i den, brottades med den. 
Gamla testamentet och framförallt 1 och 2 Mosebok fick ta mest plats i de första akterna. Även om Mose var lite för aggressiv för min smak, och det israelitiska folket inte fick plats på scen på annat sätt än att man talade om dem, så fastnade jag ändå för denna skildring av flykten ur Egypten, ur förtryckarens hand. Den var gripande.

I 2 Mos. 13:21 står det berättat hur Herren gick framför israeliterna i en molnpelare om dagen när de drog ut ur Egypten. Om natten gick han framför dem i en eldpelare. På det sättet kunde de vandra dag som natt. Herren var med dem, dygnet runt. Gud var med dem, visade sin närvaro, och det gav dem trygghet. "I en molnstod" stod det förr. Ett vackare ord, tycker jag själv, även om jag förstår att det är något otympligt.

Vad är det som händer i öknen? På dagen är det varmt. På natten är det kallt. Du vandrar, vandrar, till synes planlöst, utan mål. Det har gått åratal sedan vi lämnade det gamla, sedan vi bröt upp från förtrycket. Det har gått så lång tid att vi börjar tvivla på att det var så illa - våra ledare har lett oss ur askan i elden! Vi vet inte vart vi ska, ett svagt minne om ett löfte gör sig påmint. Var det något om ett förlovat land? Vem bryr sig om ett förlovat land? Det är ju nu vi går under!
Det israelitiska folket vandrade länge i öknen. Fyrtio år. Det är länge, även med bibliska mått mätt. De hann hitta på allt möjligt i öknen, jag förstår att Mose och de andra ledarna förtvivlade över folkets ständiga avfall och knorrande.

Ökenvandringen kan vi se som en bild för kyrkan i Sverige just nu. Jag skriver ju naturligtvis från svenskkyrklig horisont, men jag vet att Svenska kyrkan delar upplevelsen av ökenvandring med andra kristna samfund i Sverige idag. Det är torrt, vi irrar omkring till synes utan mål. De äldre bråkar med de yngre, de nyväckta med trotjänarna. Öknen är inte en plats för liv. Det är en plats för kamp, för frestelse. Det är uttorkande att vara i öknen. Vi väljer gärna en egen väg ut.

Vad är det som saknas i öknen? Två saker: ett tydligt ledarskap och tro. Nu talar jag om kyrkan i Sverige idag. Jag har skrivit om ledarskap förr: (Här) och jag vidhåller att det nu är dags för kristenhetens ledare att stiga fram. Gud kallar sina medarbetare hela tiden, än har inte Anden tystnat.
I öknen där vi befinner oss är det livsviktigt att våra ledare nu stiger fram. Stig fram och visa vägen! Vart skall vi gå? Åt vilket håll ligger landet som Gud har lovat? Stig fram - våga stiga fram! Vi irrar, bygger guldkalvar och bråkar - stig fram ni som har fått kallelsen! Vad är visionen? Vart skall vi gå?

Till alla oss som irrar: var är vår tro?! Gud har lovat att gå före oss i en molnstod om dagen och i en eldstod om natten. Var och en av oss har Gud lovat att vara med. Varför söker vi inte Gud? Varför skyller vi allt på varandra? Varför litar vi inte på Gud? Var är vår tro? Gud sänder oss sina ledare. Tror vi det? Lyssnar vi på dem? Följer vi dem?  

Gud tar aldrig tillbaka sina löften. I en molnstod om dagen, i en eldstod om natten.


5 kommentarer:

  1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  2. Den som ska leda måste själv vara ledd. Gud, sänd oss sådana ledare.

    SvaraRadera
  3. Öknen är också den plats där livet dras till sin spets - tänker jag - som ställer oss rent konkret inför frågan: Vad behöver jag för att överleva?

    Bra text. Speciellt slutet fick mig att tänka till. Var är min tro? Kanske finns molnstoden, eldstoden här, nu, men jag fattar inte det. Ser det inte. Och det är väl just där man behöver goda ledare, herdar, som får en att se. Det finns goda herdar inom Svenska kyrkan - och som du säger - man får be för dem, så att de finner mod att stiga fram.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för ditt svar. Viktig fråga som du ställer: vad behöver jag för att överleva. Vad är absolut nödvändigt i mitt liv, i församlingens liv? Det är definitivt ökentidens fråga.
      Men som sagt, i öknen är det lätt att kasta skulden på andra. Vi måste som alltid börja med oss själva, fråga efter vår egen tillit, efter vår egen tro, efter vår egen vision.

      Radera