onsdag 25 april 2012

Ett förlorat paradis

Kvällsläsningen idag består av Harry Martinssons Aniara. Detta stora lilla oerhörda, profetiska epos. Den kom ut 1956, tänk, det är snart en hel generation sedan. Kanske är den till och med mer aktuell idag än då. 

Mimaroben är berättaren, den som leder oss igenom denna (framtids)vision på rymdskeppet Aniara, transportfartyg för de sista överlevande människorna från jorden. Människorna har förstört jorden (Doris), och tar nu sin tillflykt till andra planeter. Aniara undkommer med nöd och näppe vid en av dessa resor en kollision med en asteroid, och emigranterna finner sig plötsligt hopplöst förlorade på väg ut i den kalla rymden. De inser efterhand att ingen återvändo finns, det enda som finns är döden och tomheten.

De äldre säger att deras barndoms blommor har försvunnit. Det gör mig ledsen. Här på den västgötska slätten där jag bor kan man fortfarande plocka mandelblom och viol, men hur länge? Kommer min son kunna plocka sju sorters blommor att lägga under kudden på midsommarnatten, som jag gjorde som barn? När blommorna försvinner, försvinner fjärilarna, insekterna. När jag var barn sprang jag efter citronfjärilar, nässelfjärilar, påfågelsöga. Jag älskar skogen, blommorna, ängarna, åkrarna, de små gårdarna. 
Tänk om det är vår generation som tvingas emigrera med Aniara. 

"I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.
Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker 
och en gudsvind svepte fram över vattnet. 
Gud sade: "Ljus, bli till!" Och ljuset blev till. 
Gud såg att ljuset var gott, och han skiljde ljuset från mörkret. 
Gud kallade ljuset dag och mörkret kallade han natt. 
Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen." 
                              
                                        1 Mos. 1:1-5

"Jag hade tänkt ett paradis för dem 
men sen vi lämnat ett som vi förstörde
blev tomma rymdens natt vårt enda hem
ett ändlöst svalg där ingen gud oss hörde.

Stjärnhimlens eviga mysterium
och den celesta mekanikens under
är lag men inte evangelium.
Barmhärtigheten gror på livets grunder. 

Så föll vi ned på Lagens sanna bud
och fann vår tomma död i Mimas salar. 
Den gud vi alla hoppats på till slut
satt kränkt och sårad kvar i Doris dalar." 

                                      Sång 102 ur Aniara   

  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar