söndag 1 april 2012

En Palmsöndags eftermiddag

Denna Palmsöndags eftermiddag ägnar jag åt läsning och, för all del, en del bloggande. Efter en härlig gudstjänst på förmiddagen där församlingens älskade konfirmander framförde ett starkt och inlevelsefullt påskspel känner jag mig trött i kropp och sinne, och är därför glad över att kvällen är någorlunda ledig. Jag kan alltså utan stress ägna mig åt böckerna.

Jag läser gärna postillor (predikosamlingar), ofta nyare men framförallt äldre. Det ålderdomliga, mustiga språk som möter i äldre tiders predikningar och bibelutläggningar tilltalar mig. Jag älskar ord och fascineras (ibland till och med generas!) av de medeltida mystikernas jordbundna och vardagsnära uttryckssätt. Deras språk möter vi naturligtvis även tidigare hos kyrkofäderna, och senare exempelvis hos pietisterna med flera. Språket och förhållandet till bibelordet förenar många många över rummets och tidens gräns. Det som förenar är att ordet på ett sådant tydligt sätt blivit kött, det har blivit ett med människans vardag och liv.
Det förenande draget gör att det lika gärna kunde ha sagts idag. Det är Guds ords styrka, det talar till oss i alla tider.

Därför; så här på Palmsöndagens eftermiddag: håll till godo med ett utdrag ur en predikan i Palmsöndagstid över Johannesev. 17:5 av Johannes Tauler  (1300-1361). 700 år må ha förflutit, men texten skvallrar intet om detta. (Nåja, inte särskilt mycket iallafall.)
Med hjälp av J. Tauler stannar jag återigen upp inför vad kristenlivet i sitt djupaste handlar om: sann tillbedjan och förening med Gud.

"När Guds käre Son lyfte upp sina gudomliga ögon till himlen och sade: "Fader, förhärliga din Son", så lär han oss därigenom att vi skall lyfta upp alla våra sinnen, händer, krafter och känslor i höjden och be i honom, med honom och genom honom.
Detta är det allra käraste, allra värdigaste verk som Guds evige Son här gjorde, att han tillbad sin älskade fader. Det är bortom allt förnuft, och ingen kan nå fram till det och förstå det utom genom den helige Ande. Om bönen sade Sankt Augustinus och Sankt Anselmus, att den var "ett hjärtats upplyftande till Gud".
Kära barn, här kommer rika människor till er och ger till fattiga utmärglade sjuka barn fyra eller sex penningar, och ber er göra jag vet inte hur många knäfall och läsa kanske hundra Fader vår. Om ett sådant köp och dylika slags bedrifter må Gud i sin evighet anse vad han vill. Men jag skall säga dig en sak: Vänd dig i sanning bort från dig själv och från allt skapat och styr ditt sinne bortom alla skapade varelser ner i den djupa avgrunden mot Gud.
Där skall du sänka ner din ande i Guds ande, helt släppa alla dina högsta och nedersta krafter, bortom alla sinnen och allt förstånd, i en sann inre förening med Gud i grunden.
Med detta överträffar du alla fromma seder och ord och övningar, och där skall du be Gud om allt som han vill att man skall bedja om och vad du och alla människor begär av dig.
Och du skall veta: lika ringa som en liten fattig penning är jämfört med hundratusen guldmynt, lika ringa är all utvändig bön jämfört med denna som är och kallas sann förening med Gud, detta att den skapade anden försjunker och sammansmälter med Guds oskapade Ande."

                                       Tauler, Johannes - Djup ropar till djup, predikningar - Artos

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar