söndag 15 april 2012

Att brukas och förbrukas

"Inför dig, fader,
      i rättfärdighet och ödmjukhet,

med dig, broder,
      i trohet och mod,

i dig, ande,
     i stillhet.

Din - ty din vilja är mitt öde,
vigd - ty mitt öde är att brukas och förbrukas, efter din vilja."

                                  Dag Hammarsköld - Vägmärken

Vissa dagar är tröttare än andra. Idag är en sådan.

Ibland får jag frågan - naturligt nog, kanske - vad jag som präst gör när det inte är söndag. Det är lättare att svara på vad jag inte gör, brukar jag säga, för vardagen i församlingens tjänst är milt sagt brokig. Dessutom är jag fru. Och mamma. Och försöker utöver det också ibland fungera som vän.

Ibland - idag kanske - passar Dag Hammarskölds ord väldigt bra. "mitt öde är att brukas och förbrukas, efter din vilja".

Ibland känner jag mig som den torra (döda?) grenen på bilden.

Som präst förväntas jag vara buren av en stor kraft. Det är jag också. Jag bärs av en stor kraft, Guds kraft, det vet jag. Men det är inte alltid som Guds kraft gör sig påmind, och det vet jag och även ni, allihop.

Att predika om att vara buren av Gud utan att för stunden själv uppleva det, dränerar på kraft. Om ni visste hur mycket kraft som kan förbrukas i en predikan när man inte själv känner sig buren. Det är som jag åldras för varje ord som kommer ur min mun.
Då känner jag mig brukad och förbrukad, som Hammarsköld skrev.
Imorgon är det måndag igen. Och, ja, jag arbetar då med.

Jag har världens bästa uppdrag, det handlar inte om det. Jag ville bara påminna om att präster är också människor och ibland blir vi trötta.

4 kommentarer:

  1. Det förstår jag!! Det gäller att du ger av den andliga kraften och inte din egen kraft...då du inte känner dig omsluten av gudskärlek.
    Jag tycker att du är enastående...

    SvaraRadera
  2. Och på något vis få kunna uttrycka även i predikan hur det känns när man inte känner sig särskilt buren, och vad som på något vis trots allt gör att man står där.

    Säger jag, mycket trött, efter några dagar med barnen (1 och 3), med frun bortrest. Inte så stark känsla av att vara buren, men tacksam över att ha föräldrar som gärna tar emot barn och barnbarn.

    /Pär, pappaledig präst

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, Pär. Att våga uttrycka det, handlar det mycket om för mig (och för andra också, kan jag tänka mig). I våra församlingar händer det att vi placerar varandra på piedestaler, och uppsatt på piedestalen är det svårt att inte anamma den bilden av sig själv. Det är tufft att visa sig sårbar, men nödvändigt också. Tack för dina ord.

      Radera