torsdag 19 april 2012

Aftonsång


"Nu vilar hela jorden.
Tom hänger barnets gunga.
Bort dör de stora orden
     på mannens tunga.
Från kärnan faller skalet.
Snart hörs ej minsta knäpp.
     Bort dör förtalet
     på kvinnans läpp.

Han, som allena äger
allt, sjöarna och landen,
står hög mot skyn och väger
      vår jord i handen.
En krans av stjärnor slingrar
kring hans gestalt sitt ljus.
     Men på hans fingrar
     är blod och grus."

             Hjalmar Gullberg


Kom att tänka på Gullberg, eftersom jag av en händelse träffade min gamla svensklärare idag, fröken P. Underbara fröken P. Jag hade henne i svenska i sjuan och kanske åttan, sedan gick hon i pension. Hon är alltså en bra bit över de åttio idag.

Fröken P. var en av de första vuxna som uppmuntrade mitt skrivande. Jag fick guldstjärnor för mina uppsatser, och snirkliga marginalanteckningar med rödpenna: "bra bild!", "fint ordval", "jättebra!". Snälla fröken P.
Hon kunde vara sträng också. Hon hade alltid kjol, oftast i tweed, polotröja och pärlhalsband. Trots att hon på ett sätt redan då, i början på nittiotalet, var av en annan värld, trollband hon oss tonåringar på sina lektioner. I alla fall trollband hon mig. 

"Judith skriver väl dagbok?!" frågade hon på mig på ett kvartsamtal. "Ja, det gör jag", viskade jag (pinsamt, pappa var ju med). "Det är bra, fortsätt med det", sa hon. "Så utvecklar du ditt tänkande och ditt skrivande".

Fina fröken P. Tack för allt du lärt mig. Tack för att du såg den fnittriga tonåringens kärlek till Orden, tack för att du visade mig vidare in i skrivandets konst, tack för att du fick oss att inse att utan poesi vore livet.... ja, helt enkelt fattigare. Tack för att du visade oss Gullberg, Ferlin, Södergran, Ekelöf.

"Tänk att du blev präst", sa hon och log. "Jag vill gärna lyssna till dig någon dag."
Tack gode Gud för fröken P.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar