lördag 3 mars 2012

Valv gapande bakom valv

I kyrkans värld är vi väldigt förtjusta i uttrycket "högt i tak". Det är ju ett ganska självklart uttryck med tankar på hur våra kyrkobyggnader ofta ser ut. De har högt i tak, helt enkelt.
Alla tänkbara fraktioner använder sig av det. Högkyrkliga, lågkyrkliga, konservativa, liberala. Antingen berömmer man sig av att ha just högt i tak, eller så önskar man sig högt i tak, men allra oftast använder man uttrycket för att beskylla sin motpol för att inte ha högt i tak.
Vid första anblick kan man tycka att det finns mer problematiska uttryck än just detta. Är det inte ganska ofarligt, egentligen?
Nej. Det är inte ofarligt. Eller snarare, det är just sådana här "ofarliga" uttryck som är förödande för både samtalsklimat och gemenskap i samhället i allmänhet och kyrkan i synnerhet.

Jag menar detta: den som står inne i katedralen kan ju naturligtvis avgöra hur takhöjden upplevs av honom/henne själv. Den som är inne berättar också ofta och gärna om katedralens storslagenhet och luftiga intryck - trots de urgamla stenarna och den föråldrade byggtekniken. 
Men, vad man inte uppfattar inne i katedralen är alla de som står kvar utanför och som inte klarat klättra över tröskeln.    

För att få åtnjuta takhöjden måste du kunna klättra över tröskeln, alltså. Det är så det har blivit (eller har det alltid varit?) i den kyrkliga sfären.
Eller som jag fick tillsagt mig för en del år sedan: "du kan inte vara med här för vi är så öppna". Idag skrattar jag åt det, men det är för att jag har lyckats kravla mig över några trösklar sedan dess.

Vi måste kunna bättre. Kyrkans folk - om några - kan bättre!  

"Inne i den väldiga romanska kyrkan
trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
"Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones,
Herr Tanaka och Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig
valv bakom valv oändligt."

                                Tomas Tranströmer

4 kommentarer:

  1. Bra skrivet! Kul att de var så öppna : "Du kan inte vara med här för vi är så öppna"

    SvaraRadera
  2. Är det inte symptomatiskt för nyspråket att "de öppna" utestänger, de liberala fördömer och de med högt i tak bygger murar?
    Varför inte samtala med alla och välkomna med en öppen famn trots att man är oförstående för den andres synpunkt?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, något märkligt är det iallafall. Jag tycker att det är en lovvärd hållning som du beskriver, att försöka samtala med alla - och särskilt om man är oförstående för den andres synpunkt.

      Radera