fredag 23 mars 2012

Tankar inför helgen


Jag minns hur det var när jag fick reda på att jag väntade barn, det är drygt fem år sedan nu. Jag minns var jag var, hur jag stod, vad jag hade på mig. Jag minns tankarna som flög genom mitt huvud.
Jag minns första gången jag kände en spark. Jag minns var jag var, att jag låg på golvet. En spark är fel ord, jag kände ett litet fladder - som en fjäril. Det är en fjäril där inne i mig, tänkte jag. Eller en liten fisk.

På söndag firar vi Jungfru Marie bebådelsedag. En glädjedag mitt i fastan. Mitt inne i fastetiden blickar vi fram emot julens under. Jag har tidigare skrivit om Maria och kyrkans och min syn på henne. (Maria) Jag ser henne som den modigaste av kvinnor, en ung kvinna som vågar följa sin egen övertygelse. Hon är Guds tjänarinna, ingen annans.

För en tid sedan träffade jag en ung flicka, ja en ung kvinna, som blivit mamma. Hon var bara sexton år. Hon ville att hennes lilla barn skulle döpas. Det var viktigt för henne att hennes nyfödde genom dopet upptogs i Guds familj, att allt skulle gå rätt till. Allt skulle gå rätt till. Det var viktigt.
Jag var hemma hos henne i hennes lilla lägenhet i stan. Hon hade bakat muffins och bryggt kaffe. Själv drack hon inte kaffe, utan ställde fram ett glas cola till sig. Hon satte i två smala sugrör och drack. "Hoppas kaffet är gott", sa hon. "Jag är inte så van vid att göra kaffe." Kaffet var gott.

Hon berättade att pojken hade varit sjuk. Hon hade märkt att något var fel redan några veckor efter födseln. Det var något som inte stämde, hon hörde på gråten att något var fel. Som en mamma gör. Hon ringde sjukvårdsupplysning, läkare, vårdcentral. Alla sa till henne att ingenting var fel, och att små barn gråter och är jobbiga - det borde hon ha förstått om hon nu skulle vara mamma.
Hon gav sig inte, och efter en tid visade det sig att pojken verkligen var sjuk. En tumör åt på honom. Hon visste ju det. Hon är ju hans mamma.

Nu skulle pojken döpas. För allt skulle gå rätt till. Hon hade bakat muffins, hyrt församlingshemmet och lånat en dopklänning. Allt skulle gå rätt till.

Jag tänker på Maria, den högt benådade. När ängeln Gabriel kommer till henne och berättar för henne att hon skall föda Guds son till världen, då är hon kanske inte mer än sexton år. Även om hennes tid var en annan än vår, så är hon ung. En flicka, på väg att bli kvinna. Nu skall hon bli mamma. Marias ja förändrar för alltid världshistorien. Våra liv är beroende av hennes ja. Må det ske med mig som du har sagt. Maria blir genom sitt ja theotokos, Gudaföderska.

När jag satt i den ärvda skinnsoffan och drack kaffe och åt muffins, då tänkte jag på dessa båda flickor som svarat ja på Guds kallelse. Du skall bli mor, hade Gud sagt till dem, och de hade svarat ja. Det förenade dem, där och då.
De blev mor, och för evigt förändrades deras liv. Moderskapet förenade dem. Stoltheten förenade dem. Beslutsamheten förenade dem. Tron på deras egen övertygelse förenade dem. 
Det förenade mig med dem.

A cradle song

Sweet dreams form a shade, o´er my lovely infants head.
Sweet dreams of pleasant streams, by happy silent moony beams.

Sweet sleep with soft down, weave thy brows an infant crown.
Sweet sleep Angel mild, hover o´er my happy child.

Sweet smiles in the night, hover over my delight.
Sweet smiles Mothers smiles all the livelong night beguiles.

Sweet moans, dovelike sighs, chase not slumber from thy eyes,
sweet moans, sweeter smiles, all the dovelike moans beguiles.

Sleep sleep happy child. All creation slept and smil´d.
Sleep sleep, happy sleep, while o´er thee my mother weep.

Sweet baby in thy face, holy image I can trace.
Sweet baby once like thee, thy maker lay and wept for me.

                                                 William Blake

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar