fredag 16 mars 2012

Tankar inför helgen


Läser just nu "Om godhet" av Desmond och Mpho Tutu. (Mpho är Biskop Tutus dotter, även hon är präst.) Jag brukar egentligen inte vara särskilt förtjust i böcker med den här typen av titlar - lite för klämkäckt för min smak. Jag fick den iallafall rekommenderad, och det visade sig genast att mina farhågor var ogrundade.
Jag är inte klar med den än, men igår läste jag ett stycke som jag kopplade ihop med kommande söndags tema "livets bröd".

Vi har kommit fram till Midfastosöndagen, eller brödets söndag. I evangelietexten (Joh. 6:1-15) berättar Johannes om Jesu brödunder - fem kornbröd och två fiskar kom att räcka till femtusen man. 

Jag tänker på pojken med bröden och fiskarna. Vi vet inte namnet på honom, vet inte var han kom ifrån. Men vi kan tänka oss in i situationen: det är full med folk, Jesus har predikat hela dagen. Lärjungarna börjar fundera över praktikaliteterna. Folket måste ha mat! Hur skall det gå till? 
Pojken som varit med hela dagen hör de vuxnas stressade, bekymrade röster. Han vill hjälpa till. Han tittar i sin egen lilla ränsel, där finns fem kornbröd och två fiskar. Mat som hans mamma packat ner, och som skall räcka till familjen. De hade varit förutseende, visste att det skulle bli en lång dag.
Pojken ser omedelbart möjligheten att hjälpa till. Vi vuxna vet att hans bidrag är alldeles för litet - vad förslår det till så många? Barnet ser inte det bristfälliga i gåvan. Han ser att han kan bidra, och ger det lilla han kan. Det lilla han kan är att ge allt han har. Det lilla han ger blir till överflöd.

Nu till Biskop Tutus "Om godhet". Han skriver om kampen mot apartheidsystemet, och hur den långa tider verkade vara fruktlös. Tvivlet på Gud och på Guds allmakt var allestädes närvarande hos honom. I kapitlet "Var är Gud när vi har det svårt?" skriver han de ord som kom mig att tänka på söndagens evangelium och särskilt på pojken som gav:

"Ibland förefaller våra handlingar för små och isolerade för att kunna avleda historiens lopp. Vårt ställningstagande eller lidande kan bli som ordspråkets droppe i havet. Men det är som Mpho gärna påpekar: det finns alltid en sista droppe som får bägaren att rinna över.
Kvinnorna i Black Sash och deras protester var en sådan droppe. Black Sash var en grupp för vita kvinnor som motsatte sig apartheid. De kringgick förbuden mot möten och "uppviglande sammankomster" genom att protestera var för sig mot regeringens övergrepp. (---) Var och en kan göra samma sak, i vår tid och där vi är. Vi kan låta vårt lidande bli en droppe i bägaren, foga den till människans inverkan och vara med och forma om historiens lopp."

Pojken som gav det lilla han kunde medverkade till att undret kunde ske. Värt att notera är också att ingen skrattade åt pojken när han kom med sina gåvor. Ingen sa till honom att inte störa när de vuxna pratade. Pojken och hans gåvor togs i anspråk. Han togs i anspråk, han efterfrågades, han räknades med, han gavs ansvar, han tilläts vara med och ge sitt bidrag för den stora gemenskapen.
Vad hade vi gjort?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar