tisdag 13 mars 2012

Stengrunden?


"Tu es Petrus, et super hanc petram aedificabo ecclesiam meam."

"Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling."

Orden yttras av Jesus till aposteln Petrus, efter att Petrus har avgett sin bekännelse: Du är Messias, den levande Gudens Son. (Matt. 16:18-19).
På denna bibelns vackraste bekännelse vilar kyrkan. Det är på denna bekännelse som kyrkan vilar, och på vilken Jesus bygger sin församling.
På bekännelsen att Jesus är Messias, den levande Gudens Son vilar kyrkan. Det är stengrunden som vi står på. Det är den grund som kopplar oss samman med alla de kristna som gått före och som kommer att komma efter oss. Det är den grund på vilken fornkyrkans martyrer dog, och på vilken martyrer dör idag. Denna stengrund som förenar. Eller?

Funderar mycket över tillhörighet och hur viktigt det är för oss människor att "få vara med", tillhöra, räknas med. Från det att vi är mycket små söker vi bekräftelse, acceptans, gillande, uppmärksamhet från dem som vi har runt omkring oss. De närmaste relationerna är först de viktigaste att få bekräftelse från, och med åren utökas våra cirklar. Vi rör oss i fler och fler sammanhang, tillhörighet och bekräftelse får olika betydelse i olika situationer och beroende på vår erfarenhet.

En av de ständiga frågorna genom livet är "får jag vara med?" eller "hör jag ihop med dig?". Vi vill finnas med, vi vill räknas med. Det är något som vi ständigt brottas med och som kan orsaka stora sår i vårt inre och i vår gemenskap. Detta gäller naturligtvis också i högsta grad församlingar och trosgemenskaper. Avvisande och uteslutande kan skapa stora sår som aldrig läker.
Minns gymnasietiden då jag inte fick vara med i kristna skolgruppen för att jag tillhörde Svenska kyrkan. Vems stengrund?
Minns studietiden då jag ville finnas med i en högkyrklig karismatisk gemenskap, men inte fick göra det fullt ut på grund av min (felaktigt uppfattade?) kallelse. Missuppfattad stengrund?
Minns gruppen kvinnliga teologistudenter där jag inte befanns vara öppen nog för att deltaga. Lös stengrund?
Ser idag sorgen hos dem som anses ha felaktiga åsikter och därmed utesluts ur kristna gemenskaper. Tvivelaktig stengrund?
Stengrund? Stengrund?

Jag vet att jag delar detta med många, oavsett vilken kyrklig tillhörighet man har eller har önskat ha.

Vad är det då som har gått fel? Jag tror att det handlar om att den där stengrunden, det där som allt bygger på, som är anledningen till att man är där och som dessutom är målet för vår gemenskap, - den har vi definierat lite som vi själva vill. Klippan som församlingen byggts på har bestått av lite olika material. Ibland har det till och med varit oklart vad klippan består av.
Det är ju naturligtvis väldigt bekvämt att göra så. Det är bekvämt, för det kräver ju ingen tankemöda eller direkt erfarenhet hos mig själv, det kräver heller inget ansvar av mig själv. Jag överlåter åt någon som verkar ha koll att bygga på det som den personen säger skall hålla. Ifrågasätter jag aldrig byggherren behöver jag aldrig heller skärskåda klippan på vilket allt är byggt. Förrän det rasar.
För det är frågan för Guds församling just nu, när så mycket börjar knaka och rasa. Vad har vi byggt på? Är det ens en stengrund, eller är det lösan sand? Eller ännu värre: är det på människor eller materiella ting som allting vilar?

Stengrunden var det, ja. Du är Messias, den levande Gudens Son. Det definierar vilka vi är. Kristna. Kristustroende. En kyrka. Församling. Ett tempel av levande stenar.
Kan vi, 2012, stämma in i denna Klippans trosbekännelse, den som får Jesus att få något varmt i blicken och se på sin Petrus och besvara kärleksförklaringen genom att ge honom ansvaret för församlingsbyggandet?
Vad får det för konsekvenser för församlingen att vila på denna stengrund? Vad innebär det för gemenskapen och vad vi säger om oss själva? Öppnar det upp eller stänger det ute?  




  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar