onsdag 28 mars 2012

Som på en spindeltråd


Ibland känns det som att livet är som att balansera på en spindeltråd. Så kan det vara med tron också, även om jag egentligen inte vill dela upp tro och liv på det sättet. Allt är ett och ett är allt. Liv och tro och tro och liv.
Ibland hamnar vi i situationer då man ska berätta om sin tro - jag hamnar naturligt nog där ofta. Det kan ibland vara svårt, särskilt när det handlar om att möta människor där man inte känner deras egna erfarenheter och uppfattningar. Det blir som att balansera på en spindeltråd.

Den här veckan har vi - likt många andra församlingar - haft påskvandring för skolans elever och lärare. Vi har vandrat med Jesus upp till Jerusalem, fått våra fötter (nja, händer) tvättade och delat brödet med varandra och med lärjungarna. Vi har somnat i Getsemane, blivit rädda för soldaterna och suttit vid korsets fot på Långfredagen. Vi har sörjt vid graven, och burit fram kryddor och oljor tillsammans med kvinnorna. Vi har tagit del av den tomma gravens glädje och sjungit "uppstått har Jesus, hurra, hurra!".

I samtalet med barnen efter påskvandringens slut frågade en pojke: "varför skulle Jesus dö?" En annan pojke frågade: "blev Jesus verkligen levande igen, och hur gick det till?". Jag sa det inte, men jag tänkte att "ni har precis ställt de frågor som kyrkan och världen kämpat med ända sedan lärjungarnas första vittnesbörd".
En halv sekund tänkte jag också på vad man som präst får/kan/skall säga i en sådan här situation. Jag balanserade på en spindeltråd.
Jag tänkte ytterligare en halv sekund och konstaterade att det i den kyrkliga kontexten har det de senaste åren inte varit självklart att hävda vare sig motivet för Jesu död eller uppståndelsens faktum. Spindeltråd.

Som ni förstår tvekade jag en kort sekund innan jag svarade pojkarna. Men på den korta sekunden hann jag också konstatera att jag ju både vet vad jag tror och vad kyrkan lär, samt att som präst kan jag knappast hävda något annat, oavsett vilka jag har framför mig.
Spindeltråden kändes plötsligt väldigt stark.
Jesus dog för att Gud älskar oss. Och ja, uppståndelsen är ett faktum, och det största undret. Pojken svarade för övrigt själv på den frågan: "jag tror att det var hans far som ordnade det. Gud alltså". Det tror jag med, svarade jag.  

För övrigt står jag i förberedelserna för ett av årets gudstjänstmaraton. Predikningar för Palmsöndag, Skärtorsdag, Långfredag och Påskdag skall frammanas. Här får jag och alla predikanter med mig nu möjligheten att behandla just dessa båda svåra ämnen som pojkarna tog upp. Varför skulle Jesus dö? Och vad betyder uppståndelsen?
Årets bästa predikovecka närmar sig.

3 kommentarer:

  1. Intressant. Men visst kunde du också ha sagt det där du tänkte om att det är de största frågorna som människor kämpat med sedan kyrkan kom till?

    (ps jag funderar på om kommentarsfunktionen på din blogg stänger ute lite. Den här captchan är jättesvårläst och jag brukar få skriva om två-tre gånger innan jag får det rätt. Bara en tanke!)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Sofia!
      Ja, jag hade kunnat säga det - definitivt! Jag gjorde det inte därför att barnen var åtta-nio år. Kanske inte något argument egentligen....:)
      Ska kolla kommentarsfunktionen genast.

      Radera
  2. testar kommentarspostningen - i Safari funkar det men i Chrome försvinner det jag skrivit i rymden och sidan laddar om med en helt tom kommentarsruta som om inget hade hänt

    SvaraRadera