söndag 11 mars 2012

Grumliga diken


När man är djupt involverad i en organisation eller ett särskilt ämne, händer det allt som oftast att man åker på verklighetssmällar som berättar att "alla" faktiskt inte är lika involverade eller har samma förförståelse som jag själv. Sådana smällar är särskilt oangenäma, för de tvingar mig att både stanna upp och ta ett steg åt sidan för att betrakta allt från ett annat perspektiv.  

Det är stor risk att den här texten behöver en sådan smäll. Det vet jag inte förrän efteråt.

Just nu pågår en debatt i Svenska kyrkan vars ämne skiftar en aning beroende på vem som har ordet. Den handlar enligt vissa om Svenska kyrkans identitet (t.ex. här), enligt andra om politik/maktmissbruk (bl.a. här), enligt åter andra om främlingsfientlighet och extremism (här), enligt ytterligare andra om debattklimatet i kyrkan (här och här ). Detta är bara ett urval länkar, följ dem vidare och bilda dig en egen uppfattning, jag vill inte påstå att det är en fullständig presentation. Jag är inte journalist, jag är präst.
Många har skrivit om bakgrunden till debatten, därför skall jag inte fördjupa mig i det här. I korthet handlar det om: Vad är Svenska kyrkan? Vem har tolkningsföreträde i kyrkan? Vilka åsikter kan rymmas i Svenska kyrkan? Om det finns gränser för vilka åsikter som kan rymmas, vad blir konsekvenserna?

Detta är en debatt som förs i media, både på nätet och i pappersformatet. Det har stormat rejält där ett tag. 
Hur intressant är då detta för den vanliga svenskkyrkliga församlingen? Den del av debatten som handlar om strid mellan personer är tämligen ointressant, vill jag påstå. Men det som handlar om identitet och vilka åsikter och hållningar som ryms i vår kyrka är i allra högsta grad intressant - och viktigt.
Jag har tidigare skrivit om tak- och tröskelhöjder i Svenska kyrkan (valv), och vill mena att vi har råd med en mycket hög takhöjd. I klartext: vi har råd att i vår kyrka rymma hög- och lågkyrklighet, samt teologi med konservativ respektive liberal prägel. Och ja, jag menar även dem som exempelvis anser att kvinnor inte bör vara präster. Och de som menar att kvinnor bör vara präster. De som viger personer av samma kön, och de som inte gör det. Vi har råd med en sådan mångfald. Jag menar också att kristna skall kunna stå upp för och värna om sin tro, och inte skämmas för evangeliet - utan att riskera att bli kallade vare sig fundamentalistiska eller högerextrema. (Jag vet, det är skrattretande att behöva säga det, men hit har vi kommit idag.)

Debatter kan vara minst sagt uttröttande. Denna debatt är det. Jag har länge tänkt att jag inte ens orkar kommentera den. Men nu har jag hört så många röster som dels är förtvivlade över den bild som ges av Svenska kyrkan just nu, dels är förtvivlade över Svenska kyrkan. Jag har hört så många säga att man inte känner igen sig i den bild av kyrkan och hennes församlingar som ges från Svenska kyrkans nationella nivå och i media. Man känner inte igen sig.
Man frågar efter djup, efter innerlighet, efter ärlighet, efter äkthet, efter mod, efter trohet till evangeliet. Man säger att man inte finner det i sina församlingar längre. Man frågar sig alltså: "får jag vara med?" och "skall jag vara med?".  
Detta är djupt oroande och långt mer allvarligt än en metadebatt som mest rör förehavanden inom Stockholms stift (jag ber om ursäkt om jag låter provinsiell).

Även jag förtvivlar. I stort sett varje gång jag besöker Svenska kyrkans hemsida slås jag av tanken: "är detta den kyrka jag arbetar för? Jag känner inte igen mig." Året på Pastoralinstitutet (sista året innan prästvigning) i Lund var en plåga, då jag för första gången på riktigt insåg hur lågt i tak det är i Svenska kyrkan. Här rymdes knappt någonting, utöver diverse trädvälsignelser och övningar av typen "skriv din egen nattvardsbön".

Men nu då? Vad gör vi nu? Skall vi samlas i en egen klubb - de förtvivlade, utstötta, martyrerna? Nej. På samma sätt som vi ska akta oss för att kasta oss ned i det första grumliga diket - där vi för en orättfärdig debatt bestående av personangrepp och lösryckta åsikter om den Andre, skall vi akta oss för detta det andra lika grumliga diket: det självpåtagna martyriet. Inga diken. Det är inte värdigt Guds församling. Vi skall följa Vägen.

Tiden är sedan länge inne för inte bara en väckelse utan ett rejält uppvaknande, en rejäl omvändelse. Och som alltid kommer det att ske på gräsrotsnivå. En förändring kommer aldrig uppifrån. Den börjar - som den ju redan har gjort - på gräsrotsnivå. Den börjar när människor börjar kräva att våra församlingar skall vara platser för andlig mognad och växt. Den börjar när människor börjar kräva att deras andliga behov tas på allvar. Den börjar när människor börjar kräva att få ta ansvar för sin församling och inneha tolkningsföreträde.
Sista ordet är knappast sagt.

"Ty liksom kroppen är en och har många delar och alla de många kroppsdelarna bildar en enda kropp, så är det också med Kristus. Med en och samma Ande har vi döpts att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samma Ande att dricka." (1 Kor. 12:12-13).

3 kommentarer:

  1. Tack, Judith, att du vågade länka till dig själv i "Fjärde väggen", så att jag kunde hitta hit.
    Guds välsignelse
    önskar
    Gunnel

    SvaraRadera
  2. Tack för att du skriver det jag tänker.

    SvaraRadera
  3. Tack båda. Tillsammans är ordet nu.

    SvaraRadera