fredag 10 februari 2012

Tankar för helgen

Evangelietexten för söndag (Lukasev. 8:4-15) svämmar över av ord från livet på landet. Såningsman, utsäde, berghäll, vissna, tistlar, jord. När man, som jag, är präst på landet gäller det då att hålla tungan rätt i mun. Större delen av min församling är nämligen experter på jord och utsäde, bevattning och ogräs. Jag är blott en novis.

En predikan är dock skriven. Kanske kommer mina kära gamla bönder le lite åt sin präst på söndag. Det gör inget.

En tanke som blev tydlig när jag läste texten är att det slösas väldigt med utsädet i liknelsen. Ingen förnuftig bonde beter sig så. Vem har råd att slänga säd ut på vägkanten eller på berghällen? 
Sådan är alltså Gud. Han slösar - inte för att han är ovarsam, utan för att han vill försöka även med det som verkar hopplöst. Han slösar med orden, slösar med nåden. Stort.

En dikt om den gamle odalmannen får avsluta inlägget här. Mest för att den är fin och för att jag kom att tänka på den.

 "Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så."


                              Bo Setterlind



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar