torsdag 9 februari 2012

Kaos är granne med Gud

Just hemma från en lång arbetsdag. Det har varit en sådan där dag som är fylld av allt tänkbart (och otänkbart) och där jag har sprungit från den ena arbetsuppgiften till den andra. Sådana dagar känner jag mig inte tillräcklig. Jag kommer på mig själv med att vara någon annanstans, i tanken är jag redan på nästa plats, i nästa uppgift. Det är otillfredsställande eftersom jag anser att det är mycket viktigt att vara närvarande i det jag gör.

Som avslutning på dagen (efter gudstjänstplanering, begravning, konfirmander...) var det bibelstudium. Temat för våren är Nådens gåvor utifrån 1 Kor 12. Denna kväll hade jag förberett att tala om de två första gåvorna som Paulus nämner i detta kapitel, vishetens gåva och kunskapens gåva.
Jag erkänner, jag kom inrusande (inte fysiskt, men mentalt) till detta studium utan särskilt grundlig förberedelse i bön och stillhet. Jag visste att jag hade nog på fötterna, jag hade bläddrat och slagit upp, fräschat upp grekiskan i just det här kapitlet, kollat olika kommentarer, skrivit utförliga anteckningar - jag var väl förberedd precis som vanligt... Men jag var inte DÄR. Jag satte igång i ett hiskeligt tempo, rabblade ur mig bibelställen och hänvisningar tills jag insåg (när jag tittade mig omkring) att inte ens mina mycket bibelsprängda medstudenter hängde med i bläddrandet.

Det handlade om Vishetens gåva, och jag ville visa på linjen mellan det nya förbundet där Kristus är Visheten och det gamla förbundet med Ordspråksboken där Visheten tecknas nästan som en person, en kvinna - ja, ni hör ju nästan i vilket tempo jag körde på.

Så bad jag alla att slå upp Ordspråksboken 8 där Visheten talar om sig själv.
Visheten talar om sig själv. Gud talar om sig själv. Jag läste högt från vers 22: "Herren skapade mig som det första..." Visheten talar där om att hon är till från begynnelsen.
Så insåg jag det plötsligt.
Jag läste vidare. "då var jag som ett barn hos honom. Jag var hans glädje dag efter dag och lekte ständigt inför honom, jag lekte i hela hans värld och gladde mig med människorna" (Ords 8:30-31).
Jag insåg att detta är Guds Ord. Det vet jag att det är. Men jag insåg det. Igen. Och igen.
Jag såg hur Jesusbarnet leker ständigt inför Gud, leker i hela hans värld och gläds med oss människor. Jag såg att Guds Ord talar om Jesusbarnet. Som leker inför Gud.

På Pastoralinstitutet hade man kallat det att "jag kom till mig själv", eller något liknande. Men jag kallar det vid dess rätta namn. Guds Ande kom till mig och visade mig vad som är viktigt. Jesus. Jesusbarnet, här och nu.

"Vän! i förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes,
när i ett avgrundsdjup minne och aning förgå,
tanken famlar försagd bland skuggestalter och irrbloss,
hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår;
när från din nattomtöcknade själ eldvingarna falla,
och du till Intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt,
säg, vem räddar dig då? — vem är den vänliga ängel,
som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen,
bygger på nytt din störtade värld, uppreser det fallna
altaret, tändande där flamman med prästerlig hand?
Endast det mäktiga Väsen, som först ur den eviga natten
kysste Serafen till liv, solarna väckte till dans.
Endast det heliga Ord, som ropte åt världarna: »Bliven!» —
och i vars levande kraft världarna röras ännu.
Därföre gläd, o vän! och sjung i bedrövelsens mörker:
Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud."


                                             Erik Johan Stagnelius

2 kommentarer:

  1. Amen! Det var en mycket vacker avslutning på min kväll.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Amen. Nu kan jag nog sova...:)

      Radera