söndag 19 februari 2012

Ett knäckt strå


"Han skall inte bryta av det knäckta strået eller släcka den tynande lågan" (Matt. 12:20).

Ibland känner jag mig som ett strå, ett knäckt strå. Inte helt och hållet av, men oförmögen att resa mig upp utan hjälp. Knäckt.
Finns det någon framtid för ett knäckt strå? Finns det någon räddning för en tynande låga? I den värld där vi lever synes framtiden för allehanda knäckta strån vara ganska mörk. Men det finns också ljusglimtar!

Som så många andra har jag från och till följt rapporteringen från Whitney Houstons begravning i helgen. Som många andra skrivit (tex Josefine Arenius) var det långt ifrån ett upputsat, kommersiellt drama, utan verkligen en gudstjänst. Lovsång, tacksägelse och överlåtelse av den döda till Gud. Som det skall vara vid en begravning.
Utan att veta ett dyft om den avlidna, så verkar det vara så att hon levt ett ganska tufft liv med olika sorters missbruk. I kyrkan brukar vi ofta tala om vår öppenhet inför dem av oss som drabbats av svårigheter av liknande art. Men i verkligheten och i praktiken är vi ofta förbluffande trångsynta.
Därför tycker jag att det var så underbart att höra människor i samband med begravningen tala på ett realistiskt sätt om både det mörka och det ljusa i allas våra liv. När någon dör finns alltid risken att vi helgonförklarar honom eller henne, när vi egentligen vet att vi alla - åtminstone ibland - är som knäckta strån, som tynande lågor.

Ibland är vi knäckta. Ibland sträcker vi på oss, vajande i Andens vind. Ibland lyser vi klart. Ibland är vi som den tynande lågan som drunknar i stearin. Så är livet, och det är inget att skämmas över. Det är så det är.
Då är det gott att veta att Jesus har lovat att inte låta något enda litet strå brytas av.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar