söndag 15 januari 2012

Talande tystnad

Läser Lars Björklunds "Modet att ingenting göra", en bok om det svåra mötet. Han talar, utifrån sin rika erfarenhet som sjukhuspräst, om möten med människor i svåra situationer. Han skriver om vikten av att våga vara tyst och "att ingenting göra".  
Jag funderar kring tystnadens plats i tron, i kyrkan, i världen.

Vi lever i en ordrik värld. Från det att vi vaknar till det att vi går till sängs omges vi av ord, både av skval och kvalitativa samtal. Vår lutherska kyrkotradition är starkt präglad av ordets plats i den gemensamma gudstjänsten och i det vardagliga livet. Vårt sekulära samhälle vill förklara allting med ord, det som inte förnuftsmässigt går att sätta ord på finns inte. Jag talar, alltså finns jag. Eller: "Jag statusuppdaterar, alltså finns jag" som jag läste på Facebook häromdagen.

Några människor talar ständigt, nästan tvångsmässigt. Vi verkar rädas tystnaden. Vad är det vi skräms av?
Kanske är det rösten inom oss som vi räds. I tystnaden talar Gud. Och i tystnaden hör vi också vår egen röst, den som påminner oss om vår längtan och våra drömmar, vår kallelse. Guds Andes röst. Ibland behöver vi vara helt tysta för att höra den. Men det är svårt, detta med tystnaden.

Som präst får jag möta människor i svåra situationer. Jag möter människor i sorg, i vilsenhet, i ensamhet, i existentiell ångest. Ibland får jag prestationsångest, vad skall jag säga, vilka ord passar här? Ibland är orden välkomna, ibland kommer de naturligt och ibland tas de emot som det var tänkt. Men ibland blir jag tyst. Ingenting kan sägas. För när livet rasar, vilka ord kan då göra det helt igen?

Ofta blir jag rådfrågad om "vad man ska säga" till någon som fått sorg. Jag brukar svara: om du inte vet vad du ska säga, säg då det. Det viktiga är ändå inte orden. Orden kan inte göra det helt igen. Vi kan ingenting säga, ingenting göra. Men vi kan vara tysta nära personen som har det svårt. Vi kan sitta nära, hålla om och hålla tyst.
Men, säger någon: en präst är väl den som ska ha något att säga, särskilt när livet är svårt!
När livet är svårt, när det rasar, då hjälper inga ord. Men, som präst, som kristen, som medmänniska kan jag dela lidandet med en annan människa bara genom att vara nära - och tro för den människan just då.
Den människa som säger "jag kan inte tro" hjälps inte genom argumentation, utan genom att jag säger "jag tror, och jag gör det för dig nu när det är svårt".

Det är lätt att få mindervärdeskomplex. Det är lätt att tänka "jag kan väl inte göra någon skillnad, jag har ingenting att bidra med, jag kan inte hjälpa någon". Så tänker jag ofta. Men, efter några år i ämbetet ser jag också att det inte beror på de många orden eller den långa erfarenheten. Det beror på närvaron och modet att ingenting göra, ingenting säga. Att våga vara nära i det svåraste i livet, att inte vika utan säga med hela sin kropp att "jag stannar här", det är det viktigaste vi kan göra för en annan människa.

1 kommentar: