söndag 8 januari 2012

Svaghet och piedestaler

Läser kollegan Olivér J0óbs bok "När jag är svag". Han skriver inlevelsefullt och initierat om svaghet; fysisk, andlig och mental. Facineras över enkelheten och självklarheten i orden, samtidigt som jag bedrövat ser på världen runt omkring mig.
Varför är svagheten så föraktad? Varför står vår jakt efter det perfekta - det som vi alla (intellektuellt sett i alla fall) vet ändå inte existerar?

Vårt förakt för svaghet är raffinerat uppdelat på flera plan. Å ena sidan har vi svårt att vara öppna med vår egen svaghet, men räknar med andras. Å andra sidan kan vi gärna lyfta fram det svaga hos oss själva när vi jämför oss med "de perfekta". De perfekta vill vi gärna ska förbli perfekta. Den vi satt på piedestalen må akta sig för att ramla ned. Det förlåter vi ogärna. Samtidigt söker vi efter rätta tillfället att knuffa ned de piedestalplacerade. För andras fall kan ,om inte annat, få mig själv att framstå i bättre dager.

Gud nåde den svage. Och Gud hjälpe den piedestalplacerade. "Det är synd om människorna". Som han sa, den gode August.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar