tisdag 31 januari 2012

Störst av allt är kärleken?

Jag lovade i ett tidigare inlägg skriva om lag och evangelium och vikten av att veta vad som är vad. Jag har gått och värkt över detta (favorit)ämne ett tag nu, och jag tror att jag börjar så här:

På frågan om vilket av buden i lagen som är det viktigaste, svarar Jesus: "Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv" (Luk. 10:27).
Det kallas det dubbla kärleksbudet. Kärleken som Gud ger oss som en gåva skall vi reflektera mot Gud och vår nästa. Utgångspunkten är Guds kärlek till oss - såsom han har älskat oss skall vi älska varandra (Joh. 15:11). Guds kärlek till oss tar sig först och främst uttryck i att han har skapat oss och att han uppehåller sin skapelse.

Kärleksbudet är den sammanfattning som vi ofta återkommer till när vi vill beskriva den kristna tron och det som är speciellt med den. Kärleken som är störst av allt (1 Kor. 13:13), kärleken som övervinner allt (Höga visan 8:6). Kärleken som är det högsta budet (se ovan). 
Kärleken sammanfattar den kristna tron, säger vi ofta. När allting annat rasar eller skalas av, är det kärleksbudet som står kvar - det säger vi gärna. Någon kan till och med säga att det är det enda som behövs. Att det är vad som särpräglar den kristna tron. Det är Evangelium, säger vi.

Är det så? Är kärleksbudet evangelium? Är det vad som skiljer den kristna tron från andra övertygelser?
Nej, säger jag. Kärleksbudet är inte evangelium. Och det är inte särskilt exklusivt för den kristna tron heller, för den delen.
Vad menar jag?

Mycket kan man säga om pietismen (en andlig strömning under framförallt 1700-1800talet), men det vi har lärt oss av predikanter som Henrik Schartau och Peter Lorenz Sellergren (och som de plockade upp från Luther) är att det är livsviktigt att skilja på lag och evangelium. Lagen binder oss, evangelium gör oss fria. Som människa är det avgörande kunna skilja på det som befriar och det som binder.
Den så kallade nådens ordning lär oss att vi, när vi har uppväckts genom lagen och insett vår synd och skuld, får falla mot nåden. När vi inser att vi inte genom egen kraft kan uppfylla Guds bud får vi helt och hållet överlämna oss till nåden. Vi faller mot nåden, och uppväckelsen genom evangelium lär oss att Gud älskar oss ovillkorligt - trots det faktum att vi inte kan hålla Guds bud.
Jesus Kristus har gett oss den möjligheten genom sitt verk. Guds kärlek genom Jesus väcker en vilja i oss att vandra hans vägar.

Kärleksbudet är inte det särställda med den kristna tron. Att älska Gud och att älska vår nästa, våra medmänniskor, det budet finns i de flesta religioner. Du behöver inte vara kristen för att ha ett samvete eller en känsla för rätt och fel.
Kärleksbudet - du skall älska Herren din Gud och din nästa som dig själv - är inte evangelium, det är lag. Det hör till lagen och är ett av alla Guds bud som vi inte kan hålla.
Alla som någon gång älskat - och det hoppas jag innerligt att du har - vet att det är svårt att älska. Det kan till och med vara näst intill omöjligt. Att älska Gud över allt och min nästa som mig själv, varje sekund i varje situation, är omöjligt för en människa - vi är inte så beskaffade.

Det särställda med den kristna tron är att vi har en Gud som inser sin skapelses svaghet och ÄNDÅ tar henne till sig. Det särställda med den kristna tron är att vi har en Gud som tar sin skapelses plats för att dra henne till sig. Likt en förälder som ger allt för sitt barn. Det särställda med den kristna tron är att vi har en Gud med smutsiga fötter som vet vad det är att vara människa.

Det är Evangelium.

2 kommentarer:

  1. Maritha. Söderström31 januari 2012 21:56

    Det är med ord som med solstrålar-
    Ju mer de koncentreras
    desto djupare bränner de

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja. Så är det. Jag hoppas att vi kan gå djupare tillsammans.

      Radera