fredag 6 januari 2012

Stjärnan som gick före dem

Den här helgen ryms två stora händelser i kyrkans liv och tradition. Trettondagen med uppenbarelsens ljus som fokus, och söndagen efter då vi förflyttar fokus till Jesu dop. Två stora händelser som vi fördjupar oss i under ett par dagar.
De har nu kommit fram för att tillbe, herdar, änglar och vise. Alla har kommit fram, och de tror på det de har fått höra och se. Det kanske kan kännas märkligt att med krubban fortfarande kvar i hemmet eller i kyrkorummet tala om Jesu dop, men krubban får när vi talar om dopet symbolisera konsekvenserna av krubbans människors tillbedjan och tro. De trodde, för att vi skall kunna tro. I den tidiga kyrkan firade man inte Jesu födelse, utan man firade just hans dop. Med tiden framskrider behovet av att fira hans födelse, delvis för att markera att Jesus är gudomlig från begynnelsen och inte från det att han blivit döpt. Den gamla kyrkan börjar fira hans födelse vid samma tidpunkt som man firat hans dop, nämligen i början av januari. I västerlandet flyttar man så småningom födelsefesten till den 25 december.

I några veckors tid har vi nu talat om det lilla barnet i Marias famn, och idag stiger det barnet fram, omkring trettio år gammal. Vi vet nästan ingenting om dessa år som förflutit häremellan. Vi vet att Jesus tillsammans med sin familj fick fly till Egypten, och att han levde som barnflykting där i några år. Vi vet att hans familj var en arbetarfamilj i byn Nasaret. Vi vet att han försvann en gång när han var tolv år och Josef och Maria tagit med honom till Jerusalem. Så mycket mer vet vi inte. Men det spelar mindre roll. Det som är nödvändigt att veta är att Jesus levde samma liv som vi.
Kyrkofadern Ireneaus har skrivit; Jesus levde som ett barn för att han skulle kunna vara en frälsare för alla barn. Han levde som en tonåring för att han skulle vara en frälsare för alla tonåringar. Han levde som en vuxen för att vara en frälsare för alla vuxna. Jesus delade alla människors och alla åldrars livsvillkor. Ingenting är honom främmande.

Summan av det hela är att när Jesus stiger fram till Johannes för att döpas, då vet han vad det är att vara människa. Det är med stor erfarenhet av att vara människa som han beger sig ner till sysslingen Johannes för att döpas i Jordans vatten. Johannes säger att det borde vara tvärtom, han som borde döpas av Jesus. Men Jesus avböjer. Allt skall bli som det är sagt. De stiger ner i vattnet och Jesus sänker sin helt rena kropp i Jordans förorenade och smutsiga vatten. Ett omvänt dop. Han som är ren låter sig översköljas allt det smutsiga i världen. Han låter sig översköljas och gör det genom sin beröring och sin Ande rent. Så stiger han upp, redo att predika, redo att vandra vägen mot korset. Redo att under vägen sätt spår i människors liv som aldrig kommer utplånas. När Jesus har blivit döpt av Johannes i Jordan och stiger upp ur vattnet hörs en röst från himlen. Helig Ande kommer ned över honom i form av en duva, och rösten säger: ”du är min älskade son, du är min utvalde”. Ett evangelium för alla som väntat, för alla som hoppats. Nu står Jesus färdig att börja sin verksamhet. Efter detta börjar han predika och samla lärjungar. Men det är inte därför han låter sig döpas, han var från födelsen sann Gud och sann människa, de stora orden kunde han ha sagt ändå. Det här är Jesu avstamp till korset. Han bereds genom dopet att dö och uppstå.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar