söndag 29 januari 2012

Som att läsa någons dagbok

Har precis läst färdigt och lagt ifrån mig de senaste dagarnas läsupplevelse. Det är en bok som jag köpte genast när den kom, men inte läst förrän nu. Den har stått (eller egentligen legat - det går inte att ställa något i min bokhylla) och nästan tittat på mig sedan dess. "Läs mig". Har den sagt. "Läs mig inte!"
Det handlar om Ann Heberleins mycket omskrivna bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva".

Varför har jag tvekat inför att läsa den? Jag visste innan vad den handlar om. Heberlein skriver om vad det innebär att leva med och lida av sjukdomen bipolär typ 2 (det som man tidigare kallat manodepressivitet).
Hon skriver självbiografiskt, ja mer än så, hon skriver så ingående och utlämnande om sitt liv och sitt innersta att det är som att läsa någons dagbok. Och det är kanske det som gjort att jag har dragit mig för det. Jag tycker att det är fel att läsa andras dagböcker. Det är en stark övertygelse hos mig. Jag tycker att det är fel, för det känns som ett övergrepp.

Men hur ska man då hantera det faktum att vissa faktiskt väljer att publicera sina dagböcker, väljer att lämna ut sitt innersta till allmän beskådan? Om personen själv valt det, minskar då det övergrepp som jag tror att jag gör mig skyldig till? (Frågor som ju har varit aktuella efter bokens utkommande, då författarinnan legat i strid med förläggaren - har förläggaren utnyttjat henne och hennes sjukdom?)

Jag förstår vad Ann Heberlein vill säga med den här boken. Hon vill sprida ljus över en stor del av befolkningen som kämpar med psykiska sjukdomar. Hon vill lyfta fram dessa sjukdomar från skamvrån. Hon gör det genom att berätta om sin egen ångest och sin kamp mot frestelsen att ta sitt eget liv.

Det är en stark bok. Hon skriver den under ett pågående sjukdomsförlopp. Jag är inte så hemma med de medicinska termerna, men det är inte svårt att se att hon inte är frisk när hon skriver. Hennes kamp med livet strålar emot mig i varje ord, i varje bokstav. Jag har hört henne föreläsa, och därmed hör jag också hennes släpande skånska i texten. Det hjälper mig att läsa boken ganska långsamt, varje ord är så avvägt att det förtjänar att läsas långsamt.

När jag lägger ifrån mig boken vet jag inte vad jag tänker. Vet inte vad jag känner.
Jag får nog smälta den ett tag. Jag kommer inte ifrån att det var som att läsa någons dagbok. Det är förbjudet att läsa andras dagböcker. Men ibland kanske man måste?

3 kommentarer:

  1. Känner så igen mig. Köpte boken när den kom. Lät den ligga. Något med den skrämde mig. Läste den i höstas då när de där striderna med förläggaren kom - borde han ha räddat henne från sig själv? Tänker att det var bra att det fick gå en tid - att jag läste den med vetskapen att hon överlevde - hade nog inte pallat att läsa den annars. Fascinerades och funderade - vad är friskt, vad är sjukt. Är som du kluven. Jag funderar även på hennes man, och kanske än mer på barnen. Det är så mycket som lämnas ut. Ändå är det, tror jag, enviktig bok.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Carolina: Tack för din kommentar. Jag ska läsa hennes senaste bok nu, "ett gott liv". Kanske är den ett svar på den förra?

      Radera
  2. Framför allt var ett gott liv hoppfull att läsa - jag blev glad att hon överlevde och hänger samman mer nu. God läsning!

    SvaraRadera