fredag 20 januari 2012

Kan jag tro på min tro?

Den kommande söndagen - tredje söndagen efter Trettondagen - handlar det om tro. Jesus möter en officer vars tjänare är sjuk (Matt. 8:5-13). Officeren begär inte att Jesus skall gå hem till honom, utan han säger: "säg bara ett ord, så blir pojken frisk". Det står vidare att Jesus förundrades över mannens starka tro. Aldrig hade han mött något liknande.

Vad är det att tro? Hur kan jag vara säker på min tro? Finns det någon minsta gemensam nämnare som min tro måste omfatta för att jag skall kunna kalla mig kristen, eller troende?
Detta är frågor som jag ofta möter. Det är frågor som jag själv burit inom mig, särskilt som tonåring.
Att inte tro att min tro duger är en vanlig rädsla, både hos tonåringar och vuxna. Barn är ofta, om de fått växa upp i en sund gemenskap, befriade från sådana tvivel. Barnets tro är i vuxna ögon enkel: Gud är Gud och håller allt i sin hand. Gud är också den som klarar allt - precis som mamma och pappa. Därför kan jag lita på Gud, och be Gud om allt. (Till och med om en krokodil, som fyraåringen gjorde häromkvällen).

Vi ler ofta åt barnets tro. Den är ju inte som vår egen; den är inte "vuxen". Samtidigt höjer vi ofta upp den: "Har du kvar din barnatro"...
Båda synsätten kan bli problematiska.

Liksom vi växer och mognar som människor allteftersom åren går, så måste också vår tro mogna och växa. När ett barn döps ber vi om att vi alla skall växa och mogna i vår tro för att dopet skall bli till välsignelse. Tro är ingenting statiskt.
Min barnatro måste så småningom möta tonåringens revolt för att kunna växa och bli min egen, vuxna tro. Den vuxna tron är den som tar ansvar, den som vågar stå själv och den som vågar ifrågasätta nedärvda mönster. Samtidigt måste den vuxna tron minnas barnets tillit och tilltro. Gud är den som vi kan sätta vår lit till.

Tron kan inte tvingas fram. Den uppkommer inte där man blir skrämd eller tillplattad eller kullpratad. Den kan bara växa som en inre övertygelse inför någonting som man själv har upptäckt. Och det är just det som Jesus vill hjälpa oss med. Av egen kraft kan vi inte tro, vi kan inte tvinga oss själva eller någon annan. "Tro är hjärtats förtröstan" sa Henrik Schartau och många med honom. "Jag tror, att jag icke av mitt eget förnuft eller kraft kan tro" säger Martin Luther i Lilla katekesen.

Tron är ett under, en gåva. Tro är en gåva given av nåd. Den ges till alla människor, Gud har skapat alla och därmed kallat alla, gett alla trons gåva. Men Gud skapar inte marionetter. Han skapar fria människor. Han ger oss själva förmågan att säga ja eller nej, att närma oss honom eller stå på avstånd.

När vi tvivlar på vår egen tro får vi minnas barnets tillit och självklarhet. Den tron får vi också omfatta, även om vi är vuxna. Den är också en del av oss, även om vi som vuxna ser mer och vet mer.
En bra avslutning blir en vers ur söndagens episteltext: "Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft som räddar var och en som tror". (Rom. 1:16).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar