torsdag 12 januari 2012

Söndring

Idag (120112) läser jag i Kyrkans tidnings nätupplaga tre artiklar om präster som av olika anledningar blivit anmälda till Domkapitlet i sina respektive stift. Jag tänker inte orda om skälen för anmälningarna i sig, utan nyheterna kom mig att tänka på ett ord i skriften. Johannes 7:43: "Så uppstod det söndring i folket för hans skull". (1917 års övers. Bibel 2000: "Så blev hopen oenig om honom". Inte fullt lika dramatisk övers.)

Situationen i texten är att det har börjat spridas olika uppfattningar om Jesus. Somliga ställde sig totalt avvisande; Jesus var, enligt dem, besatt och en villolärare. Andra var kanske lite avvaktande, lyssnade till hans ord men hånade honom inför andra. Och så var det hans närmaste. De hade börjat ana vad som rörde sig bakom Jesu ord och gärningar. Han var inte bara en stor ledare, deras mästare. Han är något mer. De har börjat ana det nu.  Han är Guds Son, Messias som de har väntat på.
Och så blir det bråk. Som så ofta när det kommer an på människor. Det uppstod söndring i folket för hans skull.

Kyrkan i Sverige, i världen i dag. Att det har uppstått söndring i folket är väl årtusendets underdrift. Hög mot låg, rik mot fattig, tradition mot nytolkning. Gode Gud. Gode Gud. Bevare oss från söndringen. Om det ändå bara vore världens attacker mot kyrkan! Men de mest sårande attackerna kommer från oss själva, mot oss själva! Präster som anmäler präster, kristna som hatar kristna. Bevare oss från söndringen.

Det har alltid varit bråk inom kyrkan - säger Någon. Mycket möjligt - säger jag. Men nu räcker det! Det enda det bidrar till är att världen får ännu svårare att tro.

Jesus visste allt detta, han vet hur vi människor fungerar, han är ju själv fullt ut människa. Han visste att vi ständigt skulle komma att frestas att vara oeniga och inte kunna leva tillsammans. Därför är hans bön för oss att vi skall vara ett. Vi skall vara ett, inte ett som i åsiktsgemenskap, utan ett som i enighet - som en kropp. Jag må avsky mina ben men de är en del av min kropp och därför kan jag inte hugga av dem. Då skulle jag inte kunna gå. Jag får lära mig att leva med dem. Vi måste lära oss att leva med varandra. Detta gäller åt alla håll. Åt alla håll. Vi måste lära oss att leva med varandra.

"Du är Messias, den levande Gudens Son". På den bekännelsen vilar kyrkan. Det är den bekännelse vi håller oss till och det är den som förenar oss, alla kristna över hela världen genom alla tider. På denna bekännelse bygger Jesus Kristus sin kyrka. Det är hans kyrka - inte min. Det är Jesu Kristi kyrka, och den rymmer alla som vill leva i tro. Jag får leva med att hata mina ben. Gud har skapat mina ben och han har gett mig dem för att jag skall kunna gå. Och - kanske har jag fått dem för att (vågar vi tänka det?) lära mig något?

Ett annat ord: "om en familj är splittrad kan den familjen inte bestå". (Mark. 3:25).

Jag tror att Jesu vision för kyrkan är möjlig: På kärleken skall man känna igen den.

2 kommentarer:

  1. Synd att man inte kan trycka på "gilla". Jag gillar. Vi måste verkligen fundera på hur vi gestaltar att vi är ett bröd. Trots olikheter i åsikter och vilket sätt vi möter Gud på.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Exakt @Åsa. Jag anser att vi måste fråga oss själva vad som är viktigast. Resultatet av den frågan måste bli att vi inser att vi har ett jobb att göra, och att vi är kallade att göra det tillsammans. Gud väljer ut olika människor att tala eftersom de som lyssnar är olika. Svårare än så är det kanske inte?
      J

      Radera