tisdag 24 januari 2012

Den som har en röst har också makt

Mycket i världen kan göra oss arga, förtvivlade, trötta och missmodiga. Krig, svält, olyckor, barn som far illa. Ondskans makter i himlarymderna. 
Då kan det uppfattas som lite förmätet att irritera sig och reta sig - ja förargas över jämförelsevis små saker. 
Ondskans makter i himlarymderna gör mig arg. Vansinnigt arg. Och förtvivlad. Och missmodig. Men det finns också, mer vardagliga saker som gör mig väldigt arg. Och det är sådant som vi alla möter hela tiden, dagligdags.    

Ignorans. Respektlöshet. Raljerande. Okunskap. Ovilja. Snikenhet. 

Argast blir jag när jag möter detta hos människor med makt. Makt har den som har en röst. Chefer, journalister, politiker, kyrkfolk... Och vi som har fått makt i världen måste veta lite bättre, och handla lite bättre. 

När det gäller kyrkans värld så har vi en tradition av att mötas och pröva våra argument mot varandra, särskilt i skrift. Så har vi gjort i alla tider. Slagen har stått i skrifter och i tal, i kyrkomöten och disputationer. Det tar emot att påstå att det var bättre hyfs förr, kyrkan har ju en ganska våldsam historia som vi vet, tätt inslingrad med staternas och kungarnas historia. Men, jag vill nog ändå på något sätt hävda det, för nu har vi fått en ny spelplats för slagen, och plötsligt har allt blivit som förbytt.
Vår nya spelplats, vårt nya slagfält är nätet. Kristna bloggare och skribenter drabbas av ett näthat som aldrig förr. Det verkar vara fritt fram - i alla rättigheters namn - att vräka ur sig all sin illvilja och såra måltavlan där det skadar som mest. Det kommer från och riktar sig mot alla olika sorters läger inom kristenheten. Och den som tittar i kikarsiktet är en medkristen. Det är det som sårar mest, och det är det som gör mig mest arg.  

Nätet har blivit platsen där jag kan argumentera mot min motståndare relativt fritt, i mitt eget rum, utan att behöva möta personen öga mot öga. Jag behöver aldrig lämna mitt stängda rum om jag inte vill.
Det stängda rummet frestar oss att uttala oss på sätt som vi aldrig skulle göra med personen mitt emot oss.

Vad är det som gör att vi beter oss respektlöst mot varandra? Vad är det som gör att vi inte vill lära oss mer om varandra? Vad är det som gör att vi inte visar större generositet mot varandra?
Vad är det som har fått oss att tro att raljerande är den högsta formen av intellektuell debatt?

Nej. Trött blir jag. Och arg. Vi kan bättre än så här.
Länge fanns det ett motstånd hos mig att vara mer aktiv inom sociala medier, jag tvekade inför att börja blogga, jag tvekade inför att uttrycka tankar och åsikter på nätet. Jag tvekar fortfarande. Helt enkelt för att väldigt många av oss inte har vett att bete oss. Men jag gjorde det ändå. För min egen skull. För att det är bättre att göra så här än att sitta och vara arg hemma i soffan. För vi måste ju hjälpas åt att vända det här! Eller?

För den som har en röst har också makt.


    

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar