lördag 24 februari 2018

En smula av Guds rike

I evangeliet berättas det om en kanaaneisk kvinna som möter Jesus. Hon ropar och ropar: ”Herre, Davids son, förbarma dig över mig! Min dotter plågas svårt av en demon.”
Kanske har hon följt honom sådär på avstånd en tid, kanske har hon sett de under som sker i hans namn, hon har åtminstone hört om honom för att våga yttra sin önskan. Jesus hör henne men möter henne först med tystnad. Hon är en kvinna av ett annat folk, en annan tro. Hon är paria, hon är pinsam och lärjungarna vädjar till Jesus att få henne att sluta.
Jesus vänder sig till henne för att avvisa henne och säger: ”Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk”. Här menar Jesus alltså att han endast är sänd till det judiska folket, det folk som Gud utsett till sitt egendomsfolk. Det är hans första prioritet. Men kvinnan godtar inte det svaret från Jesus. Hon ber om att få en smula, om än aldrig så liten, av det löfte Gud gett sitt folk. En smula är allt hon begär, en glimt av Guds rike, en skärv av hans löfte. Då sade Jesus till henne: ”Kvinna, din tro är stark, det skall bli som du vill.” Och från den stunden var hennes dotter frisk.

Tro är helt och hållet en gåva säger Luther, en gåva given av Gud. Det är en gåva Gud ger var och en av alla sina skapade, en gåva till hela hans avbild. Det finns krafter som vill ta den ifrån oss, men Kristus står på vår sida när vi kämpar med vår tro och för vår tro.

När livet ställs på sin spets, då duger inga ord utan verklighet, det vet vi. När allt rasar samman inför våra ögon duger inga tomma ord, inga floskler kan få flickan frisk igen.
Då finns inget annat än att möta sanningen, det finns ingen annan väg ut ur ångesten än att se världen och mitt eget liv för vad det är, och vända sig till Gud som har gett mig livet. När jag vänder mig till honom kan jag be om vad som helst, för Gud är vår Far, vår gudomlige förälder som vill ge sina barn allt. Jag kan be om allt, men jag kan också be om en smula, en smula, en glimt av Guds rike.

Jag tackar och prisar dig för att det inte beror på kraften i min bön, inte på att jag finner de rätta orden, inte på vad jag känner eller upplever, utan bara på detta: att jag behöver dig. Herre, Jesus Kristus, vi behöver dig. Amen.

lördag 10 februari 2018

Fastlagen

Fastlagssöndagen sätter an tonen med att evangeliet berättar om hur Jesus och lärjungarna beger sig till Jerusalem. Orden är tunga, sätter spår: "Vi går nu upp till Jerusalem".
Vi vet att Jesus när han går vägen mot Jerusalem går mot sin död. Detta anade säkert några av lärjungarna och Jesu efterföljare också. Men vad de inte visste, och knappt kunde ana även om Jesus talat om det, var att Jesus inte endast går mot sin död utan också mot uppståndelsen och segern.
I denna årgång får vi berättat för oss om den blinde mannen vid vägkanten utanför Jeriko. "Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!". Han ropar och Jesus hör, stannar, ser. Vad vill du att jag ska göra för dig?
 
Med mannen vid vägkanten sjunger vi varje söndag Kyrie eleison, Herre förbarma dig. Han påminner oss om att vi ingår i något som är större än oss själva, större än vår familj, större än den ort där vi lever, större än allt det som vi annars låter definiera oss. Vi ingår i en mänsklighet, i en mänsklighet som Gud har skapat och som han kallar ut ur gråheten och gör till sitt folk. Det finns tider i livet då vi ropar med mannen vid vägkanten med egen röst, hans liv rör vid vårt liv. Alla andra dagar sjunger vi Herre förbarma dig för att vi vet att våra bröder och systrar sitter vid vägkanten och ropar.

Efter fastlagens tre dagar tystnar lovsången i kyrkans gudstjänst. Inte för att det inte finns skäl att tacka och lovsjunga Gud, men för att hjälpa oss att bli stilla och se livets skuggsidor. Jesus väjer nämligen inte för dem. Han går rakt fram, rakt igenom och möter mörkret med rätad rygg.

Det är att gå kärlekens väg.

"Se vi går upp till Jerusalem, i heliga fastetider att skåda hur Jesus Krist, Guds son i syndares ställe lider."   

lördag 3 februari 2018

Ljus och endast ljus

Och detta är det budskap som vi har hört av honom och förkunnar för er: att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom. Om vi säger att vi har gemenskap med honom men vandrar i mörkret, ljuger vi och handlar inte efter sanningen. Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd. (1 Joh 1:5-7)

Gud är ljus och inget mörker finns i honom. I skapelseögonblicket skapar Gud ljus i mörkret, ur intet skapas allt. Han som skapar världen håller allt i sin hand och tränger undan mörkret. Inget mörker finns i honom. Kaos förbyts i kosmos.

Det lilla Jesusbarnet bärs fram i templet av sina föräldrar. Symeon och Hanna ser och förstår. Gud är ljus och inget mörker finns i honom. Från templet i Jerusalem flyttas centrum till kyrkans altare, hit till oss, där Kristi kropp kommer till oss i bröd och vin. Tid och rum upphör, här är rymlig plats, här är Guds bord. Ett stråk av himmel och en doft av jord. För dig utgiven, för dig utgjutet. När du går fram till altaret och sträcker fram dina händer tar du emot honom som Symeon och Hanna såg i Jerusalems tempel: världens och din personliga frälsare.

Kom, allt är tillrett.

lördag 27 januari 2018

Guds rättvisa

Guds rättvisa, hur ser den ut?

Septuagesima går in (med en av kyrkoårets krångligare namn för övrigt) och inleder förfastans tid. 70 dagar kvar till påsk, och bibelläsningarna skiftar fokus från uppenbarelsen - att Jesus är Messias - till hur Guds folk ska formas och leva.

I Matteus tjugonde kapitel ger Jesus en liknelse om vad det innebär att vara en kristen och arbeta för Guds rike. Han liknar det vid att göra dagsverke i en vingård. Några arbetare är vakna tidigt och kan börja sin tjänst redan på morgonen. Några andra ansluter lite senare under dagen, ytterligare några kommer först mot slutet och hinner bara arbeta en timme innan arbetsdagen är slut. När det är dags för löning ställer alla arbetarna upp sig, och till sin förvåning är lönen detsamma för dem som kom först som för dem som bara arbetat en timme.
Hur är det med rättvisan? Med mänskliga ögon är detta djupt orättvist. Kanske reagerar du som jag; de första som varit trogna en hel dag i solhettan - ska de verkligen inte belönas mer än de som släntrade in i elfte timmen?

"Men jag vill ge den siste lika mycket som du fick. Har jag inte rätt att göra som jag vill med det som är mitt? Eller ser du med onda ögon på att jag är god?’ Så skall de sista bli först och de första sist."


När det gäller Guds rättvisa så verkar det vara på ett annat sätt än med vår. Jesus säger att Fadern vill ge alla samma lön. De första ska bli sist och de sista ska bli först. I Guds rike råder inte mänsklig rättvisa, där råder rättfärdighet. Trons mysterium.

Vem av arbetarna känner du igen dig i? Vad väcker Jesu ord för tankar och känslor i dig? Låt veckan som kommer präglas av dessa frågor. Rikta in dig mot ett fokus som får bli ditt under den stora fastan som snart inleds. 

"Herre, lär mig dina vägar, visa mig dina stigar. Led mig i din sanning, lär mig, du som är min Gud, min räddare, ständigt hoppas jag på dig. Herre, kom ihåg din barmhärtighet, den godhet du alltid har visat. Glöm min ungdoms synder, allt jag brutit, tänk på mig i din trofasthet, Herre, du som är god. Herren är pålitlig och god, därför visar han syndarna vägen. Han leder de ödmjuka rätt, de ödmjuka lär han sin väg. Allt vad Herren gör är nåd och trofasthet mot dem som håller hans förbund och hans bud. Herre, min synd är stor, förlåt den, ditt namn till ära". (Ps. 25:4-11).


lördag 20 januari 2018

Säg bara ett ord

Hela vägen går han med mig, vad kan jag väl önska mer? Kan jag tvivla på hans godhet när jag här hans ledning ser? Himmelsk frid, gudomlig trygghet uti honom har min själv, ty jag vet, vad än mig möter, gör dock Jesus allting väl! Ty jag vet, vad än mig möter, gör dock Jesus allting väl. (Sv. ps. 252)

Det står som överskrift denna söndag att Jesus skapar tro. Kanske undrar du över vad det kan betyda. Är det Jesus som skapar tro i mitt hjärta? Vad är tro? Hur får man egentligen en sann tro? Att tro är att sätta sin lit till något utanför oss själva. Tro är hjärtats förtröstan, tro är överlämna sitt liv. I Hebréerbrevet står det att tro är en visshet om något som vi inte kan se. Tron är alltså en visshet – det vill säga erfarenhet av, vetskap om något som vi inte kan se. Vi kan inte se det, men ändå erfara det.

Tron kan grunda sig på det som vi har hört av andra och sett hos andra. Man får en hjälp att tro genom att se tron hos andra människor. Se på ditt eget liv. Säkert finns det människor som i ditt liv blivit till trons förebilder för dig. Ser du dem framför dig? Kanske är det dina föräldrar, kanske mor- eller farföräldrar. Kanske är det din konfirmationspräst eller någon annan i församlingen som varit viktig för dig och för din egen tro. Människor som verkar ha funnit frid. de behöver inte alltid ha uttryckt det, men vi känner av det. Människor som har mött Guds helighet. De skapar en längtan hos oss bara genom sitt sätt att vara och leva. 

Hur lär jag då känna honom? Hur ska jag lära känna Jesus? Man lär känna Jesus så som man lär känna en människa. Man lyssnar till honom. Man sätter sig ned och lyssnar, lyssnar med ett öppet sinne. Och när jag lär känna honom, då kan det hända att jag också ser mitt eget liv i ett nytt ljus. Det kan ske så som det var för den romerske officer som Jesus möter i evangeliet (Matt. 8:5-13) att man drabbas av Guds helighet och sin egen litenhet: ”Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak. Men säg bara ett ord, så blir pojken frisk.” Jesus kräver aldrig för mycket av oss. Han ger oss aldrig mer än vi klarar av.
Ibland drabbar livet och döden oss och vi står handfallna inför ondskans meningslöshet. Bär vi en erfarenhet av besvikelse, kanske till och med ilska gentemot Gud ska vi veta att han håller för det. Gud håller för våra tvivel, för vår ilska och vår ensamhet. Gud är god och vill inte det onda som sker. Ytterligare ett kan vi veta: att Gud inte har förklarat lidandet för oss men lovat att vara med. Hela vägen går han med oss.


lördag 13 januari 2018

Livets källa - andra söndagen efter trettondagen

Guds källa har vatten tillfyllest, en gåva av strömmande liv! Den äger vad alla behöver, den räcker för dig och för mig. (Sv.ps. 236)

Evangelisten Johannes berättar om Jesu första under, vinundret i Kana. Att det är ett vinunder på ett bröllop är inte en slump, eftersom det vittnar om något i själva Guds väsen: hans överflödande generositet, glädje och välvilja till oss människor. Vinet är som bekant glädjens dryck, vinstocken en symbol inte bara för frodighet och växtkraft utan också för den intima samhörigheten mellan Kristus och kyrkan. Han är vinstocken, vi är grenarna.

Jesu under (eller tecken, som Johannes skriver) syftar alla framåt, uppåt. Undergärningarna är en försmak av Guds rike, det som ska komma. Bägarna fylls med det goda vinet, när Jesus vill vittna om Guds väsen blir det med överflöd för att vi ska ana Guds kärlek.

Guds överflödande kärlek är källan till allt, källan till ditt liv och mitt. Gå till kyrkan den kommande veckan och delta i gudstjänsten. Låt dig översköljas av Guds välsignelse, knäpp dina händer i bön till honom som gett dig livet och mottag bröd och vin - trons mysterium. Där möter dig livets källa.

lördag 6 januari 2018

Trettondag jul

Res dig, stråla i ljus! Ditt ljus är här, Herrens härlighet går upp över dig. Jorden är höljd i mörker, töcken omger folken, men över dig skall Herren stråla, över dig skall hans härlighet visa sig. Folken skall vandra mot ditt ljus, kungar mot glansen av din soluppgång. Lyft blicken och se dig omkring! Alla samlas och kommer till dig. Dina söner kommer från fjärran, dina döttrar bär man i famnen. När du ser det skall du stråla av lycka, ditt hjärta skall bäva och bulta, när havets skatter kommer i din ägo och folkens rikedomar blir dina. Kameler i mängd skall fylla ditt land, dromedarer från Midjan och Efa. Från Saba kommer de alla med last av guld och rökelse, och de förkunnar Herrens ära. (Jesaja 60:1-6)

Jag firade gudstjänst i min hemförsamling idag, barnen var med i det årliga julspelet. Eller herdespelet, som den lilla kallar det - hon tycker nämligen att herdarna har de viktigaste rollerna. Jag tror jag förstår vad det är hon ser.

Folket, herdarna, de vise - vad var det de såg? Ett barn, en ung familj. Inget anmärkningsvärt. Inget särskilt med avseende på det yttre. Vad var det de såg? Jag vet inte om herdarna kunde skrifterna, om de hört Jesajas ord om Guds löfte. Men när de tillsammans med de vise såg barnet såg de Gud själv. Och den som ser Gud - om än på ryggen - glömmer det aldrig. Det förändrar livet i dess grund. I barnet ser stjärntydarna det uppenbarade Ordet. Herdarna ser sin Herde.

Julspelet avslutades med att församlingen fick gå fram och hylla Jesusbarnet. Där gick jag tillsammans med familj, gamla vänner, unga som jag döpt och konfirmerat, nya bekantskaper och människor jag aldrig träffat. Vi gick fram till koret och lät oss för en stund sköljas med av svallvågen som tog oss till Betlehem. En ung kvinna böjde knä. Ett barn klappade dockan på kinden.

Folken skall vandra mot ditt ljus, kungar mot glansen av din soluppgång. Lyft blicken och se dig omkring! Alla samlas och kommer till dig.