onsdag 13 november 2019

Talar kyrkan hoppets språk?


Här är min senaste krönika i tidningen Dagen (11/11):

Kyrkoåret närmar sig sitt slut, det är bara ett par veckor kvar till första söndagen i advent. Då ska snart sagt varenda fönster lysas upp av stjärnor, ljusstakar och girlander påminnande om att Jesus Kristus, världens ljus, är i antågande. Allhelgonahelgen är nyss passerad då hundratusentals ljus tänts på landets kyrkogårdar, ljus som brinner till minne av de människor som gått före oss. Precis som Joel Halldorf skrev i Dagen vid allahelgona så påminner det om hur djupt mänskliga kyrkans seder är. De talar till det innersta hos oss, även hos den mest hårdnackade rationalist.

Sverige anses vara ett av världens mest sekulariserade länder, och svenskarna därmed världens mest sekulariserade folk. Förklarings­modellerna är många, och jag är inte rätt person att diskutera sekulariseringsteori, men jag kan konstatera att detta så kallade icke-religösa folk åtminstone ett par helger om året tycks vända sin blick mot – om inte himlen eller evigheten – så åtminstone frågan om det finns något vi kan våga kalla ett hopp.

För vad står de för, alla ljusen på kyrko­gårdarna, i våra hem och i kyrkornas ljus­bärare? Jag är över­tygad om att de rymmer en längtan efter ett hopp som större än oss själva. Ett hopp som vi kanske ännu saknar ord för men som riktar sig bortom politik och ideologier, bortom självhjälpsstrategier och framgångsteologier, ett hopp som kan bära oss och hjälpa oss att hantera vår rädsla och ångest för både framtid och samtid.

Om det är sant, har då inte kyrkan och kristenheten egentligen öppet mål? Hoppet kan ju sägas vara själva kyrkans idé. Den enklaste definitionen av vad kyrkan är skulle kunna sammanfattas som det levande hoppets gemenskap, eller med 1 Petrusbrevet ord: ”Han har fött oss på nytt till ett levande hopp.” Vi lever i det som på många sätt kan ses som en yttersta tid, där människor dras isär och det onda blir tydligare. Då måste kyrkan bli synlig och hopp ta kropp. 


Talar då kyrkan hoppets språk? Det är en allvarligt menad fråga. Hopp är inte detsamma som ett allmänt positivt tänkande. Nej, att ha ett verkligt hopp handlar om något långt mer djupgående, en grundläggande inställning till livet. Det kristna hoppet handlar om att trots världens mörker lita på att Gud håller allt i sin hand. Att ha ett hopp är att se världen, och även kyrkan, som den är men ändå tro. Hoppets språk kan aldrig ersättas av förnumstiga aforismer eller creddiga reklamkampanjer – inte ens när avsändaren är ett kyrkligt samfund. Hoppets språk talas i handling och är grundat i erfarenheten av att den kärlek som bär tillvaron är större än vi någonsin kan föreställa oss.

onsdag 6 november 2019

Om en konsumistisk kyrkosyn - krönika tidningen Dagen

Min senaste Krönika i tidningen Dagen  (8/10) har rönt många reaktioner och en hel del intressanta samtal och diskussioner. Här kommer texten: 

”Jag ångrar ingenting” sa Leif Östling tvärsäkert i en intervju i P1 Morgon den gångna veckan, med anledning av sina nyutkomna memoarer. Han blev känd för allmänheten genom sitt omdöme om svensk skattelagstiftning: ”Vad f-n får jag för pengarna” som han sa. Hur kan det vara möjligt att inte ångra någonting, tänkte jag. Vidare; de där båda uttrycken ligger egentligen nära varandra. De vittnar om en syn på livet som en transaktion och världen som ett köpcentrum. 
I oktober brukar antalet utträden öka i Svenska kyrkan. Det har att göra med brytdatumet för skatten, och en hel del medlemmar i Svenska kyrkan finner uppenbarligen anledning att ställa liknande frågor som Leif Östling gjorde.
”Begravd blir jag ju ändå”, som en man sa till mig när han kom till mig med utträdesblanketten i handen. Men du är ju döpt och konfirmerad, sa jag. Dina barn är döpta, och har deltagit i församlingens miniorer och juniorer. Ja visst, svarade han - men det är ju gjort nu. Färdigt, liksom. Han upplevde sig inte ha någon nytta av sitt medlemskap i kyrkan längre. Han hade räknat och funderat, gjort en rationell bedömning och tagit ett beslut. Han behövde inte kyrkan mer. Att kyrkogemenskapen behövde honom hade inte fallit honom in. 
Missförstå mig inte, jag menar inte att någon ska vara medlem i en gemenskap som en inte tror på eller som en tycker missar målet. Men jag funderar en del kring den sorts religiösa konsumism som spridit ut sig i Sverige. Om kyrkan är en organisation som erbjuder vissa tjänster, ja då är kanske frågan ”vad får jag för pengarna” berättigad. Då verkar det logiskt att ställa upp kolumner med siffror och ta ställning till summorna på sista raden. Men om kyrkan är gemenskap? Då är ju varje person viktig och frågan om vad en får för pengarna ganska oviktig. 
Än allvarligare är det att kyrkan tycks se på sig själv med samma konsumistiska blick. När medlemmar frågar vad de får för pengarna svarar anställda kyrkliga företrädare: det här får du! Goda verksamheter och behjärtansvärda arrangemang räknas upp, och det hela ackompanjeras av hurrarop från andra anställda. Det hela förstärker bilden av att det i den kristna gemenskapen finns två grupper av människor: producenter och konsumenter. Några som är ”Kyrkan” och några som befinner sig i dess periferi som mottagare av vissa tjänster. När kommunikationsavdelningar kommenterar sjunkande medlemstal uttrycks det som minskade ekonomiska möjligheter att producera det medlemmarna tänks vilja ha. Språket lånas från näringslivet, församlingar kallas ”enheter” och anställda ”resurser”. 

Jag håller fast vid hoppet om en annan Kyrka. 

måndag 2 september 2019

Elfte söndagen efter trefaldighet - tro och liv


Om barn säger vi att de inte gör som vi säger utan som vi gör. Det är kunskap grundat i erfarenhet. Alla vuxna som lånat av lördagsgodiset på torsdagskvällen och blivit påkomna av ett barn vet att det inte spelar någon roll hur väl vi talar om lördagsgodisregeln – barnet vet vad du har gjort och synar bluffen. Dina ord stämmer inte överens med ditt handlande. Och din handling väger i sammanhanget tyngre.

Jesus berättar i söndagens evangelium om en man med två söner. Mannen ber först den ene att gå ut och arbeta i vingården, sonen svarar nej men ändrar sig och går ändå. Den andre sonen svarar först ja, men när det väl kommer till kritan går han inte. Jesus frågar de som lyssnar om vem som egentligen gjorde sin fars vilja? Svaret är; den som gick. Handlingen vägde tyngre än orden. I den här enkla berättelsen ringar Jesus in det som vi ofta kallar ”att leva som man lär”. Att inte säga en sak och sedan göra en annan. Det kristna livet karakteriseras – i bästa fall – av att ord och handling är ett. Att man säger vad man menar och gör det man säger. Att man lever som man lär.

Men vad lär oss då den kristna tron om hur vi ska leva? Finns det ett kristet liv och hur ser det i så fall ut? Kan man känna igen en kristen på något sätt? Och hur vet jag om jag själv kan räkna mig dit?

Att tro är att längta efter Gud. Det är också en djup kunskap, grundad på erfarenhet. Många teologer genom århundradena har beskrivit tron just så: att tro är hjärtats längtan efter Gud. Att längta efter Gud. Smaka på de orden.

När vi längtar, önskar vi ofta också finna ett sätt att möta vår längtan. Vi försöker följa den och se vart den leder oss. Att följa sitt hjärtas längtan efter Gud kan innebära att be mer, läsa Bibeln och gå till kyrkan och fira gudstjänst oftare. Det kan också innebära att börja samtala med sin ensamma granne eller engagera sig för människor som lever på samhällets skuggsida. Att följa sitt hjärtas längtan efter Gud mynnar alltid ut i någon form av handling – det är trons praktik. Det är också därför det inte går att skilja på tro och liv. Tro och liv är och ska vara ett. Tron ger med nödvändighet konsekvenser för det livet som levs.

Att leva som kristen innebär inte automatiskt ett prickfritt liv, fritt från fläckar och skrynklor. Nej, men om du vågar följa ditt hjärtas längtan efter Gud ska du snart också möta trons verkliga mysterium: Guds barmhärtighet. Det är en barmhärtighet som säger välkommen hem till alla som behöver vända om.
(Texten var först publicerad på Sävare församlings hemsida 30/8)
Tankar inför helgen Sävare församling 

fredag 23 augusti 2019

Om församlingens ”vi”


Här är min tredje sommarkrönika för tidningen Dagen, publicerad 23 augusti

Ibland roar jag mig med att läsa platsannonser för kyrkliga tjänster. Inte för att jag letar ny tjänst utan för att den ofta är en beskrivning av församlingen i mikroformat. Det är klatschiga texter, skapade för att fånga mitt intresse. Annonsen ackompanjeras inte sällan av bilder på kyrktorn, skojiga präster och lekande barn. Begreppet ”vi” är vanligt förekommande i denna särskilda genre av kyrkliga texter, den ena mer uppfinningsrik än den andra. Ibland får det mig att nyfiket fundera över vem som egentligen ryms i detta ”vi". Oftare än vad som sker idag, borde ”vi-et” problematiseras och ibland kanske övervägningen att använda ett annat begrepp borde göras. 
För vem är ”vi” i en församling? Är det prästen eller pastorn? Gudstjänstfirarna? Kyrkorådet? De anställda? Alla döpta? Eller kanske alla som bor i den geografiska församlingen, medlemmar eller ej? För några år sedan läste jag Jonas Ideströms utmärkta avhandling ”Lokal kyrklig identitet” (Artos 2009) som behandlar bland annat denna fråga. Genom att analysera de begrepp som församlingar använde om sig själva i olika beskrivande texter, visar Ideström på hur kyrkosynen påverkas av de begrepp vi använder - och självklart också tvärtom. Orden och vårt språk formar verkligheten, vår kultur. Om ”vi-et” är snävt när församlingen ska beskrivas, löper gemenskapen stor risk att bli det också. 
Jag tänker på detta varje gång jag läser eller hör någon i svenskkyrkliga sammanhang tala om kontaktytor och med det avser människor. Det används i argumentationen för att ha kvar myndighetsuppdragen att förvalta begravningsverksamheten och förrätta vigslar - det är ju en så bra kontaktyta! Det används för att beskriva medlemmar kontra icke medlemmar i församlingen - så här stor är vår kontaktyta! 
Jag tror att det här sättet att se på varandra, uppdelade i ”vi och de”, är förödande för kyrkan såväl som för mänskligheten. Svenska kyrkan brottas fortfarande med ett starkt arv av kyrklig överhet, även om kyrkosynen har utvecklats de senaste decennierna. Den enskilde kristne tillåts alltför sällan att vara subjekt i församlingen utan reduceras till objekt - en passiv mottagare av ett färdigpaketerat koncept, snillrikt inslaget och utformat av kyrkliga experter. Paketet rymmer det vackraste som finns: Guds nåd, men tyvärr skymmer vi människor det för varandra. Att inte inkludera en människa i det innersta ”vi-et” eller till och med reducera henne till en ”kontaktyta” är exempel på det. Det är, förutom att vara oartigt, en gräslig kyrkosyn som inte stämmer överens med evangeliet. För det var knappast en uppdelning i ”vi och de” Jesus hade i åtanke när han bad att hans barn skulle vara ett, lika lite som att Augsburgska bekännelsens författare tänkte på kontaktytor när de skrev om kyrkan att hon är ”de heligas samfund”. Församlingsgemenskap är svårt. Men om ”vi-et” inte tål att vidgas är det ingen verklig gemenskap. 




tisdag 6 augusti 2019

Om trons plats i det offentliga rummet

Lillklockan från Saleby gamla kyrka, Sveriges äldsta daterade kyrkklocka (1228).

Här är min andra krönika i tidningen Dagen, publicerad den 26 juli. 

”Varför ringer ni i kyrkklockorna på morgonen? Det är ingenting annat än ett störande oljud, på sommaren är jag ledig och vill sova länge och inte behöva bli störd av detta otidsenliga oväsen!” Personen som ringde var arg, ville ha svar och ändring. Hen var inte den första. Samtalen om kyrkklockornas ljudande kommer årligen i maj när sommarringningen med klockklang klockan sju på morgonen och sex på kvällen startar.

Jag andades in. Lyssnade och tänkte. Den sekulära lagstiftningen finns att ta stöd i; på landsbygden räknas kyrkklockornas ringningar som ”ortstypiskt” och därmed inte något som i lagstiftarens mening är att betrakta som störande. Kyrkan stod där först, så att säga. Dock är det inte alltid pastoralt vist att enbart hänvisa lagar och förordningar, utan jag vill hellre samtala om höjder och djup - det ”varför” som ligger bakom dogmer och det som har hjälpt oss fram till vår gemensamhet. Den kristna klockringningen är för många intimt förknippad med landsbygdens byar och små pittoreska sockenkyrkor, en behöver inte vara hembygdsromantiker för att känna att det är något av det vackraste som finns. Men det är något mer.

Klockorna kallar till bön, svarade jag. De kallar oss att stanna upp och lyfta våra ögon och hjärtan till Herren. De kallar till gudstjänst, till att viga dagen åt Honom som skapar och uppehåller allt.

Bland politiker på både lokal och nationell nivå är det uppenbart ett obekvämt sätt att tala om denna kristna trosyttring. Man använder sig hellre av begreppen ”svensk tradition och kultur”. Att klockringning är just ortstypiskt och hembygdsromantik, en bild av ett gammalt hederligt Sverige som många längtar efter men som knappast har funnits. Och vad är då problemet med det? Jo, för med den beskrivningen blir den tyvärr också ofarlig. Som ett traditionellt midsommarfirande, ungefär.

Kyrkornas klockringning blir till en symbol för frågan om vilken plats tro och religion får ta i det svenska samhället. Som ofarlig kulturyttring - såsom Luciatåg och prinsessbröllop - eller som en kraftfull rörelse att räkna med. Den kristna tron är allt annat än ofarlig, den har förändrat samhällen men framförallt människors liv i generationer efter generationer.
Att staten är sekulär ska inte innebära att människors religiösa övertygelser måste förpassas till det rent privata, eller trosuttryck förbjudas i det offentliga. En troende människa kan inte dela upp sitt liv på det sättet, och det ska hon inte heller. Därför är det som att öppna ett fönster och släppa in frisk luft när kommunanställde Pernilla Franklin anmäler sig själv för att ha brutit mot kommunens nytillkomna regler angående bön under arbetstid. Likt barnet i sagan om Kejsarens nya kläder avslöjar hennes agerande de grumliga intentionerna bakom förbudet, och blir ett kraftfullt ställningstagande för trons plats i det offentliga rummet.

fredag 28 juni 2019

Om kyrkorummets helighet - krönika i tidningen Dagen


Jag är i år en av tidningen Dagens sommarkrönikörer, och i min första krönika som publicerades igår 27/6 skriver jag om vad kyrkan är - ”det som hör Herren till”.
Eftersom det är betalvägg lägger jag ut texten här också:


Kyrkorummet är helig mark

Under våren var debatten om skolavslutning i kyrkan glödande het, och stora delar av den kretsade kring Sävare församling och vårt ställningstagande att inte längre upplåta kyrkorna till skolavslutningar. En viktig del av grunden för beslutet är att klargöra vad en kyrka egentligen är. Vi är välsignade med många kyrkor i församlingen med en tillkomsttid som spänner över åtminstone 900 år. Kyrkorna vittnar i sig själva om den kristna trons framväxande i Sverige, och om människorna som byggde. Här står den lilla romanska sockenkyrkan med små fönster, tjocka murar och rundbågevalv. Här är 1800-talets stora vita skepp där hela socknen skulle rymmas. Här finns 1980-talets kyrka med församlingshem i ett, ett hus ämnat att fyllas av liv under veckans alla dagar. Det är ett inte så litet stycke kyrkohistoria som dessa heliga hus berättar om. Byggnaderna kan lära oss mycket om tillkomsttiden, om människorna som byggde och om kyrkan och tron. Men om vi endast låter dem vara minnesmärken för en tid som flytt, då går något essentiellt förlorat. Ordet kyrka kommer av grekiskans kyriakon som betyder ”det som hör Herren till”. Det går att överföra både på själva kyrkobyggnaden och på det som den är invigd för – gudstjänsten, och på församlingen, Gudsfolket. ”Kyrkan” i alla dessa bemärkelser hör Herren till.

För människorna som byggde, de som la sten på sten, gjorde det inte för att det skulle vara ett muséum eller en fond för lokalpatriotismen. De som reste takstolarna av ek som i flera kyrkor i Skara stift fortfarande står efter 800 år, de byggde till Guds ära rum för lovsång och gudstjänst. Jag har fått träffa några av dem som var med vid vår yngsta kyrkas byggande, och på frågan om vad som var deras vision kom svaret: vi ville att hon skulle vara som en famn, med en stor öppning och altaret i centrum. Själva kyrkorummet rymmer ofta på detta sätt sin egen pedagogik. Rummets riktning kan liknas vid en kristens livsväg; en korsväg där vi rör oss närmare och närmare Kristi hjärta. Altaret är centrum, på samma gång en symbol för Kristi grav och hans segerrika uppståndelse. Här firas mässan, i brödet och vinet upphör tid och rum. Dåtid och framtid förenas i ett nu och vår skrala lovsång blir plötsligt samstämmig med himlens alla änglar.

Kyrkorna vittnar i sig själva om den tro som där förkunnas, ett kyrkorum kan därför aldrig bli neutralt. Där är helig mark. Människor i alla tider har gett av sitt eget: sin tid, sitt arbete, sina tillgångar för att kyrkan ska stå där. Men det verkligt viktiga är att här har lovsång till levande Gud klingat genom århundraden i glädje och sorg, och gör så även idag. Kyrkorummet upphör aldrig att vara det det är invigt att vara, varje sten, spik och planka ropar om den Gud som ger liv i överflöd. Det är kyrkans centrum och det ska aldrig tystna.












lördag 13 oktober 2018

Tacka Herren, ty han är god


Tacksägelsedagen har gått in och påminner oss om en kristen grundinställning till livet: tacksamhet och lovsång. Gud har givit oss livet och för det ger vi Honom lov. Att öva sig i tacksamhet är att öva sig i att se det goda. Godhetens källa är Gud, Han som ger dig inte bara ditt liv utan även sig själv för att du ska ha liv i överflöd.

Själva skapelsen vibrerar av lovsången som binder samman jord och himmel. Före all tid lovsjöng änglarna kring Guds tron; Helig, helig, helig är Herren Sebaot: Jesaja fick se det i en syn och ännu klingar orden i varje mässa som firas över jorden.
Lovsången är fundamental i skapelsen, ett utlopp av tacksamhet över Guds kärlek och skaparkraft; liv ges tillbaka som lov. 
 
Evangeliet berättar om en man som, drabbad av spetälska, helas av Jesus. Hans liv får en helomvändning, metanoia. Han, som förr stod bortom människor gemenskap, ges ett nytt liv och ny möjlighet till gemenskap. Godheten ger honom detta nya liv, och godheten har ett namn: Jesus.
 
Att öva sig i tacksamhet är att öva sig i att se Gud som i, genom och under allt ger liv i överflöd. Det är den andliga övningen för kommande vecka: öva dig i tacksamhet.