lördag 14 januari 2017

Guds härlighets uppenbarelse

Trettondagstiden är en särskild tid i kyrkoåret, om än lite bortglömd numera mitt emellan jul och fasta. Trettondagens tema, Guds härlighets uppenbarelse, finns kvar som en grundton även de följande söndagarna i trettondagstiden - som kan vara sex till antalet innan de övergår i förfastan. Andra söndagen efter trettondagen har fått sitt tema (livets källa) efter en av evangelietexterna, berättelsen om kvinnan vid Sykars brunn. Övriga årgångars evangelium återknyter tydligare till trettondagstidens övergripande tema, så även söndagens evangelium från Johannesevangeliet 5:31-36.

Jesus talar om vittnesbörd och på vilket sätt vittnesbördet om honom bär kraft och sanning. Han säger att han inte behöver någon människas vittnesbörd, inte heller att han tänker med ord vittna om sig själv. Istället säger han att hans gärningar (verk) vittnar om sig själva. Det som Jesus gör visar alltså på vem han är och var han kommer ifrån. Ty de verk som Fadern har gett mig i uppdrag att fullborda, just de som jag utför, vittnar om att Fadern har sänt mig.

Kan någon bli trodd som kommer med sådana anspråk som Jesus gör? Lärjungarna måste ha fått frågan många gånger. Säkert ställde de frågan själva, inom gruppen. Vad vi ser av evangeliet idag är att Jesus inte själv begärde att bli trodd för att han själv sa något. Istället hänvisar Jesus till att de ska döma av hans gärningar, av det verk han utför. De människor som levde samtidigt och tillsammans med Jesu fick se med egna ögon, eller möta människor som själva hade sett. I det låg ett särskilt kraftfullt vittnesbörd, självklart.

Vad har du sett? Hur har Gud uppenbarats i ditt liv? På vilket sätt har Guds härlighet uppenbarats för dina ögon? Och om du inte tycker dig ha erfarenhet av något sådant: skulle du vilja att Gud blev tydlig för dig? Då kan du be om det. Be: Jesus Kristus, hjälp mig att se din närvaro i mitt liv, amen.

lördag 7 januari 2017

Epifania



Var inte rädd, jag har friköpt dig, jag har gett dig ditt namn, du är min. När du går genom vatten är jag med dig, vattenmassorna skall inte dränka dig.

Första söndagen efter trettondagen berättar om Jesu dop. Epifaniatiden är inledd, tiden som fortsätter temat Guds härlighets uppenbarelse i Kristus. Det kristna julfirandets komplicerade tillkomsttid påminns oss, då vi på bara några dagar firar både tre konungars ankomst till julkrubban och Jesu dop i Jordan. Jesus är redan vid födelsen helt och hållet gudomlig och helt och hållet mänsklig. Det är lätt hänt att vi tror att det var först i vuxen, medveten ålder som Jesus blev Kristus, att Gud Fadern på något mystiskt sätt skulle ha adopterat en son som han gjorde gudomlig. Kyrkan kämpade under de första århundradena med den här frågan, men fann den uppenbarade sanningen: Jesus Kristus är sann Gud och sann människa, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern. Det är verkligen himlen Maria håller i sin famn, Gud själv tar plats i det mest värnlösa av alla varelser.

Evangelisten Markus återgivning av händelserna kring Jesu dop är kortfattade och koncisa. Han brer aldrig på utan berättar det viktigaste: Jesus kom, döptes, steg upp, såg, hörde. Här sker det som världen aldrig hade anat: Frälsaren träder fram och hans uppdrag avslöjas. Anden sänker sig ner över Jesus i en duvas skepnad. Inte för att han inte ägde den förut, men för att det nu ska bli klart och tydligt för oss som står och ser på. Det är Kristus, Messias, Immanuel. Alla Guds löften går i uppfyllelse med Honom.

Jesusbarnet i krubban, tillbedd av herdar, änglar, vise, djur och vanligt folk. Uppenbarad för mig som Guds egen Son. Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud. Käre Herre Jesus, får jag leva nära dig? Lära känna dig? Kan det här årets gåva och löfte bli att din vilja med mitt liv blir mer uppenbarad?

lördag 31 december 2016

Ett nytt år i Jesu namn


Evangeliet på Nyårsdagen, juldagens oktav, påminner om de första kristna som kom till tro på Jesus under det att han fortfarande levde här på jorden. Johannes uttrycker inte bara att människor kom till tro på Jesus, utan att de kom till tro på hans namn. I det uttrycket ligger insikten och erfarenheten att själva namnet bär på frälsning. Jesus använder också det uttrycket själv när han säger: när ni är församlade ”i mitt namn” är jag mitt ibland er. Den kristna erfarenheten som kyrkan bär är alltså att Jesusnamnet bär på kärlekens och frälsningens kraft. Därför ber vi i Jesu namn, för att kyrkan (vi) bär på denna erfarenhet; att namnet ger frälsning.

Överskriften för nyårsdagen är också ”I Jesu namn”, och i Jesu namn börjar vi ett nytt år. Det är ett år som vi kan låta omslutas av och bäras i Jesu namn. Det handlar om en livshållning. En kristen livshållning innebär för det första utgångspunkten att Gud har skapat världen och allt vad den rymmer. Det innebär för det andra att Jesus har älskat och räddat världen – oss – tillbaka till Gud. Det innebär för det tredje att den helige Ande leder oss och kallar oss att leva i den rättfärdighet som Jesus har vunnit åt oss.

Nu på det nya årets första dag får du frågan: vad innebär det för dig? Vad vill du göra av det?

Kanske har du redan tagit det beslutet för länge sedan, kanske vet du inte riktigt vad du vill. Oavsett vad som har varit ges du en möjlighet att idag starta en tid av andlig fördjupning. En övning för det nya året är att fråga dig: åt vilket håll är jag på väg i gemenskapen med Gud? Är det åt detta håll jag vill gå? Vår tro och det andliga livet är något som måste skötas om som en trädgård. Den ska grävas om, gödslas, vattnas, beskäras och planteras för att det ska bli återväxt och ny blomningstid. Kristenlivet byggs upp med bibel, bön och gudstjänst och levs ut i diakoni. Det finns inga krav på att vi ska vara övermänniskor, men vi ska göra så gott vi kan! Och vi kan höra på vad Gud säger och lyssna till hans röst. Vi kan tala till honom i bönen. Vi kan ofta och gärna ta emot honom i mässans bröd och vin. Vi kan göra vårt bästa för att omsätta vår tro i vardagshandling.

Övningen för det nya året är alltså: Förnyad lust till bibelläsning – i Jesu namn. Ett mer regelbundet böneliv – i Jesu namn. Troget, söndagligt mässfirande – i Jesu namn. Att ge mer av dig själv till andra, din tid, din kärlek, dina gåvor – i Jesu namn.

söndag 25 december 2016

Jag bär bud om en stor glädje!


Vad handlar julfirandet om? Varför firar vi jul? Om vi lyfter på presentpapper, snören och kartonger och flyttar undan överflöd av mat och allt det där som bara är på ytan - vad finns då kvar? Där inne, långt där inne finns kärnan. Livet, det som är verkligt och sant. Att Gud är ett barn. Att himmelens och jordens skapare tar plats i sin skapelse och föds av en kvinna och läggs i en krubba i ett stall. Och att i och med detta barn föds sanningen in i världen.

Vad betyder det för dig och ditt liv att sanningen föds in i världen den här natten? Vad betyder det för dig och ditt liv att Gud kommer till dig som ett barn och kallar dig att, som ett barn, öppna ditt hjärta för honom?

Jag bär bud om en stor glädje, sjunger änglarna för herdarna på Betlehems ängar i julnatten. Glädjen föds och läggs i en krubba. Glädjen, ljuset, hoppet och sanningen.

lördag 17 december 2016

Herrens moder

 
Adventstiden går in på sin sista vecka, och jultiden närmar sig. Adventstiden är väntetid och förberedelsetid, en tid som ges oss för att vi ska kunna förbereda oss på det stora julfirandet. Förbereder oss gör vi självklart i våra hus och hem, genom att städa och putsa och hänga stjärnor i fönstren och kanske klä en gran kvällen innan julafton. Allt det är ju fint, men det är inte den förberedelsen som advent syftar till. Nej, det handlar först och främst om en förberedelse av mitt eget hjärta.
Vad är mitt hjärta fullt av? När jag ser in i mitt inre, ser jag då något som behöver städas bort eller plockas undan till bakgrunden för att barnet i krubban, världens ljus, ska kunna ta plats?

På fjärde söndagen i advent stannar vi så upp inför Jungfru Maria, Herrens mor. Hon som fick bära världens ljus under sitt hjärta och som är en förebild för oss genom att hon blev berörd av Gud på ett alldeles särskilt sätt och med hela sin kropp och själ ställde sig till Guds förfogande. Vad lär vi oss av Maria? Vi lär oss ett förhållningssätt: hon säger ja. När Gud talar till henne och ger henne en uppgift svarar hon ja. Vi kan fråga oss: lyssnar jag efter Guds röst? Säger jag ja när han kallar? Maria lär oss ytterligare att vi ska förvänta oss stora saker av Gud. "Han gör mäktiga verk med sin arm" sjunger hon i sin lovsång. Det ger oss följande fråga att begrunda denna sista adventsvecka: vad förväntar jag mig av Gud?




 

lördag 10 december 2016

Guds profet


 
Kallad till att vara Guds profet och bereda plats för Messias. Att vara den andre, förelöparen som ska predika och visa på Guds lamm men inte själv få vandra med honom. Johannes gick längre än de flesta människor vågar eller ens behöver. Han dog utan att veta vilka stora gärningar Gud skulle uppenbara genom sin Son. Eller visste han?
Johannes hade predikat att han som var större än han själv skulle komma efter honom och utföra gärningar som världen aldrig förut sett. När Johannes skickar bud från fängelsehålan för att fråga Jesus om han verkligen är den som skulle komma, visste han då? Eller är hans fråga en fråga från ångestens och tvivlets mörker? Det spelar kanske mindre roll, för tröst finns det i båda förhållningssätten. Tröst för de trosfasta, och tröst för de som tvivlar. Johannes visar oss att båda sidorna ryms i trons människor, till och med i honom som Gud kallat till att vara profet. Det är evangelium.
 
 
En bön av biskop Giertz:
 
Jag tackar dig, Herre, för att du är den som skulle komma. Och jag tackar dig för att jag får komma till dig, även om jag skulle bli oviss om det. Giv mig en sådan tillit till dig, att jag vågar komma med allt och tala med dig om allt. Du skickade en gång Johannes Döparen med ditt ord, för att han skulle bereda vägen för dig. Gör så också nu i detta advent. Låt alla hinder brytas ned som står i vägen, och alla djup bryggas över som skiljer oss från dig. Hjälp oss här i församlingen att ta emot dig med öppna hjärtan. Ge oss ett välsignat kyrkoår fullt av glädje över att du är hos oss och fullt av lyckan av att få tjäna dig. Amen.

torsdag 8 december 2016

Ett språk för det som inte kan sägas

Skriver i dag i Kyrkans tidning en kommentar till förra veckans ledare, angående kyrkans tradition och vårt förhållningssätt till den. 
Kan man skriva en text till traditionens försvar utan att bli utskrattad och förpassad till ett dammigt, mörkt hörn? frågar jag inledningsvis. Det återstår att se.

här kan du läsa