lördag 17 juni 2017

Dopets vatten strömmar ständigt

Berättelsen om Noa och arken är en av de gammaltestamentliga urberättelserna, alltså en av de viktigaste för att förstå och greppa Guds handlande med sitt folk. Huruvida man vill förstå det bokstavligt eller ej är faktiskt av mindre vikt, berättelsen är sann i den meningen att den berättar något om Gud och om mänsklig erfarenhet av Guds handlande. Första Mosebok ger oss följande tema: Gud skapar världen. Människan är skapelsen krona. Människan vänder sig bort från Gud. Människan riskerar att gå under. Dock härskar Gud över kaosmakterna. Gud visar därmed en väg genom kaos och död, till ett liv i gemenskap med honom.
Därför är berättelsen om Noa och arken också en förebildande berättelse om dopet. Genom kaos, ondska och död visar Gud en väg till gemenskap med honom och ett liv i överflöd. I det kristna dopet, dopet i Faderns och Sonens och den helige Andens namn ges oss detta liv som en gåva oberoende av vår egen prestation. Vi behöver endast sätta vår tro till det för att detta nya liv ska bli till välsignelse. 

I evangeliet talar Johannes om två dop, det som han själv förrättar i vatten för omvändelsens skull och det som den starkare, han som kommer, ska göra med helig Ande och eld. Johannes döper med vatten i floden Jordan, och det dop han förrättar är ett omvändelsedop, alltså ett dop som manifesterar en radikal förändring hos människan. Omvändelse heter på grekiska metanoia och betyder ordagrant ”att vända helt om” alltså att vända sig om 180 grader. Människorna som kom till Johannes vid Jordans strand ville börja sina liv på nytt, de hade en önskan och en stark vilja att börja om, vända om, metanoia. Han döper och de går styrkta därifrån, redo att börja ett nytt liv - men fortfarande är inte allt uppenbarat eller fullbordat.

Han som kommer är starkare, det vill säga han har makt att göra sådant Johannes inte kan. Han som kommer, som Johannes talar om, är Jesus. Johannes hela livsuppgift är att visa på honom. Han som kommer, Jesus Kristus, inte bara åstadkommer en ändring av sinne och livsföring, han föder människor till ett helt nytt liv. Till Johannesdopet söker sig människor på eget initiativ; i det kristna dopet till nytt liv är initiativet helt och hållet Guds. Det är Gud som handlar och som ger. 


Påminn dig själv om ditt eget dop. Säg till dig själv: jag är döpt i Jesu namn, ingen ondska har makt över mig. Be till Gud vår Fader att han ska bevara dig i det liv han har gett dig.


 

lördag 10 juni 2017

Heliga treenighet

Vi firar heliga trefaldighets dag och inleder trefaldighetstiden, kyrkoårets sommartid. Trefaldighetstiden talar om det kristna livet och ställer frågan: I ljuset av Kristi död och uppståndelse, med erfarenheten av pingsten och den helige Andes utgjutande över kyrkan – hur ska vi då leva som kristna?

Ett kristet liv är ett liv i Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Med erfarenheten av Guds ingripande i världen genom sin son, och genom samme Sons död och uppståndelse får vi nu leva som kristna, som trons folk i hans kyrka. Som hans, får vi lägga våra liv i hans händer. 

Guds väsens hemlighet kan man inte studera sig till. Man kan inte räkna ut det med logik eller förnuft. Guds väsen är uppenbarelse och kan endast greppas med trons erfarenhet.
Marta, Jesu vän i Betania, anar denna uppenbarelse och Jesus avslöjar därför för henne vem han är (Joh. 11:18-27). Lärjungen Martas bekännelse är omedelbar och likvärdig lärjungen Petrus: "Herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen."

Heliga treenighet, Fader, Son och Ande, led oss till dina djup av rikedom, vishet och kunskap, så att vi kan vittna om försoningens hemlighet. Du som lever och verkar från evighet till evighet. Amen.

måndag 5 juni 2017

Kristenlivet


I Apostlagärningarna hör vi återgivet hur Petrus predikar på pingstdagen i Jerusalem, och hans ord träffar åhörarna i hjärtat. De tar till sig predikan och den skapar en omedelbar fråga hos dem: Bröder, vad ska vi göra?
Det är trons konsekvens i livet. När tro har skapats i oss ställs också frågan – vad ska vi då göra? Hur ska jag nu leva? Hur ska tron som jag nu fått omvandlas och gestaltas i mitt liv? För levas måste den, annars blir kyrkan eller kristenlivet bara likt ett avgränsat rum med vissa värderingar. Nej vår tro ska omsättas i handling, vi ska leva kristenliv. Det är Guds helige Ande som kallar oss till det. Det är Guds helige Ande som skapar tro i oss, drar oss närmare Jesus och kallar oss till kristenliv.

I Galaterbrevet 5 berättas det om Andens frukter. Andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. Dessa frukter är resultatet av den helige Andes verksamhet. Det gäller både i våra egna liv och i församlingens liv. Där vi ser sann kärlek, sann glädje, sann frid och så vidare – där har Guds Ande varit verksam. Här behövs andlig urskiljning så vi inte frestas att pressa in oss själva eller någon annan i något särskilt beteende eller några fromma stilar. Den urskiljningen sker genom kontinuerlig bön, bibelläsning, deltagande i församlingens gudstjänstliv och
prövande tillsammans i liv och samtal med andra kristna. 

Och i all din strävan; glöm inte löftet från Gud som kommer till oss genom evangeliet idag. Jesus säger: Jag är ljuset som har kommit hit till världen för att ingen som tror på mig skall bli kvar i mörkret.








lördag 3 juni 2017

Undret som väcker oss alla




På pingstdagen var de alla församlade. De hade hållit ihop i ständig bön allt sedan Jesus lämnade dem; lärjungarna, kvinnorna, de som följt Jesus. Jesus hade lovat dem att den här dagen skulle komma, den dag då han skulle sända hjälparen, tröstaren: den helige Ande. Parakleitos.
Säkert hade de stora förväntningar på Gud, de som var församlade. De hade sett så mycket redan, varit med om så stora saker redan. Nu fylls huset av ett öronbedövande dån och eldslågor slår fram och fördelar sig över vart och ett av lärjungarnas huvuden. Guds helige Ande börjar sitt verk i dem och löser deras tungors band, plötsligt börjar de tala all jordens språk. 

Vi firar pingstdagen, en av kyrkoårets viktigaste höjdpunkter. Över jorden utgjuter Gud sin Ande och ger kraft och liv till det som vi trodde var dött. Detta nya liv vill Gud ge oss var och en, och därför får vi vända vår blick och vår tanke till honom. I psaltaren står det: ”Alla sätter sitt hopp till dig, du skall ge dem föda i rätt tid. Du ger dem, och de tar emot, du öppnar din hand, och de äter sig mätta”.

Lärjungarnas erfarenhet av den helige Ande på pingstdagen var mer än en upplevelse, en happening, ett event. Andens utgjutande blir till en personlig erfarenhet hos var och en av dem som styrker och befäster deras tro och leder till kyrkans födelse. Peter Halldorf skriver i Heligt år: "Tron är en erfarenhet som växer och fördjupas på ett sätt som upplevelser inte gör. De senare leder in i ett beroende: varje ny upplevelse kräver nästa gång starkare stimuli."

Vi sätter vårt hopp till Herren och ber:
Helige Ande låt nu ske undret som väcker oss alla. Låt Guds församling än få se eld i från himmelen falla. Oss ock styng i hjärtat giv, stynget som blir vår själ till liv. Helige Ande, hör oss!  (Sv.ps. 161:1)

lördag 27 maj 2017

Sanningens Ande


Denna söndag, söndagen före pingst, infaller mellan Kristi himmelsfärds dag och den stora pingstdagen. De tio dagarna mellan att Jesus togs upp till himlen i lärjungarnas åsyn och det att Anden utgjuts över dem i Jerusalem, är dagar av väntan. Det är dagar som präglas av "redan nu, men ännu inte" precis så som det är med Guds rike. Redan nu, men ännu inte. Jesus har förhärligats och tagits upp till himlen, sitter på sin Faders högra sida. Han är Herre över allting. De som följde honom på jorden kan nu förstå fullt ut vem han är. Ändå är allt inte fullbordat utan de väntar med stor förväntan på det de redan blivit lovade: sanningens Ande.

Vad har du för förväntningar på Gud?
Hur reagerar du på frågan? Har jag rätt att ha förväntningar på Gud, kanske du tänker. 
Fråga dig då: har Gud inte gett oss löften i sitt ord? Har Gud inte lovat att vara med? Har Gud inte sagt att han ska torka alla tårar? Har Gud inte sagt att han ska utgjuta sin Ande över sina döttrar och söner? Utifrån Guds löften kan och ska vi bygga vår förväntan.

Jag förväntar mig att Gud kan ge nytt liv där inget liv finns. Jag förväntar mig att Gud kan göra under och att det kan ske i mitt liv. Jag förväntar mig att han leder mig med sin Ande när jag lyssnar till hans röst.


lördag 20 maj 2017

Ett liv i bön

En liten stund med Jesus, o vad den jämnar allt! Den ger åt hela livet en ny och ljus gestalt. När jag är trött av vägen och allt som möter mig, en liten stund med Jesus och allt förändrar sig. (Sv.ps. 207)

Jag har just kommit hem från ett par dagar hos systrarna på Klaradals kloster i Sjövik. Där levs som i alla kloster ett liv genomsyrat av bön. Att bara under en kort liten tid få gå in i det regelbundna bönelivet med tidegärden är för mig inte bara avlastning och vila utan också - och kanske framförallt - en påminnelse om den stora kyrkan och den världsomspännande kristenheten. Jag svindlar inför att jag i psaltarpsalmerna ber med samma ord som Jesus, och jag njuter av de spröda tonerna i gregorianikens bönespråk.

Jag är så tacksam för dessa platser som påminner oss om bönens kraft och det utmanar mig att än mer sätta av tid för bön och för att lyssna in Guds röst. För det behöver vi tid och avskildhet, två saker som är bristvara i mitt och mångas liv.

Bo Giertz - som jag så ofta återkommer till - skriver i ett predikoutkast till Bönsöndagen från 1950: "du kan inte vänta på tillfällena, du skall bereda dig tillfällen". Och vidare: "En bön som fortsätter trots sin svaghet visar att du vill höra Gud till".

Jag vill höra Gud till.  

lördag 6 maj 2017

Kristusansikte och flod


"Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek".

Jag har tillbringat dagen i Skara domkyrka på ekumeniskt möte för kyrkoledare från hela stiftsområdet. Det är andra gången detta arrangerades, första gången var vid Skara stifts tusenårsjubileum för tre år sedan. Temat för mötet var "vad du vill är helighet, men du är barmhärtighet" som psalm 217 säger, och huvudtalare var professor Samuel Rubensson och Syster Madeleine Fredell OP. Det har varit en fantastiskt fin dag med god undervisning, samtal med gamla och nya vänner, bön och lovsång. Framförallt är det två tankespår som jag bär med mig och som blir än tydligare tillsammans med söndagens bibelläsningar.

Det första är att se på kyrkan som en flod, vilket professor Rubensson talade om idag. Kraftfull och ström ibland, näst intill uttorkad ibland. Floden har ett näst intill oräkneligt antal vattendrag sammankopplade till sig. Alla leder de mot den stora floden och berikar den. Floden är alltid i rörelse med ett enda mål i sikte: att uppgå i evighetens hav. Mångfalden är naturlig för kyrkan, det är när kravet på enhet kommer som konflikterna uppstår.
Det andra är från Sr Madeleines föredrag, hon talade om kyrkans kollektiva minne som förutsättning för att våga tänka nytt och att de troende ska vara ett Kristusansikte för världen.

Jesus talar i Johannesevangeliet om kärleken som det som ska känneteckna de troende. Det är på kärleken vi ska kännas igen, alltså hur vi ser på varandra och hur vi agerar. Det är kristusansiktet som Sr Madeleine talade om. Vad är det för bild av Kristus som världen ser? Är kyrkan ett kristusansikte för världen, kan världen känna igen Kristus genom att se på kyrkan? Och hur är det med min syn på andra kristna? Om jag är helt ärlig, ser jag på kristna av andra traditioner än min egen med respekt och vördnad? Eller är det så att föraktet ibland lyser igenom? Ser jag kristenheten som en flod fylld av gemensamt liv sökande vägen till havet eller vill jag hellre se mitt eget sammanhang som en isolerad ö där jag inte är beroende av eller behöver ta ansvar för någon annan?

Herre Jesus Kristus, tack för att du samlar din kyrka över alla mänskliga gränser. Tack att du kallar oss till liv i ditt namn och i din efterföljd. Tack för din uppståndelses kraft som genljuder genom tiderna in i mitt eget liv. Amen.