lördag 26 november 2016

Hoppets tid

Läser en predikan av Josémaria Escrivas för första söndagen i Advent ur  predikosamlingen "När Kristus går förbi":

"En gång såg jag en örn instängd i en bur av järn. Den var smutsig och saknade en hel del fjädrar. I sina klor höll den ett stycke ruttet kött. Då tänkte jag på vad det skulle bli av mig om jag svek den kallelse som Gud givit mig. Jag tyckte synd om det ensamma, fängslade djuret som var skapat till att flyga på oerhörda höjder och se solen ansikte mot ansikte. Du kan svinga dig upp till dessa ödmjuka höjder av kärlek till Gud och hängivelse åt alla människor. Men för att göra det är det nödvändigt att det i själen inte finns några vinklar och vrår som Jesu Kristi sol inte kan tränga in i. Du måste kasta ut all oro som avlägsnar dig från honom. Då kommer du att ha Kristus i ditt förstånd, Kristus på dina läppar, Kristus i ditt hjärta och Kristus i dina handlingar. Hela ditt liv - ditt hjärta och dina handlingar, ditt förstånd och ditt tal - kommer att vara fullt av Gud.
Lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig, läste vi i evangeliet. Adventstiden är en hoppets tid. Hela vår kristna kallelses vidsträckta horisont, detta helgjutna liv som grundas på medvetenheten om Gud vår Faders närvaro, kan och bör förverkligas varje dag.
Be vår Fru om det tillsammans med mig, och föreställ dig hur hon kan ha tillbringat de månader hon väntade Sonen som skulle födas."

Nu tänder vi vårt första ljus, helt ensamt står det här. Vi väntar på ett litet barn, dess bädd en krubba är.

Hosianna, se han kommer.

söndag 20 november 2016

Se, jag gör allting nytt


Spelar det någon roll hur vi lever? Om allting kan få förlåtelse och om allt går an, spelar det då egentligen någon roll? Frågan har säkerligen funnits hos dig någon gång, kanske bär du med dig den inom dig idag. Spelar det egentligen någon roll – för Gud – hur vi lever?
Ja. Det spelar roll hur vi lever. Det spelar roll för Gud – för han kallar oss till ett liv i tro och rättfärdighet – och därmed spelar det roll för oss och för andra hur vi lever och vilka val vi gör. Domsöndagen lär oss att en dag kommer allt bli synligt. Jag kommer att få se på mitt liv, allt vad det blev, och jag kommer att få stå upp för det.

Johannes berättar för oss i det femte kapitlet som utgör dagens evangelium om Jesus särskilda uppdrag. Grundtanken är denna: det är Sonen som ger människorna liv. Med ”liv” menas då det verkliga livet, det som vi skapades till. Det är ett liv i gemenskap med Gud, ett liv som hans barn, ett liv som aldrig ska dö. Att väckas till detta verkliga liv är något som sker nu och måste ske redan nu.

Och vad förväntas av oss? Ja, vår uppgift är att tro. Vi ska hålla oss tätt, tätt intill Jesus. Vi ska hålla oss tätt, tätt intill Guds ord och hans sakrament. Vi ska hålla samman i församlingen, tillsammans med alla kristna ska vi hjälpas åt att hålla oss tätt, tätt intill Jesus. Vid altaret, i emottagandet av brödet och vinet gör vi det tydligast. Här, på just denna plats kommer så nära Honom som vi någonsin kan i denna världen. 











lördag 12 november 2016

If it be your will


Om jag står eller sitter vet du det, fast du är långt borta vet du vad jag tänker. Om jag går eller ligger ser du det, du är förtrogen med allt jag gör. Innan ordet är på min tunga vet du, Herre, allt jag vill säga. Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand. Den kunskapen är för djup för mig, den övergår mitt förstånd. Var skulle jag komma undan din närhet? Vart skulle jag fly för din blick? Stiger jag upp till himlen, finns du där, lägger jag mig i dödsriket, är du också där. Tog jag morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet, skulle du nå mig även där och gripa mig med din hand. Om jag säger: Mörker må täcka mig, ljuset omkring mig bli natt, så är inte mörkret mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus. (Ps. 139)

Vi står i slutet av kyrkoåret, och vi kallas till vaksamhet och väntan, till samling och beredskap. Vad är det vi ska hålla oss beredda på? Vad är det som kommer som vi ska vänta på? Kyrkoårets pedagogik har fört oss från påsk och pingst, uppståndelse och andedop, till trefaldighetstidens fokus på det kristna livet; dop, lärjungaskap, gemenskap, efterföljelse. Nu uppenbaras det som det kristna livet rustar för: Kristi återkomst. Vad betyder det att Kristus kommer åter? Bibeln tecknar det som en strålande dag. En dag då inte bara orättvisor och förtryck slutgiltigt ska krossas utan då allt det där mörka i världen som finns även hos mig ska lyftas fram i ljuset och vi ska få lämna det för alltid. Ännu lever vi i väntans tid. Väntetiden karakteriseras ibland av svårigheter och mörker. Men det är inte en kristens uppgift att förtvivla, utan att ha förtröstan. Och be och arbeta.

If it be your will
That I speak no more
And my voice be still
As it was before
I will speak no more
I shall abide until
I am spoken for
If it be your will
If it be your will
That a voice be true
From this broken hill
I will sing to you
From this broken hill
All your praises they shall ring
If it be your will
To let me sing
From this broken hill
All your praises they shall ring
If it be your will
To let me sing

If it be your will
If there is a choice
Let the rivers fill
Let the hills rejoice
Let your mercy spill
On all these burning hearts in hell
If it be your will
To make us well

And draw us near
And bind us tight
All your children here
In their rags of light
In our rags of light
All dressed to kill
And end this night
If it be your will

If it be your will.
 
(Leonard Cohen)

onsdag 2 november 2016

Tro, hopp och stordrift - artikel i Fokus


Sofia Lilly Jönsson har skrivit en stor artikel för tidskriften Fokus om Svenska kyrkan, om kyrkans organisation och utveckling de senaste decennierna. Det gör mig glad och uppmuntrad att den här typen av texter ges plats och möjlighet i det svenska kultursamtalet - ganska långt ifrån påvehype och stormöten. Texten tar sin utgångspunkt i kyrka-stat-reformen och två stora utredningar som skett sedan millennieskiftet. Inledningsvis står den utveckling som har blivit norm i svenskkyrkliga församlingar sedan ett antal år i fokus: prästgårdar säljs, församlingshem likaså, och kyrkobyggnaderna behovsinventeras. Utredningen "Gemensamt ansvar" om kyrkans fastigheter och deras framtid som kyrkomötet ska besluta om inom några veckor belyses, framförallt då den (milt sagt) uppfinningsrika idé som presenteras som lösning på landsbygdsförsamlingars fastighetsproblem: möjligheten att kunna överlåta kyrkobyggnader på trossamfundet Svenska kyrkan. En oinvigd kan näppeligen ana vad som skulle bli de praktiska konsekvenserna av detta förslag, men det innebär alltså att församlingar (som idag äger sina kyrkor) kan överlåta dem till en annan "nivå" i Svenska kyrkan. Därmed slipper man undan kostnaderna för kyrkan, men man släpper också sin förfoganderätt över den. Kyrkan kommer alltså stå där på slätten som den gjort sedan den byggdes, men kyrkorådet har ingen nyckel. En abrovink, kan man kalla ett sådant förslag. En låtsaslösning. För vilken kyrkoherde ska lyckas kommunicera till församlingsmedlemmarna att kyrkan står där, men ingen får gå in? Att alla inventarier finns där inne, men inte får användas?

Ur artikeln:
När en kyrkobyggnad har överlåtits till trossamfundet Svenska kyrkan kan kyrkostyrelsen besluta att ta den ur bruk. Går förslaget igenom innebär det att kyrkobyggnader för första gången i kyrkans tusenåriga historia, kommer att förvaltas av en kyrklig nivå som saknar församlingsbor. I detta finns en nyckel. Det handlar inte bara om fastigheter, administration och ekonomi, utan ytterst om vad Svenska kyrkan är. Vad är det som kyrkan ska syssla med, och hur ska hon organiseras?

Det är helt riktigt som Sofia skriver, att här finns en nyckel. Vad är det Svenska kyrkan ska syssla med? Eller, ännu hellre; vad är egentligen en församling och vilken är hennes uppgift?

Svenska kyrkan är inte en koncern, det säger sig alla vara ense om. Den ska framträda, som lagen säger, genom sina församlingar och stift. Trots det framstår kyrkan alltmer
som just en koncern.

Det som konstituerar församlingen är att hon firar gudstjänst. Till den svenskkyrkliga identiteten hör vidare att vi står i den apostoliska eller allmänkyrkliga traditionen och att församlingarna är självständiga så till vida att de beslutar om sina egna angelägenheter men att man samtidigt underkastar sig den episkopala strukturen med biskopens tillsynsansvar.

Svenska kyrkans församlingar står idag inför enorma utmaningar. Jag skriver som ni vet utifrån ett landsbygdsperspektiv. Hur ska vi hantera våra fastigheter (läs församlingshem, prästgårdar och kyrkor) när ekonomin krymper och de statliga bidragen minskar samtidigt som kravet att hålla dem i gott skick kvarstår? Gudstjänststatistiken minskar. Inte endast för att människor är mer sekulära idag, utan för att det helt enkelt firas färre gudstjänster i Svenska kyrkans församlingar. Devisen en präst, en kyrka, en församling har lämnats sedan generationer på landsbygden. Hur ska vi balansera vetskapen och insikten om att evangeliets mönster är att lämna det som är dött för att fokusera på det som ger liv med att vi riskerar att klippa banden med människors engagemang och vilja till lokalt och småskaligt ansvarstagande?
Svaret är inte koncerntänkande. Svaret är strategiskt församlingsbygge med fokus på gudstjänst, rusta människor att ta ansvar, bibelstudier, bönegrupper och diakoni (i betydelsen kristenliv). Back to basics, kan man säga.  

Jag har i några års tid skrivit om kyrkosyn, organisation och vad en församling är/bör vara. Här är några exempel på tidigare texter:

http://judithfagrell.blogspot.se/2012/09/varfor.html

http://judithfagrell.blogspot.se/2012/09/strukturer-igen.html

http://judithfagrell.blogspot.se/2012/10/lankar-med-mera.html

http://judithfagrell.blogspot.se/2014/04/bygga-forsamling.html



lördag 29 oktober 2016

Att falla och tas emot


Petrus frågar Jesus en mycket vanlig fråga. Hur många gånger måste jag förlåta den som handlar fel mot mig?

Kanske är det så att du har det som Petrus; att någon eller några i din närhet gång på gång handlar felaktigt mot dig och du frågar dig själv hur många gånger du ska behöva förlåta innan du kan säga att det är nog. Kanske är det så att du har svårt att förlåta. Kanske har du många vänskaper och relationer bakom dig där ni aldrig nådde förlåtelse och försoning. Kanske är det så att du är den som Petrus syftar på; den som gång på gång hamnar på kant med andra. Du kanske handlar fel, du kanske upprepar misstag som inte är meningen – men det blir helt enkelt fel i relationen till andra. Oavsett vem av personerna du identifierar dig med, så är evangeliet riktat till dig idag.

För hur ska vi göra egentligen? Hur många gånger ska vi förlåta varandra? Så många gånger som sju gånger? Petrus tycker säkert att han tar i, när han ger detta förslag. Jesus svarar: inte sju, utan sjuttiosju gånger. När vi borrar djupt i den grekiska texten skådar vi ännu större sanningar: Jesus svar blir enligt grundtexten ordagrant: sju gånger sjuttio gånger. 490 gånger, alltså. Vilket är ett sätt att beskriva oändlighet. Hur många gånger ska vi förlåta? Ett oändligt antal gånger. Jesus vidareutvecklar svaret på Petrus fråga med en liknelse. Vi kan förklara det ungefär så här:
Jag är skyldig tiotusen pund. Det är ett mångmiljonbelopp, mer än någon människa kan betala. Jag skulle ha levat i fullkomlig kärlek till min himmelske fader och till mina bröder och systrar på jorden. Detta var det viktigaste av allt, det vackraste av alla buden. Men jag har inte hållit det. Faktiskt inte lyckats helt och hållet en enda dag. Kanske trodde jag att jag en gång skulle kunna betala allt, om jag bara fick tid på mig. Men när jag ser på det så ser jag att det är hopplöst. Och då återstår bara ett: Jesus. Att falla och låta sig tas emot.

Så är det med himmelriket, säger Jesus. Gud gör oss fria, även om vi borde vara skyldiga miljoner. Men håller man sig nu till Jesus, då kan man inte ta sin medmänniska om strupen och undanhålla henne möjligheten att nå samma frihet som du själv har gjort. För att älska Jesus betyder att förlåta. Att falla och låta sig tas emot. Och sedan låta andra falla och ta emot dem.





lördag 8 oktober 2016

Vad gott han har gjort - tacksägelsedagen


Kan den som har allt känna sann tacksamhet? Och vad har den som förlorat allt för anledning att uttrycka tacksamhet? Tacksägelsedagen väcker frågor som vi ibland skjuter undan in i mörka hörn. Och vad är tacksamhet egentligen, sann tacksamhet? På vilket sätt – och till vem – ska den uttryckas?

Ofta förpassas Gud till bakgrunden i vårt liv. Vi tackar honom när vi anser att vi har rimliga skäl till det. Det är som om vi har glömt bort vem Gud är. Som att vi har glömt bort att han är den som ger allt liv, att han är den som andas sin livsluft in i alla varelser – och att han är den yttersta anledningen till att du och jag överhuvudtaget är här. Från Johannes Uppenbarelse: ”Du, vår Herre och Gud, är värdig att ta emot härligheten och äran och makten. Ty du har skapat världen, och genom din vilja blev den till och skapades den.”

Men om vi nu har glömt bort vem Gud verkligen är, och vad han vill ge oss – hur ska vi då lära känna honom på nytt? Hur ska vi kunna lära känna Gud? Ja, Gud har gett sig till känna för oss på ett alldeles särskilt sätt – genom att själv ta plats här hos oss, i Jesus Kristus. I Jesus rivs muren som skiljer himlen och jorden åt. Jesus lär oss vem Gud är. Och vad lär han oss? I evangeliet får vi höra att Jesus helar människor. Människor kommer till honom, människor som annars inte hade någon plats i samhället och han öppnar sina händer och sitt hjärta för dem. De hade alla sorters krämpor och sjukdomar, men det viktiga är inte själva diagnosen utan att den som kommer till honom får ett nytt liv. Det gällde då och det gäller nu. När vi vänder oss till honom möts vi av liv i överflöd. Sådan är Gud. 


Sådan är alltså Gud. Han ger liv och för det får vi ge honom lov.




 

lördag 17 september 2016

Rikedom


Jesus ger oss en liknelse i evangeliet om en rik man som fått överflödande avkastning på sina ägor. Mannen funderar för sig själv vad han ska göra med avkastningen, han skulle inte få plats med allt. Mannen väljer att riva sina gamla lador, bygga nytt, vackert, fräscht – och så få rum med hela skörden och mer därtill. Han kunde på så sätt behålla allt för sig själv, dra sig tillbaka, klappa sig på axeln och vara väl försörjd för många år framåt. Slutakten i liknelsen låter oss förstå att Gud ser denne man som en dåre. En människa som samlar skatter åt sig själv är möjligen rik i världens ögon men inte rik inför Gud.

Vad vill då evangeliet säga oss idag? Ja, Jesus talar till oss idag som församling. Han låter oss se några olika saker. För det första: prioritera rätt. Vad är viktigast, våra hus - både i konkret och i överförd bemärkelse - eller livet i dem? För det andra: det som vi har fått, är inte vårt eget att äga. Det ska förvaltas på klokast och bästa sätt för att kunna ges vidare och så bli till välsignelse. Med det avses främst den tro som vi har fått och som kyrkan har som uppgift att förvalta. För det tredje: lyft blicken från ditt eget och se allt det goda som finns i det gemensamma. Gud har gett oss det vi nu förvaltar. Gud har gett oss tron, församlingen, våra ägodelar, vår gemenskap. Med det perspektivet blir det annorlunda än om man tycker att det man äger minsann bara är mitt eget.

Det står inte att den rike mannen var en dålig människa. Han gjorde som folk gör mest, han gladde sig åt livet, åt det han tjänat ihop genom hårt arbete. Men det var en sak han glömde: Gud. Det låter självklart, och borde vara självklart. Men ändå behöver det sägas om och om igen, jag behöver säga det till mig själv, vi behöver säga det till oss själva: många tycks tro att beviset på att vi har lyckats, som enskilda och som församling, är att vi har en hög levnadsstandard, att vi har vackra hus och kyrkor, välskött liv och ordnad församlingsverksamhet dit människor med lika välordnade liv och vackra yttre söker sig. Det är att bedra sig. Det är inte i det välordnade och skrynkelfria som evangeliet blir tydligast, utan det är när det skrapar och gnisslar som djupen kan anas. Tomhänta kom vi in i världen och tomhänta ska vi lämna den, som Predikaren påminner oss.