söndag 24 september 2017

Marta, Marta

"Medan de var på väg gick han in i en by, och en kvinna som hette Marta bjöd honom hem till sig. Hon hade en syster vid namn Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. Men Marta tänkte på allt hon hade att ordna med. Hon kom och ställde sig framför Jesus och sade: ”Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till.” Herren svarade henne: ”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.” (Luk. 10:38-42)

Vi är många som kan känna igen oss i Marta. Det är ju inte så att Marta inte vill vara med vid Jesu fötter som sin syster, hon är ju en lärjunge, hon är ju en bekännare. Men hon är också en praktiker och familjens överhuvud och ser till allt som måste vara ordnat för att de ska kunna ta emot den viktiga gäst som Jesus är. Hon tänker säkert att hon sedan kan sätta sig där med de andra, när allting är klart och ordnat och perfekt. För oss som känner igen oss i Marta så är det lätt att vilja försvara henne. Det är lätt att vilja se syster Maria som den slarviga, hon som inte bryr sig om att den andra får slita.

Vi vill gärna försvara Marta eftersom Jesus ord är så provocerande. För vi vill inte tro att Marta, den handlingskraftiga, rediga, faktiskt är den som här prioriterar fel. Men Jesus verkar mena det. Här är det något annat som är viktigare, och det är att sätta sig vid Jesu fötter och ta emot det han vill ge. Och detta är evangelium rakt in i vår tid, rakt in i kyrkans liv. För vi mäter oss själva hela tiden utifrån det vi gör, det som går att räkna upp, det som kan mätas och vägas. På samma sätt är det som kyrkan, vi är duktiga på att lyfta fram det kyrkan gör – inte minst i kyrkovalstider. Vi radar upp listor över allt gott som kyrkan gör och hur viktig kyrkan är i världen. Men vad kyrkan ÄR, vad hennes innersida handlar om låter vi inte ta samma plats. För vad är kyrkan? Vad är det att vara kristen? Det är ju att vara lärjunge, att lyssna till hans ord och ta emot det liv han vill ge. Det är att, liksom Maria, låta allt det andra vara åtminstone för en stund, för att sätta sig vid mästarens fötter.

Idag påminner Jesus oss att rikta om blicken. Vänd den bort från dig själv och ditt eget och vänd den istället mot det heliga, mot Gud. Det är inte så att en kristen inte ska handla. Tvärtom. Men det är inte handlandet som gör oss till kristna, utan det är vår utgångspunkt och centrum vid Jesu fötter.



lördag 16 september 2017

Enhet i Kristus

Men i vår herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att vara överens och inte dela upp er i olika läger, utan återigen stå eniga i tankar och åsikter. Av Chloes folk har jag nämligen fått höra, mina bröder, att det förekommer motsättningar bland er. Vad jag menar är att ni alla säger: ”Jag hör till Paulus”, eller ”Jag hör till Apollos”, eller ”Jag hör till Kefas”, eller ”Jag hör till Kristus”. Har Kristus blivit delad? Var det kanske Paulus som korsfästes för er, eller var det i Paulus namn ni döptes? (1 Kor 1:10-13)            

Gud har humor, tänker jag när jag läser bibeltexterna för fjortonde söndagen efter trefaldighet, tillika dagen för kyrkoval i Svenska kyrkan. Gud har humor. Och talar till oss rakt in i vår vardag.


Församlingen byggs av människor som vill leva kristenliv. Församlingen är Guds egen, men tar kropp i verkliga människor som tillsammans ska gestalta Guds rike. Bygget har en hörnsten, Kristus. Hörnstenen är den viktigaste stenen, det är utifrån den hela bygget rättas in och formas. Kristus är själva hörnstenen och inte bara en utsmyckning och påminner oss genom det att Gud är pålitlig och står fast när allting annat viker.

Församlingen, kyrkan, tar konkret gestalt i tid och rum genom hennes människor. Samtidigt överskrider kyrkan tidens och rummets gränser. Gemenskapen som kommer till uttryck kring altarringen är en gemenskap som innefattar de som har varit och de som ska komma. I den gemenskapen har varje kristen en större tillhörighet än det världen kan ge; hon har en tillhörighet som överträffar nationalitet, etnicitet, politisk tillhörighet, kön, ålder och social status. I Kristus är vi ett. En tillhörighet till något mycket större.
Där stängs inte någon enda ute, inte ens den vars åsikter inte stämmer med mina egna. Med fokus på Kristus och med modet att se min egen synd och mina egna tillkortakommanden kan församlingen bli det som hon är tänkt att vara: en försonad mångfald, en bild av Guds rike.

lördag 17 juni 2017

Dopets vatten strömmar ständigt

Berättelsen om Noa och arken är en av de gammaltestamentliga urberättelserna, alltså en av de viktigaste för att förstå och greppa Guds handlande med sitt folk. Huruvida man vill förstå det bokstavligt eller ej är faktiskt av mindre vikt, berättelsen är sann i den meningen att den berättar något om Gud och om mänsklig erfarenhet av Guds handlande. Första Mosebok ger oss följande tema: Gud skapar världen. Människan är skapelsen krona. Människan vänder sig bort från Gud. Människan riskerar att gå under. Dock härskar Gud över kaosmakterna. Gud visar därmed en väg genom kaos och död, till ett liv i gemenskap med honom.
Därför är berättelsen om Noa och arken också en förebildande berättelse om dopet. Genom kaos, ondska och död visar Gud en väg till gemenskap med honom och ett liv i överflöd. I det kristna dopet, dopet i Faderns och Sonens och den helige Andens namn ges oss detta liv som en gåva oberoende av vår egen prestation. Vi behöver endast sätta vår tro till det för att detta nya liv ska bli till välsignelse. 

I evangeliet talar Johannes om två dop, det som han själv förrättar i vatten för omvändelsens skull och det som den starkare, han som kommer, ska göra med helig Ande och eld. Johannes döper med vatten i floden Jordan, och det dop han förrättar är ett omvändelsedop, alltså ett dop som manifesterar en radikal förändring hos människan. Omvändelse heter på grekiska metanoia och betyder ordagrant ”att vända helt om” alltså att vända sig om 180 grader. Människorna som kom till Johannes vid Jordans strand ville börja sina liv på nytt, de hade en önskan och en stark vilja att börja om, vända om, metanoia. Han döper och de går styrkta därifrån, redo att börja ett nytt liv - men fortfarande är inte allt uppenbarat eller fullbordat.

Han som kommer är starkare, det vill säga han har makt att göra sådant Johannes inte kan. Han som kommer, som Johannes talar om, är Jesus. Johannes hela livsuppgift är att visa på honom. Han som kommer, Jesus Kristus, inte bara åstadkommer en ändring av sinne och livsföring, han föder människor till ett helt nytt liv. Till Johannesdopet söker sig människor på eget initiativ; i det kristna dopet till nytt liv är initiativet helt och hållet Guds. Det är Gud som handlar och som ger. 


Påminn dig själv om ditt eget dop. Säg till dig själv: jag är döpt i Jesu namn, ingen ondska har makt över mig. Be till Gud vår Fader att han ska bevara dig i det liv han har gett dig.


 

lördag 10 juni 2017

Heliga treenighet

Vi firar heliga trefaldighets dag och inleder trefaldighetstiden, kyrkoårets sommartid. Trefaldighetstiden talar om det kristna livet och ställer frågan: I ljuset av Kristi död och uppståndelse, med erfarenheten av pingsten och den helige Andes utgjutande över kyrkan – hur ska vi då leva som kristna?

Ett kristet liv är ett liv i Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Med erfarenheten av Guds ingripande i världen genom sin son, och genom samme Sons död och uppståndelse får vi nu leva som kristna, som trons folk i hans kyrka. Som hans, får vi lägga våra liv i hans händer. 

Guds väsens hemlighet kan man inte studera sig till. Man kan inte räkna ut det med logik eller förnuft. Guds väsen är uppenbarelse och kan endast greppas med trons erfarenhet.
Marta, Jesu vän i Betania, anar denna uppenbarelse och Jesus avslöjar därför för henne vem han är (Joh. 11:18-27). Lärjungen Martas bekännelse är omedelbar och likvärdig lärjungen Petrus: "Herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen."

Heliga treenighet, Fader, Son och Ande, led oss till dina djup av rikedom, vishet och kunskap, så att vi kan vittna om försoningens hemlighet. Du som lever och verkar från evighet till evighet. Amen.

måndag 5 juni 2017

Kristenlivet


I Apostlagärningarna hör vi återgivet hur Petrus predikar på pingstdagen i Jerusalem, och hans ord träffar åhörarna i hjärtat. De tar till sig predikan och den skapar en omedelbar fråga hos dem: Bröder, vad ska vi göra?
Det är trons konsekvens i livet. När tro har skapats i oss ställs också frågan – vad ska vi då göra? Hur ska jag nu leva? Hur ska tron som jag nu fått omvandlas och gestaltas i mitt liv? För levas måste den, annars blir kyrkan eller kristenlivet bara likt ett avgränsat rum med vissa värderingar. Nej vår tro ska omsättas i handling, vi ska leva kristenliv. Det är Guds helige Ande som kallar oss till det. Det är Guds helige Ande som skapar tro i oss, drar oss närmare Jesus och kallar oss till kristenliv.

I Galaterbrevet 5 berättas det om Andens frukter. Andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. Dessa frukter är resultatet av den helige Andes verksamhet. Det gäller både i våra egna liv och i församlingens liv. Där vi ser sann kärlek, sann glädje, sann frid och så vidare – där har Guds Ande varit verksam. Här behövs andlig urskiljning så vi inte frestas att pressa in oss själva eller någon annan i något särskilt beteende eller några fromma stilar. Den urskiljningen sker genom kontinuerlig bön, bibelläsning, deltagande i församlingens gudstjänstliv och
prövande tillsammans i liv och samtal med andra kristna. 

Och i all din strävan; glöm inte löftet från Gud som kommer till oss genom evangeliet idag. Jesus säger: Jag är ljuset som har kommit hit till världen för att ingen som tror på mig skall bli kvar i mörkret.








lördag 3 juni 2017

Undret som väcker oss alla




På pingstdagen var de alla församlade. De hade hållit ihop i ständig bön allt sedan Jesus lämnade dem; lärjungarna, kvinnorna, de som följt Jesus. Jesus hade lovat dem att den här dagen skulle komma, den dag då han skulle sända hjälparen, tröstaren: den helige Ande. Parakleitos.
Säkert hade de stora förväntningar på Gud, de som var församlade. De hade sett så mycket redan, varit med om så stora saker redan. Nu fylls huset av ett öronbedövande dån och eldslågor slår fram och fördelar sig över vart och ett av lärjungarnas huvuden. Guds helige Ande börjar sitt verk i dem och löser deras tungors band, plötsligt börjar de tala all jordens språk. 

Vi firar pingstdagen, en av kyrkoårets viktigaste höjdpunkter. Över jorden utgjuter Gud sin Ande och ger kraft och liv till det som vi trodde var dött. Detta nya liv vill Gud ge oss var och en, och därför får vi vända vår blick och vår tanke till honom. I psaltaren står det: ”Alla sätter sitt hopp till dig, du skall ge dem föda i rätt tid. Du ger dem, och de tar emot, du öppnar din hand, och de äter sig mätta”.

Lärjungarnas erfarenhet av den helige Ande på pingstdagen var mer än en upplevelse, en happening, ett event. Andens utgjutande blir till en personlig erfarenhet hos var och en av dem som styrker och befäster deras tro och leder till kyrkans födelse. Peter Halldorf skriver i Heligt år: "Tron är en erfarenhet som växer och fördjupas på ett sätt som upplevelser inte gör. De senare leder in i ett beroende: varje ny upplevelse kräver nästa gång starkare stimuli."

Vi sätter vårt hopp till Herren och ber:
Helige Ande låt nu ske undret som väcker oss alla. Låt Guds församling än få se eld i från himmelen falla. Oss ock styng i hjärtat giv, stynget som blir vår själ till liv. Helige Ande, hör oss!  (Sv.ps. 161:1)

lördag 27 maj 2017

Sanningens Ande


Denna söndag, söndagen före pingst, infaller mellan Kristi himmelsfärds dag och den stora pingstdagen. De tio dagarna mellan att Jesus togs upp till himlen i lärjungarnas åsyn och det att Anden utgjuts över dem i Jerusalem, är dagar av väntan. Det är dagar som präglas av "redan nu, men ännu inte" precis så som det är med Guds rike. Redan nu, men ännu inte. Jesus har förhärligats och tagits upp till himlen, sitter på sin Faders högra sida. Han är Herre över allting. De som följde honom på jorden kan nu förstå fullt ut vem han är. Ändå är allt inte fullbordat utan de väntar med stor förväntan på det de redan blivit lovade: sanningens Ande.

Vad har du för förväntningar på Gud?
Hur reagerar du på frågan? Har jag rätt att ha förväntningar på Gud, kanske du tänker. 
Fråga dig då: har Gud inte gett oss löften i sitt ord? Har Gud inte lovat att vara med? Har Gud inte sagt att han ska torka alla tårar? Har Gud inte sagt att han ska utgjuta sin Ande över sina döttrar och söner? Utifrån Guds löften kan och ska vi bygga vår förväntan.

Jag förväntar mig att Gud kan ge nytt liv där inget liv finns. Jag förväntar mig att Gud kan göra under och att det kan ske i mitt liv. Jag förväntar mig att han leder mig med sin Ande när jag lyssnar till hans röst.