lördag 13 augusti 2016

Frihet

 

Frihet, vad är det? Vad innebär det att vara fri? För någon kanske frihet innebär att vara oberoende från sådant som upplevs begränsa vardagen: sådant som pengar, tid, fysiska förutsättningar. Ibland tänker vi att om all världens rikedomar som i ett trollslag skulle komma till oss, hur fria och obundna – ja, lyckliga – vi skulle vara då. Men ingenting har hittills visat på att pengar och den typ av obundenhet som det kan ge skulle ge lycka eller ens upplevd frihet. Snarare visar mycket på motsatsen.
Kanske tänker vi vidare att frihet skulle handla om att inte behöva underordna sig, stå fri gentemot andra människor, lagar, regler. Få bestämma själv. Men samhällets lagar och regler är ju – ja, i bästa fall – tillkomna för att säkra vår frihet, och se till att vi kan leva trygga och fria. 

När kyrkan talar om frihet så handlar det inte om den frihet som vi kanske i första hand tänker på. Överskriften på den tolfte söndagen efter trefaldighet är "friheten i Kristus". Det handlar inte om en frihet från någonting, utan om en frihet till någonting. Ja, det handlar om ett radikalt nytt sätt att se på frihet och att vara fri.
Jesus möter i söndagens evangelium en kvinna som är sjuk och som har plågats svårt under många år. Hon har på grund av sin onda rygg inte kunnat räta på sig och se människor i ögonen på mycket länge. Jesus gör henne frisk och i och med det ger han henne sin frihet åter. Jesus säger: du är fri. Nu kan hon sträcka på ryggen, hon blir upprätad och upprättad. Nu kan hon se människor i ögonen. Hon är fri.

Men det är inte den enda frigörelse som evangeliet berättar om idag, för Jesus vänder sig också till folket runt omkring som hade samlats och noggrant följde hans minsta rörelse. Platsen är i en synagoga, och Jesus är där för att undervisa. Det är sabbat, och alltså den heliga tiden i veckan då man håller budet att inte arbeta utan ägna sig helt och hållet åt Gud. Synagogeföreståndaren bryter in när Jesus helar kvinnan, han hänvisar till det bud som Gud har givit Israels folk och som Jesus verkar bryta emot. Jesu ord till honom och till folket runt omkring är förkrossande tydliga: här är en Abrahams dotter, en av oss som har hållits fången och plågats så svårt av sin sjukdom. Skall inte hon få lösas från sin boja på sabbaten? Jesus svar får motståndarna att skämmas, står det. Jesus upphäver alltså inte sabbatsbudet, men han hjälper oss att se på det med hans ögon. Och med Jesu ögon kan vi aldrig låta en människa mitt ibland oss lida. Inte bara kvinnan nås av frihet idag, utan alla vi som står runt omkring och ser på. 

 I Kristus vinner vi en ny frihet, en frihet som låter kärleken till Gud och till vår medmänniska leda oss. Det handlar om en frihet från det som binder, en frihet att kunna skilja mellan centrum och periferi, mellan det som är viktigt och oviktigt. Ett liv med Kristus ger frihet att välja honom som är kärleken. Ingen blir så fri som den som avstår från allt för kärleks skull.


lördag 6 augusti 2016

Tro och liv


Trefaldighetstidens söndagar undervisar om centrala teman i det kristna livet: dopet, kallelsen, lärjungaskapet, klarsyn, förvaltarskap, nådens gåvor – och kommande söndag, elfte söndagen efter trefaldighet: tro och liv. Denna dag ställs frågan till oss hur tro och liv till förhåller sig varandra, eller klarare uttryckt: hur avspeglas min tro i det liv som jag lever?

Ur Bibelns perspektiv görs ingen skillnad på tro och liv. Tro och liv är och ska vara ett. Min tro ger med nödvändighet konsekvenser för det liv som jag lever. Tron måste levas. Liv utan tro – eller ett liv utan en relation med Gud - är enligt Bibeln inte ett helt liv. 

Kan tron bli en börda, för tung att bära? När tron blir prestation, då blir det en börda. När det blir viktigare vad vi gör och tar ställning för eller emot istället för på vilka grunder vi gör det, finns det en risk att tro kan bli en börda. Eller ännu värre - hyckleri. Det är precis det som profeten Amos varnar för.
Jesus är inte intresserad av att lägga bördor på våra axlar. Jesus har kommit till oss för att befria, upprätta och hela. Därför ska församlingen också vara en plats för befrielse, upprättelse och helande. Det är så vi ska leva med varandra: till befrielse, upprättelse och helande. Det förutsätter någonting, och det är att vi litar på Gud och Guds kärlek. Litar vi på Honom och den kärlek han ger vet vi också att vi inte behöver snåla med kärleken. Den kärlek Gud gett oss ska vi ge vidare till andra. Så går tro och liv ihop, tron ger oundvikliga konsekvenser för vårt dagliga liv.
Och hela tiden, hela vägen är han med oss. Han som vet vad det att vara människa, han som delar livet med oss, han som ger sig själv till oss, Jesus Kristus världens ljus.




måndag 13 juni 2016

Avskedspredikan



Varifrån kommer du och vart är du på väg? Det är en fråga som hör ihop med vem du är. Vem är du? Varifrån kommer du och vart är du på väg?
Det första som händer när Gud uppenbarar sig är att han kallar på människan. Följ mig, säger Jesus. Det är en kallelse inte till ett liv i bekvämlighet, nej, det är en kallelsen till ett liv som pilgrim. Det var därför som man sa om de första kristna att de tillhörde ”Vägen”. Att ständigt vara på väg, vandrande, gäster och främlingar har hört till den kristna identiteten ända sedan apostlarnas tid. Själva ordet pilgrim betyder främling. Det är så en kristen ska leva, inte nödvändigtvis fysiskt kringflackande, men som en främling i världen med siktet inställt på evigheten.

Med den inledningen får frågan ”Varifrån kommer du och vart är du på väg?” en annan ton. För varifrån kommer du? Vad finns bakom dig, inom dig? Djupt, djupt därinne finns Guds kallelse. Gud kallar dig vid namn och kallar dig till tjänst för sitt rike. Djupt, djupt därinne finns rösten, Guds röst, som kallar dig och säger följ mig! Hör du rösten? Du kanske har hört den förut men så har den bleknat? Har du kanske aldrig tänkt att Guds kallelse gäller dig? Tänk då på de första lärjungarna. Ingen av dem hade tänkt sig att de skulle bli kallade till pilgrimsliv av Jesus den där dagen på stranden. Men så blev det. Jesus valde inte ut några särskilt dugliga, utan han valde dem som var villiga och som gick. Det samma gäller för oss. Ingen av oss är kallade för att vi är bättre än andra, för att vi har större nätverk, mer resurser än andra eller lever ett mer välordnat liv. Sådana saker är helt oviktiga nämligen när det gäller Guds rike. Gud har valt ut dig, dig, och dig – ja, alla oss, inte för att vi uppfyller en särskild mall utan för att vi är villiga. Det är så Gud bygger sin församling. Han samlar dem som är villiga och formar sin församling därefter.

Hur känner man då igen Guds kallelse? Ja, den yttrar sig som en längtan som inte vill gå över – hur kommer det sig annars att Petrus och Andreas lämnade näten, ja allt vad de hade för händer, på stranden och följde Jesus? Det är en längtan som inte vill gå över, en längtan som står till något så mycket större och högre än det som ger framgång i världen. Det är längtan som säger dig att livet är långt mer än det som syns, än det som går att sätta ord på. Det är längtan som säger dig att Gud vill något med ditt liv. Det är längtan som plötsligt ger svaret på frågan: Varifrån kommer du och vart är du på väg?

Profeten Jesaja talar till oss och påminner oss om varifrån vi kommer. Gud säger till oss genom profeten: Tänk på klippan ni är huggna ur, på schaktet ni har hämtats från. Tänk på Abraham, er far, och Sara, som födde er. En enda var han när jag kallade honom, men genom min välsignelse blev han många. Det här är Guds ord till oss idag. Det talar rakt in våra liv, och det talar in i församlingens liv. Abraham, som var en enda, följde Guds kallelse och gick dit Gud sa till honom att gå. Han fick utstå svårigheter, tider av ökentorka och sorg, men till slut fick han ändå bli det hans namn betyder: Fader för många. Genom Guds välsignelse blev han som var ensam till många.

Vi lär oss av Abraham att vi ska leva med en fast grund i det som Gud uppenbarat för sitt folk. Tron, ordet, gemenskapen. Allt vi har, har vi fått av Gud. Allt vi blivit och allt vi uppnått, det har vi gjort i hans kraft. Så är alltså alltsammans Guds verk. Så ska vi se på församlingen, som Guds verk. Och här är vi, en del av Guds församling, en del av Guds verk. Kallade till tjänst. När du ser på Guds stora världsvida församling - som är större än Ardala, större än Skara pastorat, långt större än Svenska kyrkan och till och med större än de europeiska kyrkorna (kan du tänka dig!) - ser du kanske också att hon inte alltid har en så vacker och välpolerad yta. Ganska ofta råkar vi i gräl med varandra och ganska ofta beter vi oss illa mot varandra. Ja, kanske ser du när du tittar riktigt nära på den brokiga mosaiken som är Guds församling att vi är en samling syndare. Allt vad som kan letas upp av tvivelaktigt folk. Vore det inte rent av underligt om man inte började klaga och säga: Gud verkar ju ta emot vem som helst! Det kan väl ändå inte vara meningen! Men då tittar du inte tillräckligt nära. För du ser kanske inte det viktigaste; att vi är en samling rättfärdiggjorda syndare.

Jesus ger oss en liknelse idag om ett förlorat mynt. Liknelsen är en del av en serie på temat förlorad och återfunnen som evangelisten Lukas återger. Det är liknelsen om ett förlorat får, en förlorad son och ett förlorat mynt. Löftet som ligger i liknelserna är att det finns ett hem hos Gud och det är öppet. Det är öppet för dig och mig, för alla som vänder sig till Gud och vill söka honom, som vill följa den kallelse som han lagt ned i oss. Det finns ett hem där syndaren blir räknad som rättfärdig.

Och att vi får vända om och vara en del av Guds församling trots våra brister är just det som är meningen. Inte att Gud skulle gilla eller godkänna allt hemskt och galet som finns på jorden, nej utan att han skulle förbarma sig över oss alla som gör och tänker så mycket hemskt och galet och ge oss en möjlighet att komma till honom för att kunna komma loss ur allt det galna och inte behöva stanna i det för alltid. Därför kallar Gud syndare och inte rättfärdiga. De som anser sig rättfärdiga, det vill säga redan klara, vill ju ändå inte ha någon hjälp av Gud. Nej Gud vänder sig som en läkare till dem som har sår och som behöver läkedom. Därför gläder sig himlen med alla dess änglar över en enda syndare som omvänder sig, ja mer än alla rättfärdiga. Paulus sitter i fångenskap och skriver till församlingen i Efesos. Han påminner oss om det stora och underbara i att få vara med bland dem som hör ordet och ta emot det i tro. Av nåd är ni frälsta genom tron! Det påminner han om från fängelset. Nåd!

Det är så det ska vara att vara församling. Att leva i den glädjen. Att leva kristenliv tillsammans och glädja sig över varandra. Att säga ”tänk att just du är här! Vad glad jag är att se dig!”. Och: viktigast av allt. Att säga till sig själv: tänk att jag är här, tänk att jag, just jag lilla förlorade mynt, får sitta här och finnas med vid bordet. Tillsammans med Petrus, Maria, Tomas och Marta. Vi, tillsammans vid nådens bord. Tänk att jag får komma hem.

Varifrån kommer du och vart är du på väg? Pilgrimens slutgiltiga mål är himmelriket och den stora festen där. Under vägen får pilgrimen sin rast och vila vid måltidsbordet, altaret. Här, i brödet och vinet ryms himmel och jord på samma gång. Här blir Kristus en del av våra kroppar och vi får en försmak av den himmelska festen, den där Fadern står med öppna armar och hälsar oss välkomna och vi går glada in, där vi känner oss hemma. För där Gud är känner man sig alltid hemma.

Slutligen. Varje människas liv innehåller ett visst mått av uppbrott. Det behöver inte alltid vara dramatiskt, men det är nödvändigt. Det är inte främst ett uppbrott från något, utan ett uppbrott till något. Så är det för mig idag. Att lämna det kända, det som är lätt att älska, och ta ett steg ut i det okända. Jag är oerhört tacksam över tiden i tjänst här i Ardala församling, tacksam för er alla som är här och många andra som vill leva kristenliv och ta ansvar för församlingen. Gud som har börjat ett gott verk i er lämnar er inte. Och där Gud är känner man sig alltid hemma.

fredag 20 maj 2016

Heliga treenighet


Treenighetens mysterium. Att Gud har gett sig till känna för oss så att vi kan lära känna honom. Fader, Son och Ande. Tre i en och en i tre. Inte på ett tekniskt sätt så att Gud skulle kunna delas in i tre delar: en skapardel, en frälsardel, en hjälpardel. Nej, Gud är till sitt väsen hel, en odelbar himmelsk helhet. De gudomliga personerna är oskiljaktiga i det de är och därför också oskiljaktiga i det de gör. Ändå är Faderns person en, Sonens en och Andens en. Ytterst kan vi aldrig fatta det men konsten - liturgin såväl som poesin - kan hjälpa oss på väg.

När du ser blomman i diket eller fjärilens flykt över ängen kan du tänka på vår Fader i himlen som har skapat allt detta underbara och som har gett dig ditt liv. När du vänder ansiktet mot solen kan du minnas Jesus som säger ”Jag är världens ljus”. När du känner den ljumma sommarvinden fläkta i kvällningen kan du be att Guds goda Ande ska leda dig på alla dina vägar.
 Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen. (Rom. 11:36)


















söndag 15 maj 2016

Remiss

Jag har ägnat några nätter åt att sammanfatta mina synpunkter på förslaget till ny kyrkohandbok för Svenska kyrkan (KHBF16). För den som är intresserad lägger jag ut texten här.


Spontanremiss Judith Fagrell 


och här är artikeln i Svd som jag var med och talade i häromdagen.

lördag 30 april 2016

Bönsöndagen



Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp. När ni åkallar mig och ber till mig skall jag lyssna på er. När ni söker mig skall ni finna mig. Ja, om ni helhjärtat söker efter mig skall jag låta er finna mig, säger Herren. (Jer. 29:11-13)
Alltsedan 400-talet e. kr har Bönsöndagen utgjort en av påsktidens söndagar. Under långa tider var den omgärdad av flera dagar av förbön för markens gröda och jordens växt. En böneperiod för överlevnad.

Bön är hjärtats samtal med Gud, skriver både Martin Luther och Henrik Schartau. Bön är hjärtats samtal med Gud. Det samtalet pågår ständigt om vi tänker oss att Gud håller hela världen i sin hand och vi lever som barn i hans skapelse. Hur lär man sig då att be? Genom att göra. Genom att söka honom som har skapat världen och uppenbarat sig för oss i Jesus Kristus. Genom att uttrycka sina innersta önskningar, sätta ord på det som ryms djupt inom.

Jag skall ge er en framtid och ett hopp. Så säger Herren genom profeten Jeremia.

Bön handlar på ett sätt om att aldrig ge upp. Inte för att vi är några övermänniskor med mer styrka och hopp än andra utan för att vi, när allt hopp är ute, inte har någon annan att gå till utom Gud.


onsdag 20 april 2016

Måsen




Fångad i flykten, nej lånad en stund
flyger fritt fritt
över spegelblank sjö
över berg, över moln