lördag 22 september 2018

Sjuttonde söndagen efter trefaldighet

"Det finns en väg till himmelen, en väg till Guds Jerusalem. Den börjar här, den börjar nu, var än den går, den går till Gud."

Livet kan ibland kännas som ett enda långt sökande efter svar. Svar på vad som är den egentliga meningen med vår existens här, om det finns någon särskild mening med just mitt liv. Och om det nu finns en mening med just mitt och alla andras liv, hur ska jag då leva det bäst? Om jag vill följa Gud, om jag vill följa Jesu exempel, hur ska jag leva då? Vad är det som är verkligt viktigt, vad är det som vi inte kan vara utan? Den kristna tron och Bibeln vill säga oss att vi har fått allt vi behöver. Vi har Guds ord, vi har fått uppenbarelsen i Jesus Kristus som är vår bror och vår vän. Vi har fått det vi behöver för att söka Gud, vi behöver inte söka någon annanstans. Och ändå söker vi och längtar, letar och prövar – ofta på platser som inte leder någonstans. Vi i den här delen av världen har ofta råd att pröva alla möjliga olika lyckometoder, dieter och kurer – och ändå är vi inte lyckliga, ändå finner vi inte frid. Nej, vad är det som är verkligt viktigt egentligen? Hur ska jag leva mitt liv?

Samla inte skatter här på jorden, säger Jesus. Det finns inget verkligt värde i det. En ny bil, fina kläder, nyrenoverat hus skänker kanske möjligen kortsiktig, ytlig glädje men utgör ingen räddning när livet ställs på sin spets. Samla skatter i himlen, säger Jesus. Ty där din skatt är, där kommer ditt hjärta att vara. Vad är det för skatter? Kärlek, rättfärdighet, frid. Himmelska skatter att söka efter.

Hur står det till med ditt hjärta? Vad är det du söker? Vad är det du sätter högst upp på värdelistan? Är det ett rikt liv mätt i ägodelar eller är det rikt liv mätt i rättfärdighet? Du som har fått mycket givet – använd det till rättfärdighet och vakta ditt hjärta. Ge av det som du har fått. Du som har lite, ge av det du har: tid, kärlek. Till oss alla: samla inte skatter på jorden utan i himlen. Där din skatt är, där ska ditt hjärta vara.

Öppna dig för den kärlek som ges av Jesus, låta dig formas av den och låt den öppna dina ögon för människor runt omkring oss, dem som Gud vill hjälpa genom oss. Vi behöver fyllas av den kärlek som driver oss till konkreta radikala handlingar. Den kärlek som bryter igenom min bekvämlighet, min egen rädsla, mina egna betänkligheter.


Den radikala efterföljelsen av Jesus börjar i det som vi hörde från första Johannesbrevet: älska inte världen och det som finns i världen. Det betyder inte att vi ska förakta det goda och vackra vi ser omkring oss, men det betyder just detta att vi ska veta vad som är oss kärast i hjärtat. För ingen kan tjäna två herrar. Det är Jesus stränga budskap, men det är också ett budskap som ger frihet: frihet från ägodelarna och jakten på status och allt sådant som ju inte har något värde i sig. Det ger frihet till kärlek, frihet till att älska så som Gud älskar oss.









lördag 15 september 2018

Sextonde söndagen efter trefaldighet

Jesus uppväcker Lasaros från det döda. Jesus talar till en liten flicka och hon reser sig upp. Han vinner själv över döden på korset. Vad säger dessa bibelställen oss? Att Gud har makt över döden och livet.
Det är fantastiskt att få tro, men samtidigt är det ju svårt för det gör att vi ofrånkomligen måste ställa frågan: om Gud har makten, om Jesus till och med kan uppväcka döda, varför sker inte det hela tiden här just nu, hos oss? Varför finns sjukdom och död fortfarande här i vårt liv, varför är det fortfarande en del av vår verklighet? 

Vi lever i en värld som präglas av närvaron av både det onda och det goda. Jesus dör på korset och segrar slutgiltigt över döden, men fortfarande finns den verkligheten kvar i våra liv. Att Jesus segrar över döden, uppstår och blir levande igen innebär inte att vi just nu kan leva utan svårigheter och förluster. Men det innebär att vi kan leva med ett hopp. Så som Gud uppväckte Jesus från det döda, så som Jesus väcker sin vän Lasaros och den lilla flickan till liv, så ska det ske med oss också. Det är Guds löfte och vårt eviga hopp. Gud kallar oss till liv, till det goda, till att leva livet tillsammans med Gud.

När du har svårt att tro, när livet är tungt och världen mörk; vet då att tron på det eviga livet och på Guds makt över döden är hela kyrkans tro. Den bärs av generationer efter generationers erfarenhet och beror inte av vare sig din övertygelse eller ditt missmod. Vila i Honom som säger "Lasaros, kom ut".

lördag 1 september 2018

Fjortonde söndagen efter trefaldighet

På den fjortonde söndagen efter trefaldighet hör vi bibelläsningar utifrån temat enheten i Kristus. I evangeliet berättar Johannes om när Jesus i slutet av sin jordiska gärning ber för lärjungarna (Joh 17:9-11). Han ber om enhet, att de ska vara ett. Det som står om lärjungarna i Nya testamentet, det gäller kyrkan och alla församlingar idag. När Jesus ber för lärjungarna att de ska vara ett, är det för hela kyrkan han ber.
Vad är det då för en enhet Jesus vill att kyrkan, vi ska ha? På vilket sätt ska den enheten visa sig? Genom att de kristna måste tycka likadant i alla frågor? Nej, det är naivt. Genom att ha exakt samma uttryck, samma språk, samma fromhetstraditioner? Nej, det har kyrkan aldrig haft.
Kyrkan har alltid, från den första pingstdagen, utgjort en mångfald – av människor, av språk, kulturer, uttryckssätt. Det är inte där enheten syns och märks. Det som håller henne samman och är grunden för enheten är troheten till honom som är Kyrkans huvud: Kristus. Det handlar om tron, den allmänneliga, allmänna, gemensamma.

I den församling jag tjänar firar vi dop i mässan imorgon. Dopet är tecknet på att vi tillhör Gud, att vi ingår i den gemenskap som är kyrkan, och som sträcker sig över alla gränser. När vi som församling välkomnar en ny liten människa i dopet så är det stort inte bara för att Svenska kyrkan får en ny medlem utan framför allt för att enhetens gemenskap blir ännu större. "En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas Fader" skriver Paulus i brevet till församlingen i Efesos. I honom är vi ett.

Församlingen, kyrkan, tar konkret gestalt i tid och rum genom hennes människor. Samtidigt överskrider kyrkan tidens och rummets gränser. Gemenskapen som kommer till uttryck kring altarringen är en gemenskap som innefattar de som har varit och de som ska komma.
Där stängs inte någon enda ute, inte ens den vars åsikter inte stämmer med mina egna. Med fokus på Kristus och med modet att se min egen synd och mina egna tillkortakommanden kan församlingen bli det som hon är tänkt att vara: en försonad mångfald, en bild av Guds rike. Tydligast blir detta i dopet och nattvardens mysterium, där Jesus sträcker sina händer till oss och vi får sträcka våra händer till honom.





lördag 25 augusti 2018

Trettonde söndagen efter trefaldighet

Den trettonde söndagen efter trefaldighet är överskriften "medmänniskan" och evangeliet utgörs av berättelsen om den barmhärtige samariern (Luk: 10:25-37).
Det står där att en laglärd ville sätta Jesus på prov, och frågade honom om vad man skall göra för att vinna evigt liv. Jesus svarar med den trosbekännelse som han lärt sedan barnsben: "Du skall älska Herren din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv." 
Mannen frågar då "vem är min nästa?". Det är en rimlig fråga. Kanske är det precis den frågan som du ställer dig också när du läser och lyssnar till bibelordet. Vem är det jag ska älska? Och vad är det att älska? Kanske tänker han som vi ofta gör att det väl rimligtvis måste finnas avgränsningar? Fiender till exempel? Måste jag älska dem?

Att leva som kristen är att ta Guds kallelse på allvar, att bli Jesu vän och efterföljare. Gud kallar hela mänskligheten till vänskap och efterföljelse, han kallar dig och mig på ett personligt sätt till tjänst för hans rike. Vi kallas till ett liv i världen men inte av världen. Det betyder att vår tro måste ge konsekvenser för vardagslivet men att vi ska leva med ett annat mål för ögonen än det som samhällets företrädare sätter upp. Som kristna ska vi ha ögonen lyfta mot himlen och se på världen ur Guds perspektiv.  


Det tar oss tillbaka till ursprungsfrågan: vem är då min nästa? Nöden i världen är så ofantlig. Men min nästa är den som jag har att göra med, närmast inpå mig, den som jag kan sträcka ut en hjälpande hand åt. Och där händer det ofta att jag går förbi. Min nästa är den jag har bredvid mig.

Men det finns andra perspektiv i berättelsen som öppnar trons djup för oss. Det är inte alltid vi som är de som går förbi eller de hjälpande, utan det finns situationer i allas liv då vi är som den slagne mannen. Ibland är vi så nedtryckta, nedslagna, utstötta att vi inte kan resa oss. Då finns bara en som hjälper. Jesus är den som inte går förbi trots att alla andra gör det.
Han, som gått igenom dödsriket och besegrat det, räds inte det mörkaste mörker. Han sträcker ut sin hand till dig när du inte orkar mer. Han lovar dig att alltid vara med, och han kallar dig att leva i hans efterföljd. Och hur går det till? Ja, först och främst genom att överlåtelse, att ge ditt liv till honom.

Säg till honom som gav sitt liv för mänskligheten: Jesus jag vill tillhöra dig och lägga mitt liv i dina händer. Mitt liv är ditt, använd det på det sätt som du finner bäst. Jesus vill att vi ska lära oss av honom att bli som honom. Och hurdan är han? Ja han säger det själv: han har ett milt och ödmjukt hjärta.

lördag 2 juni 2018

Första söndagen efter trefaldighet

I den kyrka där jag predikar denna söndag möts vi och firar dop tillsammans i församlingens mässa. Varje gång vi får vara med och fira dop kan vi ta det som en påminnelse till oss själva om vårt eget dop. Kanske döptes du som mycket liten, kanske som tonåring, kanske som vuxen. Kanske är du inte döpt, men då ska du veta att det är en möjlighet för hela livet. Gud som ger oss livet kallar oss till ett barnaskap, dopet är tecknet på det.

För i dopet föds vi på nytt, till ett nytt liv i Kristus. Vi föds in i gemenskapen med Gud. Vi får del av Kristi död och uppståndelse. Vi får verkligt del av det genom att det är Gud som handlar i dopet. Gud handlar i dopet och han har satt sitt löfte till det att det gäller.
Att leva i sitt dop är både en gåva och en kallelse. I dopet överlämnas vi till någon som är större, någon som avstår allt för att vinna min kärlek. Denne någon, alltings skapare och Herre, lovar nu att aldrig överge mig.

Så stort det är! Nikodemos som samtalar med Jesus i natten anar gåvan som ryms i dopet, men han är intelligent och vill disputera med Jesus. Inget fel i det, tron handlar inte bara om känsla utan även om intellekt. Dopet kallar oss till ett heligt liv, i betydelsen kristenliv i tät förening med Jesus Kristus, ja beroende av Jesus Kristus och hans död och uppståndelse. Vi föds på nytt. Och det är detta som Nikodemos frågar Jesus om.


Hur kan jag vara säker på att mitt dop gäller? Hur kan jag lita på att det som skedde för kanske tiotals år sedan gäller idag? Hur kan jag lita på att det som skedde då har betydelse för mitt liv just nu?
Det är Gud som verkar i dopet. Därför kan jag lita på det. Dopet finns inte till på grund av min tro, utan för att Gud valt att sätta sitt löfte till det. Det är inte jag själv eller min övertygelse som gör dopet giltigt. Det är inte min förmåga, min kraft, min tro som gör dopet giltigt, utan helig Ande.


Jag är med er alla dagar, till tidens slut. Så säger Jesus och han säger det till dig idag.








lördag 21 april 2018

Fjärde söndagen i påsktiden

Vägen till livet, vad betyder det? Den kristna trons svar är att vägen till livet, till sant mänskligt liv, går genom, i och med Kristus. Ett liv genom, i och med Kristus innebär för det första att vända om och ändra riktning i sitt liv och därigenom låta sig dö och uppstå med Honom. Det är att lämna sitt liv för att vinna sitt liv.

Ett liv genom, i och med Kristus handlar om att umgås med honom i bön och bibelläsning och lära känna honom mer och mer för varje dag. Ett liv genom, i och med Kristus bygger på att ta emot honom i mässans bröd och vin så ofta det är möjligt och försöka leva kristenliv i kärlek till vår nästa. Det är inte en väg som nödvändigtvis leder till materiell lycka, det är inte en väg som garanterar oss frihet från sorg och smärta, men det är en väg som ger frid i ditt eget liv och i världens liv, det är den väg som Jesus kallar oss till och som leder verkligt liv. 


Det finns en väg till himmelen, en väg till Guds Jerusalem. Den vägen är den helga tron på Jesus Krist, Guds egen Son.



 

lördag 7 april 2018

Fiskafänget

Av evangelierna förstår vi att uppståndelsen hade många vittnen. Flera gånger visar sig Jesus för lärjungarna och för många andra. Han äter med dem, talar med dem. Johannes berättar idag om ett sådant tillfälle, och han benämner det som den tredje gången Jesus visar sig. Petrus, Natanael, Tomas och Sebedaiossönerna har varit ute hela natten på sjön utan att få någon fisk. Så kommer Jesus till dem och säger att de ska kasta ut nätet på andra sidan istället. De gör som han säger, kanske mest för att visa god vilja, de har ju varit ute hela natten och dessutom har de ägnat större delen av sitt liv åt fiskaryrket. De borde ju veta. Men när de slängt i nätet på andra sidan händer det: det fylls av fisk och de kan knappt dra upp det i båten igen för tyngden.

Johannes har egentligen avslutat sin bok, i verserna som föregår detta kapitel möter vi evangelistens slutord. Men så verkar han ångra sig, och lägger till berättelsen om fiskafänget - den måste också berättas, ingenting får glömmas! 


Johannes var den som först kände igen Jesus där han stod på stranden i gryningen: "den lärjunge som Jesus älskade sa då till Petrus: Det är Herren!" (v.7). Johannes känner igen honom. Som så många gånger förr förstår Johannes att det ligger en djupare mening i allt vad Jesus sa och gjorde, han är den som ser bakom, bortom. Johannes är teologen, den som alltid ser mer än bara det som syns. 


Så är de tillbaka där allting började. De är tillbaka på stranden. Det var på den här stranden som Jesus kom gående, det var på den här stranden som de träffade honom för första gången. Kanske kändes det för dem nu som om det hade gått hundra år, eller så var det som bara en enda dag hade förflutit. Allt vad de hade varit med om sammanfattas nu. Det sammanfattas i gemenskapen kring elden som Jesus har tänt på stranden, i den grillade fisken och brödet som bryts och delas. 
Återigen ger sig Jesus till känna genom måltiden, i det brutna brödet. Tillsammans i gemenskapen bryts brödet och de förstår att det är han. Så är det här idag för oss också. Idag bryts brödet, vinet delas och vi kan känna igen honom. Här är han, här ger han sig till känna. Här kan vi lära känna honom.