fredag 28 juni 2019

Om kyrkorummets helighet - krönika i tidningen Dagen


Jag är i år en av tidningen Dagens sommarkrönikörer, och i min första krönika som publicerades igår 27/6 skriver jag om vad kyrkan är - ”det som hör Herren till”.
Eftersom det är betalvägg lägger jag ut texten här också:


Kyrkorummet är helig mark

Under våren var debatten om skolavslutning i kyrkan glödande het, och stora delar av den kretsade kring Sävare församling och vårt ställningstagande att inte längre upplåta kyrkorna till skolavslutningar. En viktig del av grunden för beslutet är att klargöra vad en kyrka egentligen är. Vi är välsignade med många kyrkor i församlingen med en tillkomsttid som spänner över åtminstone 900 år. Kyrkorna vittnar i sig själva om den kristna trons framväxande i Sverige, och om människorna som byggde. Här står den lilla romanska sockenkyrkan med små fönster, tjocka murar och rundbågevalv. Här är 1800-talets stora vita skepp där hela socknen skulle rymmas. Här finns 1980-talets kyrka med församlingshem i ett, ett hus ämnat att fyllas av liv under veckans alla dagar. Det är ett inte så litet stycke kyrkohistoria som dessa heliga hus berättar om. Byggnaderna kan lära oss mycket om tillkomsttiden, om människorna som byggde och om kyrkan och tron. Men om vi endast låter dem vara minnesmärken för en tid som flytt, då går något essentiellt förlorat. Ordet kyrka kommer av grekiskans kyriakon som betyder ”det som hör Herren till”. Det går att överföra både på själva kyrkobyggnaden och på det som den är invigd för – gudstjänsten, och på församlingen, Gudsfolket. ”Kyrkan” i alla dessa bemärkelser hör Herren till.

För människorna som byggde, de som la sten på sten, gjorde det inte för att det skulle vara ett muséum eller en fond för lokalpatriotismen. De som reste takstolarna av ek som i flera kyrkor i Skara stift fortfarande står efter 800 år, de byggde till Guds ära rum för lovsång och gudstjänst. Jag har fått träffa några av dem som var med vid vår yngsta kyrkas byggande, och på frågan om vad som var deras vision kom svaret: vi ville att hon skulle vara som en famn, med en stor öppning och altaret i centrum. Själva kyrkorummet rymmer ofta på detta sätt sin egen pedagogik. Rummets riktning kan liknas vid en kristens livsväg; en korsväg där vi rör oss närmare och närmare Kristi hjärta. Altaret är centrum, på samma gång en symbol för Kristi grav och hans segerrika uppståndelse. Här firas mässan, i brödet och vinet upphör tid och rum. Dåtid och framtid förenas i ett nu och vår skrala lovsång blir plötsligt samstämmig med himlens alla änglar.

Kyrkorna vittnar i sig själva om den tro som där förkunnas, ett kyrkorum kan därför aldrig bli neutralt. Där är helig mark. Människor i alla tider har gett av sitt eget: sin tid, sitt arbete, sina tillgångar för att kyrkan ska stå där. Men det verkligt viktiga är att här har lovsång till levande Gud klingat genom århundraden i glädje och sorg, och gör så även idag. Kyrkorummet upphör aldrig att vara det det är invigt att vara, varje sten, spik och planka ropar om den Gud som ger liv i överflöd. Det är kyrkans centrum och det ska aldrig tystna.












lördag 13 oktober 2018

Tacka Herren, ty han är god


Tacksägelsedagen har gått in och påminner oss om en kristen grundinställning till livet: tacksamhet och lovsång. Gud har givit oss livet och för det ger vi Honom lov. Att öva sig i tacksamhet är att öva sig i att se det goda. Godhetens källa är Gud, Han som ger dig inte bara ditt liv utan även sig själv för att du ska ha liv i överflöd.

Själva skapelsen vibrerar av lovsången som binder samman jord och himmel. Före all tid lovsjöng änglarna kring Guds tron; Helig, helig, helig är Herren Sebaot: Jesaja fick se det i en syn och ännu klingar orden i varje mässa som firas över jorden.
Lovsången är fundamental i skapelsen, ett utlopp av tacksamhet över Guds kärlek och skaparkraft; liv ges tillbaka som lov. 
 
Evangeliet berättar om en man som, drabbad av spetälska, helas av Jesus. Hans liv får en helomvändning, metanoia. Han, som förr stod bortom människor gemenskap, ges ett nytt liv och ny möjlighet till gemenskap. Godheten ger honom detta nya liv, och godheten har ett namn: Jesus.
 
Att öva sig i tacksamhet är att öva sig i att se Gud som i, genom och under allt ger liv i överflöd. Det är den andliga övningen för kommande vecka: öva dig i tacksamhet.



lördag 6 oktober 2018

Nittonde söndagen efter trefaldighet

 

"Bygg dig en ark av goferträ och inred den med olika rum. Bestryk den både invändigt och utvändigt med jordbeck. Så skall du göra arken: den skall vara 150 meter lång, 25 meter bred och 15 meter hög, och du skall göra ett tak på den med en halv meters resning. Ingången till arken skall du göra på ena sidan, och du skall bygga den i tre våningar". (1 Mos 6:14-16)

Noa får ett märkligt uppdrag av Gud. Han ska bygga en båt, mitt på land. En båt med enorma proportioner: 150 meter lång, 25 meter bred och 15 meter hög. Noa bygger. Människor runt omkring honom skrattar. Vad är det vi möter hos Noa som är anledningen till att han är förebildlig för oss? Är det blind lydnad? Brist på förnuft?
Noa har levt hela sitt liv nära Gud. Han har sett och hört den helige och fått löften knutna till sin person. "Med dig vill jag upprätta ett förbund". Gud låter Noa förstå att Han ska skapa nytt, och att Noa ska få en särskild och avgörande uppgift. Han bygger arken som Gud befallt och utstår folkets glåpord och förlöjliganden. Regnet kommer, arken bär över vattnets kaos. Till nytt liv, ny gemenskap.


En änka ger i sin fattigdom allt hon äger. Jesus ser och undervisar sina lärjungar: hon har gett långt mer än de som ger av sitt överflöd. En parallell till pojken med fem kornbröd och två fiskar - till vad förslår det till så många?
Det är inte storleken på gåvan som är det viktiga menar Jesus, utan kvinnans tro att Gud kommer ge henne det hon behöver. Hon litar på Gud och gör ett offer. Samma med Noa.

Noa fick ett löfte om ett nytt liv, en ny gemenskap för honom och hans folk tillsammans med Gud. Kvinnan som gav allt hon ägde gjorde det i övertygelsen att Gud skulle sörja för henne. Överskriften för nittonde söndagen efter trefaldighet är "trons kraft". Uttrycket kan egentligen leda fel, då det kan få oss att tro att det handlar om vår egen kraft. Det är det inte, utan Guds kraft i oss. När han får verka i oss vågar vi lita på hans löften och gå dit han sänder oss.

 


 

lördag 22 september 2018

Sjuttonde söndagen efter trefaldighet

"Det finns en väg till himmelen, en väg till Guds Jerusalem. Den börjar här, den börjar nu, var än den går, den går till Gud."

Livet kan ibland kännas som ett enda långt sökande efter svar. Svar på vad som är den egentliga meningen med vår existens här, om det finns någon särskild mening med just mitt liv. Och om det nu finns en mening med just mitt och alla andras liv, hur ska jag då leva det bäst? Om jag vill följa Gud, om jag vill följa Jesu exempel, hur ska jag leva då? Vad är det som är verkligt viktigt, vad är det som vi inte kan vara utan? Den kristna tron och Bibeln vill säga oss att vi har fått allt vi behöver. Vi har Guds ord, vi har fått uppenbarelsen i Jesus Kristus som är vår bror och vår vän. Vi har fått det vi behöver för att söka Gud, vi behöver inte söka någon annanstans. Och ändå söker vi och längtar, letar och prövar – ofta på platser som inte leder någonstans. Vi i den här delen av världen har ofta råd att pröva alla möjliga olika lyckometoder, dieter och kurer – och ändå är vi inte lyckliga, ändå finner vi inte frid. Nej, vad är det som är verkligt viktigt egentligen? Hur ska jag leva mitt liv?

Samla inte skatter här på jorden, säger Jesus. Det finns inget verkligt värde i det. En ny bil, fina kläder, nyrenoverat hus skänker kanske möjligen kortsiktig, ytlig glädje men utgör ingen räddning när livet ställs på sin spets. Samla skatter i himlen, säger Jesus. Ty där din skatt är, där kommer ditt hjärta att vara. Vad är det för skatter? Kärlek, rättfärdighet, frid. Himmelska skatter att söka efter.

Hur står det till med ditt hjärta? Vad är det du söker? Vad är det du sätter högst upp på värdelistan? Är det ett rikt liv mätt i ägodelar eller är det rikt liv mätt i rättfärdighet? Du som har fått mycket givet – använd det till rättfärdighet och vakta ditt hjärta. Ge av det som du har fått. Du som har lite, ge av det du har: tid, kärlek. Till oss alla: samla inte skatter på jorden utan i himlen. Där din skatt är, där ska ditt hjärta vara.

Öppna dig för den kärlek som ges av Jesus, låta dig formas av den och låt den öppna dina ögon för människor runt omkring oss, dem som Gud vill hjälpa genom oss. Vi behöver fyllas av den kärlek som driver oss till konkreta radikala handlingar. Den kärlek som bryter igenom min bekvämlighet, min egen rädsla, mina egna betänkligheter.


Den radikala efterföljelsen av Jesus börjar i det som vi hörde från första Johannesbrevet: älska inte världen och det som finns i världen. Det betyder inte att vi ska förakta det goda och vackra vi ser omkring oss, men det betyder just detta att vi ska veta vad som är oss kärast i hjärtat. För ingen kan tjäna två herrar. Det är Jesus stränga budskap, men det är också ett budskap som ger frihet: frihet från ägodelarna och jakten på status och allt sådant som ju inte har något värde i sig. Det ger frihet till kärlek, frihet till att älska så som Gud älskar oss.









lördag 15 september 2018

Sextonde söndagen efter trefaldighet

Jesus uppväcker Lasaros från det döda. Jesus talar till en liten flicka och hon reser sig upp. Han vinner själv över döden på korset. Vad säger dessa bibelställen oss? Att Gud har makt över döden och livet.
Det är fantastiskt att få tro, men samtidigt är det ju svårt för det gör att vi ofrånkomligen måste ställa frågan: om Gud har makten, om Jesus till och med kan uppväcka döda, varför sker inte det hela tiden här just nu, hos oss? Varför finns sjukdom och död fortfarande här i vårt liv, varför är det fortfarande en del av vår verklighet? 

Vi lever i en värld som präglas av närvaron av både det onda och det goda. Jesus dör på korset och segrar slutgiltigt över döden, men fortfarande finns den verkligheten kvar i våra liv. Att Jesus segrar över döden, uppstår och blir levande igen innebär inte att vi just nu kan leva utan svårigheter och förluster. Men det innebär att vi kan leva med ett hopp. Så som Gud uppväckte Jesus från det döda, så som Jesus väcker sin vän Lasaros och den lilla flickan till liv, så ska det ske med oss också. Det är Guds löfte och vårt eviga hopp. Gud kallar oss till liv, till det goda, till att leva livet tillsammans med Gud.

När du har svårt att tro, när livet är tungt och världen mörk; vet då att tron på det eviga livet och på Guds makt över döden är hela kyrkans tro. Den bärs av generationer efter generationers erfarenhet och beror inte av vare sig din övertygelse eller ditt missmod. Vila i Honom som säger "Lasaros, kom ut".

lördag 1 september 2018

Fjortonde söndagen efter trefaldighet

På den fjortonde söndagen efter trefaldighet hör vi bibelläsningar utifrån temat enheten i Kristus. I evangeliet berättar Johannes om när Jesus i slutet av sin jordiska gärning ber för lärjungarna (Joh 17:9-11). Han ber om enhet, att de ska vara ett. Det som står om lärjungarna i Nya testamentet, det gäller kyrkan och alla församlingar idag. När Jesus ber för lärjungarna att de ska vara ett, är det för hela kyrkan han ber.
Vad är det då för en enhet Jesus vill att kyrkan, vi ska ha? På vilket sätt ska den enheten visa sig? Genom att de kristna måste tycka likadant i alla frågor? Nej, det är naivt. Genom att ha exakt samma uttryck, samma språk, samma fromhetstraditioner? Nej, det har kyrkan aldrig haft.
Kyrkan har alltid, från den första pingstdagen, utgjort en mångfald – av människor, av språk, kulturer, uttryckssätt. Det är inte där enheten syns och märks. Det som håller henne samman och är grunden för enheten är troheten till honom som är Kyrkans huvud: Kristus. Det handlar om tron, den allmänneliga, allmänna, gemensamma.

I den församling jag tjänar firar vi dop i mässan imorgon. Dopet är tecknet på att vi tillhör Gud, att vi ingår i den gemenskap som är kyrkan, och som sträcker sig över alla gränser. När vi som församling välkomnar en ny liten människa i dopet så är det stort inte bara för att Svenska kyrkan får en ny medlem utan framför allt för att enhetens gemenskap blir ännu större. "En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas Fader" skriver Paulus i brevet till församlingen i Efesos. I honom är vi ett.

Församlingen, kyrkan, tar konkret gestalt i tid och rum genom hennes människor. Samtidigt överskrider kyrkan tidens och rummets gränser. Gemenskapen som kommer till uttryck kring altarringen är en gemenskap som innefattar de som har varit och de som ska komma.
Där stängs inte någon enda ute, inte ens den vars åsikter inte stämmer med mina egna. Med fokus på Kristus och med modet att se min egen synd och mina egna tillkortakommanden kan församlingen bli det som hon är tänkt att vara: en försonad mångfald, en bild av Guds rike. Tydligast blir detta i dopet och nattvardens mysterium, där Jesus sträcker sina händer till oss och vi får sträcka våra händer till honom.





lördag 25 augusti 2018

Trettonde söndagen efter trefaldighet

Den trettonde söndagen efter trefaldighet är överskriften "medmänniskan" och evangeliet utgörs av berättelsen om den barmhärtige samariern (Luk: 10:25-37).
Det står där att en laglärd ville sätta Jesus på prov, och frågade honom om vad man skall göra för att vinna evigt liv. Jesus svarar med den trosbekännelse som han lärt sedan barnsben: "Du skall älska Herren din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv." 
Mannen frågar då "vem är min nästa?". Det är en rimlig fråga. Kanske är det precis den frågan som du ställer dig också när du läser och lyssnar till bibelordet. Vem är det jag ska älska? Och vad är det att älska? Kanske tänker han som vi ofta gör att det väl rimligtvis måste finnas avgränsningar? Fiender till exempel? Måste jag älska dem?

Att leva som kristen är att ta Guds kallelse på allvar, att bli Jesu vän och efterföljare. Gud kallar hela mänskligheten till vänskap och efterföljelse, han kallar dig och mig på ett personligt sätt till tjänst för hans rike. Vi kallas till ett liv i världen men inte av världen. Det betyder att vår tro måste ge konsekvenser för vardagslivet men att vi ska leva med ett annat mål för ögonen än det som samhällets företrädare sätter upp. Som kristna ska vi ha ögonen lyfta mot himlen och se på världen ur Guds perspektiv.  


Det tar oss tillbaka till ursprungsfrågan: vem är då min nästa? Nöden i världen är så ofantlig. Men min nästa är den som jag har att göra med, närmast inpå mig, den som jag kan sträcka ut en hjälpande hand åt. Och där händer det ofta att jag går förbi. Min nästa är den jag har bredvid mig.

Men det finns andra perspektiv i berättelsen som öppnar trons djup för oss. Det är inte alltid vi som är de som går förbi eller de hjälpande, utan det finns situationer i allas liv då vi är som den slagne mannen. Ibland är vi så nedtryckta, nedslagna, utstötta att vi inte kan resa oss. Då finns bara en som hjälper. Jesus är den som inte går förbi trots att alla andra gör det.
Han, som gått igenom dödsriket och besegrat det, räds inte det mörkaste mörker. Han sträcker ut sin hand till dig när du inte orkar mer. Han lovar dig att alltid vara med, och han kallar dig att leva i hans efterföljd. Och hur går det till? Ja, först och främst genom att överlåtelse, att ge ditt liv till honom.

Säg till honom som gav sitt liv för mänskligheten: Jesus jag vill tillhöra dig och lägga mitt liv i dina händer. Mitt liv är ditt, använd det på det sätt som du finner bäst. Jesus vill att vi ska lära oss av honom att bli som honom. Och hurdan är han? Ja han säger det själv: han har ett milt och ödmjukt hjärta.