lördag 17 september 2016

Rikedom


Jesus ger oss en liknelse i evangeliet om en rik man som fått överflödande avkastning på sina ägor. Mannen funderar för sig själv vad han ska göra med avkastningen, han skulle inte få plats med allt. Mannen väljer att riva sina gamla lador, bygga nytt, vackert, fräscht – och så få rum med hela skörden och mer därtill. Han kunde på så sätt behålla allt för sig själv, dra sig tillbaka, klappa sig på axeln och vara väl försörjd för många år framåt. Slutakten i liknelsen låter oss förstå att Gud ser denne man som en dåre. En människa som samlar skatter åt sig själv är möjligen rik i världens ögon men inte rik inför Gud.

Vad vill då evangeliet säga oss idag? Ja, Jesus talar till oss idag som församling. Han låter oss se några olika saker. För det första: prioritera rätt. Vad är viktigast, våra hus - både i konkret och i överförd bemärkelse - eller livet i dem? För det andra: det som vi har fått, är inte vårt eget att äga. Det ska förvaltas på klokast och bästa sätt för att kunna ges vidare och så bli till välsignelse. Med det avses främst den tro som vi har fått och som kyrkan har som uppgift att förvalta. För det tredje: lyft blicken från ditt eget och se allt det goda som finns i det gemensamma. Gud har gett oss det vi nu förvaltar. Gud har gett oss tron, församlingen, våra ägodelar, vår gemenskap. Med det perspektivet blir det annorlunda än om man tycker att det man äger minsann bara är mitt eget.

Det står inte att den rike mannen var en dålig människa. Han gjorde som folk gör mest, han gladde sig åt livet, åt det han tjänat ihop genom hårt arbete. Men det var en sak han glömde: Gud. Det låter självklart, och borde vara självklart. Men ändå behöver det sägas om och om igen, jag behöver säga det till mig själv, vi behöver säga det till oss själva: många tycks tro att beviset på att vi har lyckats, som enskilda och som församling, är att vi har en hög levnadsstandard, att vi har vackra hus och kyrkor, välskött liv och ordnad församlingsverksamhet dit människor med lika välordnade liv och vackra yttre söker sig. Det är att bedra sig. Det är inte i det välordnade och skrynkelfria som evangeliet blir tydligast, utan det är när det skrapar och gnisslar som djupen kan anas. Tomhänta kom vi in i världen och tomhänta ska vi lämna den, som Predikaren påminner oss.

lördag 10 september 2016

Ur döden livet


Förra söndagen hörde vi om en fattig änka som tillsammans med sin son tog emot den kringdrivande profeten Elia i sitt hus och lät honom ta del av det lilla hon hade. Vi fick i henne se en förebild i att sätta all sin lit till Gud men hon gav oss också hjälp att se igenom allt det som vi tror är viktigt men som när livet ställs på sin spets inte är det. Hon, som i stort sett ingenting hade, gav av sitt lilla och det blev till välsignelse. Gud uppenbarade sitt löfte att det aldrig någonsin skulle saknas bröd i hennes hus. I dag får vi följa den dramatiska fortsättningen. Kvinnans son insjuknar och dör. Vad betyder bröd när Livet tas ifrån henne? Nu lär hon oss återigen något viktigt: hon låter all sorg och ilska välla fram, riktar den mot Gud men Elia blir den som får ta emot den först. Kvinnan visar oss att vi inte behöver hålla våra känslor inom oss, inte ens dem som kan vara svåra för oss och andra. Vi kan till och med känna och visa ilska och sorg gentemot Gud - han håller för det! Kvinnan utan namn är en sann förebild för oss.

En kvinnas son väcks upp, och hundratals år senare en till. Jesus har gått till staden Nain och där möter han ett sorgefölje.

"När Herren såg henne fylldes han av medlidande med henne och sade: ”Gråt inte.” Sedan gick han fram och rörde vid båren. Bärarna stannade, och han sade: ”Unge man, jag säger dig: Stig upp!” Då satte sig den döde upp och började tala, och Jesus överlämnade honom åt hans mor. De fylldes alla av fruktan och prisade Gud och sade: ”En stor profet har uppstått bland oss” och: ”Gud har besökt sitt folk."

Det finns liv bortom det som är dött. Det är den stora berättelsen. Bortom döden livet. Ur döden livet. Här uppenbaras det som inte kan benämnas. Guds rike.

lördag 3 september 2016

Vad är verkligt viktigt?

 
När livet ställs på sin spets, vad är det då som är viktigast? Vad är det egentligen som är allra viktigast? Innan du börjar rabbla saker inom dig och kanske göra listor med prioriteringar – tänk en gång till: vad är det som är verkligt viktigt – på riktigt? Kanske tänker vi på våra relationer; familj, vänner. Kanske tänker vi på livet självt. På Gud som har gett oss livet.
Och fastän vi vet detta innerst inne, så är det så förtvivlat svårt att leva. Istället ställer vi upp långa kataloger med vad vi måste och vad vi borde och vad vi vill ha; vackra hus, perfekt klippt gräsmatta, ett bra jobb, framgångsrika vänner. Vi inbillar oss att det är det här som skänker livet mening, att det är detta som är det verkligt sanna och viktiga. Och världen låter oss tro att vi måste jobba hårt, hårt för att uppnå det och att det sedan ska skänka oss lycka. Men det gör det ju inte. Och då blir vi trötta. En del av oss blir alldeles utmattade ända in i själen och vi undrar vad det är som är fel. Vi som har allt är ändå så olyckliga.

Vi hör om den första församlingen i Apostlagärningarna att de hade allt gemensamt och ingen betraktade något som sitt. Och ändå led ingen någon nöd! De var som ett hjärta och en själ, står det. Vilket fantastiskt sätt att beskriva församlingen på. Det var som ett hjärta och en själ. De hade mött något som var större än de själva. De hade mött kärleken som förvandlar allt till blotta spegelbilder. Ingenting var längre som förut, och denna insikt födde en vilja att ge upp allt.

Vad är det då vi kan ge, var och en? Ja, det enda vi har att ge är också det enda som Gud är intresserad av: vår kärlek. På vilket sätt vill Gud att vi ger vår kärlek? Ja, genom att överlåta oss själva, våra liv, i hans hand. Genom att säga till honom som gav sitt liv för mänskligheten: Jesus jag vill tillhöra dig och lägga mitt liv i dina händer. Mitt liv är ditt, använd det på det sätt som du finner bäst. Och Jesus säger till oss genom evangeliet: kom till mig alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Lär av mig som har ett ödmjukt och milt hjärta, då skall ni finna vila för er själ.

Jesus vill att vi ska lära oss av honom att bli som honom. Och hurdan är han? Ja han säger det själv: han har ett milt och ödmjukt hjärta. Det var bland annat detta som de första kristna hade erfarit, det milda hjärtat – det var det som smittade av sig och som sedan gått genom kyrkans historia och liv som en röd tråd, som lagts ned i dess DNA. Det är kärleken till nästan, till människorna runt omkring oss som ytterst kommer av att Gud älskar oss först.





lördag 27 augusti 2016

Enhet


För att du inte tog det gudomliga dig till en krona, för att du valde smälek och fattigdom vet vi vem Gud är. (Sv. ps. 38)

På den fjortonde söndagen efter trefaldighet läser vi bibeltexterna utifrån temat enheten i Kristus. Vad är det för en enhet? På vilket sätt ska Kyrkan visa sig som en enhet? Genom att tycka likadant i alla frågor? Nej, det är naivt. Genom att ha exakt samma uttryck? Nej, det har kyrkan aldrig haft. Snarare än endimensionaliteten är det den mångfacetterade mosaiken som kan sägas klarast efterliknar Kyrkan och hennes förkroppsligande i världen. Det som håller henne samman och är grunden för den enhet som denna söndag talar om är troheten till honom som är Kyrkans huvud: Kristus. 
Troheten till honom handlar inte bara om ord utan lika mycket om fötternas och händernas bekännelse. Jesus säger att de kristna inte ska sträva efter att uppnå det som världen värdesätter högt; vi ska inte sträva efter att vara kungar i världens ögon. Nej, Jesus säger att med de kristna och med hans Kyrka ska det vara annorlunda. Den största ska vara som den yngste, och den som är ledare ska vara som tjänaren. Alltså; efterlikna honom som kommer till oss som tjänare.

lördag 13 augusti 2016

Frihet

 

Frihet, vad är det? Vad innebär det att vara fri? För någon kanske frihet innebär att vara oberoende från sådant som upplevs begränsa vardagen: sådant som pengar, tid, fysiska förutsättningar. Ibland tänker vi att om all världens rikedomar som i ett trollslag skulle komma till oss, hur fria och obundna – ja, lyckliga – vi skulle vara då. Men ingenting har hittills visat på att pengar och den typ av obundenhet som det kan ge skulle ge lycka eller ens upplevd frihet. Snarare visar mycket på motsatsen.
Kanske tänker vi vidare att frihet skulle handla om att inte behöva underordna sig, stå fri gentemot andra människor, lagar, regler. Få bestämma själv. Men samhällets lagar och regler är ju – ja, i bästa fall – tillkomna för att säkra vår frihet, och se till att vi kan leva trygga och fria. 

När kyrkan talar om frihet så handlar det inte om den frihet som vi kanske i första hand tänker på. Överskriften på den tolfte söndagen efter trefaldighet är "friheten i Kristus". Det handlar inte om en frihet från någonting, utan om en frihet till någonting. Ja, det handlar om ett radikalt nytt sätt att se på frihet och att vara fri.
Jesus möter i söndagens evangelium en kvinna som är sjuk och som har plågats svårt under många år. Hon har på grund av sin onda rygg inte kunnat räta på sig och se människor i ögonen på mycket länge. Jesus gör henne frisk och i och med det ger han henne sin frihet åter. Jesus säger: du är fri. Nu kan hon sträcka på ryggen, hon blir upprätad och upprättad. Nu kan hon se människor i ögonen. Hon är fri.

Men det är inte den enda frigörelse som evangeliet berättar om idag, för Jesus vänder sig också till folket runt omkring som hade samlats och noggrant följde hans minsta rörelse. Platsen är i en synagoga, och Jesus är där för att undervisa. Det är sabbat, och alltså den heliga tiden i veckan då man håller budet att inte arbeta utan ägna sig helt och hållet åt Gud. Synagogeföreståndaren bryter in när Jesus helar kvinnan, han hänvisar till det bud som Gud har givit Israels folk och som Jesus verkar bryta emot. Jesu ord till honom och till folket runt omkring är förkrossande tydliga: här är en Abrahams dotter, en av oss som har hållits fången och plågats så svårt av sin sjukdom. Skall inte hon få lösas från sin boja på sabbaten? Jesus svar får motståndarna att skämmas, står det. Jesus upphäver alltså inte sabbatsbudet, men han hjälper oss att se på det med hans ögon. Och med Jesu ögon kan vi aldrig låta en människa mitt ibland oss lida. Inte bara kvinnan nås av frihet idag, utan alla vi som står runt omkring och ser på. 

 I Kristus vinner vi en ny frihet, en frihet som låter kärleken till Gud och till vår medmänniska leda oss. Det handlar om en frihet från det som binder, en frihet att kunna skilja mellan centrum och periferi, mellan det som är viktigt och oviktigt. Ett liv med Kristus ger frihet att välja honom som är kärleken. Ingen blir så fri som den som avstår från allt för kärleks skull.


lördag 6 augusti 2016

Tro och liv


Trefaldighetstidens söndagar undervisar om centrala teman i det kristna livet: dopet, kallelsen, lärjungaskapet, klarsyn, förvaltarskap, nådens gåvor – och kommande söndag, elfte söndagen efter trefaldighet: tro och liv. Denna dag ställs frågan till oss hur tro och liv till förhåller sig varandra, eller klarare uttryckt: hur avspeglas min tro i det liv som jag lever?

Ur Bibelns perspektiv görs ingen skillnad på tro och liv. Tro och liv är och ska vara ett. Min tro ger med nödvändighet konsekvenser för det liv som jag lever. Tron måste levas. Liv utan tro – eller ett liv utan en relation med Gud - är enligt Bibeln inte ett helt liv. 

Kan tron bli en börda, för tung att bära? När tron blir prestation, då blir det en börda. När det blir viktigare vad vi gör och tar ställning för eller emot istället för på vilka grunder vi gör det, finns det en risk att tro kan bli en börda. Eller ännu värre - hyckleri. Det är precis det som profeten Amos varnar för.
Jesus är inte intresserad av att lägga bördor på våra axlar. Jesus har kommit till oss för att befria, upprätta och hela. Därför ska församlingen också vara en plats för befrielse, upprättelse och helande. Det är så vi ska leva med varandra: till befrielse, upprättelse och helande. Det förutsätter någonting, och det är att vi litar på Gud och Guds kärlek. Litar vi på Honom och den kärlek han ger vet vi också att vi inte behöver snåla med kärleken. Den kärlek Gud gett oss ska vi ge vidare till andra. Så går tro och liv ihop, tron ger oundvikliga konsekvenser för vårt dagliga liv.
Och hela tiden, hela vägen är han med oss. Han som vet vad det att vara människa, han som delar livet med oss, han som ger sig själv till oss, Jesus Kristus världens ljus.




måndag 13 juni 2016

Avskedspredikan



Varifrån kommer du och vart är du på väg? Det är en fråga som hör ihop med vem du är. Vem är du? Varifrån kommer du och vart är du på väg?
Det första som händer när Gud uppenbarar sig är att han kallar på människan. Följ mig, säger Jesus. Det är en kallelse inte till ett liv i bekvämlighet, nej, det är en kallelsen till ett liv som pilgrim. Det var därför som man sa om de första kristna att de tillhörde ”Vägen”. Att ständigt vara på väg, vandrande, gäster och främlingar har hört till den kristna identiteten ända sedan apostlarnas tid. Själva ordet pilgrim betyder främling. Det är så en kristen ska leva, inte nödvändigtvis fysiskt kringflackande, men som en främling i världen med siktet inställt på evigheten.

Med den inledningen får frågan ”Varifrån kommer du och vart är du på väg?” en annan ton. För varifrån kommer du? Vad finns bakom dig, inom dig? Djupt, djupt därinne finns Guds kallelse. Gud kallar dig vid namn och kallar dig till tjänst för sitt rike. Djupt, djupt därinne finns rösten, Guds röst, som kallar dig och säger följ mig! Hör du rösten? Du kanske har hört den förut men så har den bleknat? Har du kanske aldrig tänkt att Guds kallelse gäller dig? Tänk då på de första lärjungarna. Ingen av dem hade tänkt sig att de skulle bli kallade till pilgrimsliv av Jesus den där dagen på stranden. Men så blev det. Jesus valde inte ut några särskilt dugliga, utan han valde dem som var villiga och som gick. Det samma gäller för oss. Ingen av oss är kallade för att vi är bättre än andra, för att vi har större nätverk, mer resurser än andra eller lever ett mer välordnat liv. Sådana saker är helt oviktiga nämligen när det gäller Guds rike. Gud har valt ut dig, dig, och dig – ja, alla oss, inte för att vi uppfyller en särskild mall utan för att vi är villiga. Det är så Gud bygger sin församling. Han samlar dem som är villiga och formar sin församling därefter.

Hur känner man då igen Guds kallelse? Ja, den yttrar sig som en längtan som inte vill gå över – hur kommer det sig annars att Petrus och Andreas lämnade näten, ja allt vad de hade för händer, på stranden och följde Jesus? Det är en längtan som inte vill gå över, en längtan som står till något så mycket större och högre än det som ger framgång i världen. Det är längtan som säger dig att livet är långt mer än det som syns, än det som går att sätta ord på. Det är längtan som säger dig att Gud vill något med ditt liv. Det är längtan som plötsligt ger svaret på frågan: Varifrån kommer du och vart är du på väg?

Profeten Jesaja talar till oss och påminner oss om varifrån vi kommer. Gud säger till oss genom profeten: Tänk på klippan ni är huggna ur, på schaktet ni har hämtats från. Tänk på Abraham, er far, och Sara, som födde er. En enda var han när jag kallade honom, men genom min välsignelse blev han många. Det här är Guds ord till oss idag. Det talar rakt in våra liv, och det talar in i församlingens liv. Abraham, som var en enda, följde Guds kallelse och gick dit Gud sa till honom att gå. Han fick utstå svårigheter, tider av ökentorka och sorg, men till slut fick han ändå bli det hans namn betyder: Fader för många. Genom Guds välsignelse blev han som var ensam till många.

Vi lär oss av Abraham att vi ska leva med en fast grund i det som Gud uppenbarat för sitt folk. Tron, ordet, gemenskapen. Allt vi har, har vi fått av Gud. Allt vi blivit och allt vi uppnått, det har vi gjort i hans kraft. Så är alltså alltsammans Guds verk. Så ska vi se på församlingen, som Guds verk. Och här är vi, en del av Guds församling, en del av Guds verk. Kallade till tjänst. När du ser på Guds stora världsvida församling - som är större än Ardala, större än Skara pastorat, långt större än Svenska kyrkan och till och med större än de europeiska kyrkorna (kan du tänka dig!) - ser du kanske också att hon inte alltid har en så vacker och välpolerad yta. Ganska ofta råkar vi i gräl med varandra och ganska ofta beter vi oss illa mot varandra. Ja, kanske ser du när du tittar riktigt nära på den brokiga mosaiken som är Guds församling att vi är en samling syndare. Allt vad som kan letas upp av tvivelaktigt folk. Vore det inte rent av underligt om man inte började klaga och säga: Gud verkar ju ta emot vem som helst! Det kan väl ändå inte vara meningen! Men då tittar du inte tillräckligt nära. För du ser kanske inte det viktigaste; att vi är en samling rättfärdiggjorda syndare.

Jesus ger oss en liknelse idag om ett förlorat mynt. Liknelsen är en del av en serie på temat förlorad och återfunnen som evangelisten Lukas återger. Det är liknelsen om ett förlorat får, en förlorad son och ett förlorat mynt. Löftet som ligger i liknelserna är att det finns ett hem hos Gud och det är öppet. Det är öppet för dig och mig, för alla som vänder sig till Gud och vill söka honom, som vill följa den kallelse som han lagt ned i oss. Det finns ett hem där syndaren blir räknad som rättfärdig.

Och att vi får vända om och vara en del av Guds församling trots våra brister är just det som är meningen. Inte att Gud skulle gilla eller godkänna allt hemskt och galet som finns på jorden, nej utan att han skulle förbarma sig över oss alla som gör och tänker så mycket hemskt och galet och ge oss en möjlighet att komma till honom för att kunna komma loss ur allt det galna och inte behöva stanna i det för alltid. Därför kallar Gud syndare och inte rättfärdiga. De som anser sig rättfärdiga, det vill säga redan klara, vill ju ändå inte ha någon hjälp av Gud. Nej Gud vänder sig som en läkare till dem som har sår och som behöver läkedom. Därför gläder sig himlen med alla dess änglar över en enda syndare som omvänder sig, ja mer än alla rättfärdiga. Paulus sitter i fångenskap och skriver till församlingen i Efesos. Han påminner oss om det stora och underbara i att få vara med bland dem som hör ordet och ta emot det i tro. Av nåd är ni frälsta genom tron! Det påminner han om från fängelset. Nåd!

Det är så det ska vara att vara församling. Att leva i den glädjen. Att leva kristenliv tillsammans och glädja sig över varandra. Att säga ”tänk att just du är här! Vad glad jag är att se dig!”. Och: viktigast av allt. Att säga till sig själv: tänk att jag är här, tänk att jag, just jag lilla förlorade mynt, får sitta här och finnas med vid bordet. Tillsammans med Petrus, Maria, Tomas och Marta. Vi, tillsammans vid nådens bord. Tänk att jag får komma hem.

Varifrån kommer du och vart är du på väg? Pilgrimens slutgiltiga mål är himmelriket och den stora festen där. Under vägen får pilgrimen sin rast och vila vid måltidsbordet, altaret. Här, i brödet och vinet ryms himmel och jord på samma gång. Här blir Kristus en del av våra kroppar och vi får en försmak av den himmelska festen, den där Fadern står med öppna armar och hälsar oss välkomna och vi går glada in, där vi känner oss hemma. För där Gud är känner man sig alltid hemma.

Slutligen. Varje människas liv innehåller ett visst mått av uppbrott. Det behöver inte alltid vara dramatiskt, men det är nödvändigt. Det är inte främst ett uppbrott från något, utan ett uppbrott till något. Så är det för mig idag. Att lämna det kända, det som är lätt att älska, och ta ett steg ut i det okända. Jag är oerhört tacksam över tiden i tjänst här i Ardala församling, tacksam för er alla som är här och många andra som vill leva kristenliv och ta ansvar för församlingen. Gud som har börjat ett gott verk i er lämnar er inte. Och där Gud är känner man sig alltid hemma.