lördag 11 november 2017

Guds ljus

Vi firar 22 söndagen efter trefaldighet och det handlar om frälsningen. Frälsning, vad är det? Ordet frälsning kommer av begreppet ”frihalsad”, det vill säga att rent konkret bli fri från något som håller ett fast grepp om halsen. Vi kan se framför oss en halsboja som sitter åt, gör det svårt att andas, som hindrar vår frihet. Frälsning handlar om att bli av med det som hindrar den sanna friheten; den frihet i vilken vi kan andas, ja, inandas Guds andedräkt.

Jesus talar om ljus och mörker och om vikten av att vandra i ljuset. I vår del av världen blir den bilden oerhört tydlig just den här tiden på året, varje dag bär lite mindre ljus. Snart är tiden här då mörkret har fallit redan tidigt på eftermiddagen och ligger kompakt även över morgonens timmar. När det är mörkt ser vi inte var vi går. Vi kan treva oss fram, men vi behöver ljuset som leder oss. Johannes använder sig ofta av den här bilden när han beskriver vem Gud är. Gud är det sanna ljuset.


Jesus kommer med en uppmaning: ännu en kort tid är ljuset bland er. Vandra medan ni har ljuset så att mörkret inte övervinner er. Av det förstår vi att det inte bara är höstmörkret som Jesus talar om, utan att han talar om själva grunderna i skapelsen. Han talar om det sanna ljuset, nämligen själva Guds närvaros ljus. Guds ljus som drar oss till honom, kallar oss att leva närmare honom.
Guds ljus är kärlek, glädje, frid. Från det ljuset kommer din sanna identitet, ditt ursprung och ditt mål. Från det ljuset kommer frälsningen.





torsdag 2 november 2017

Vad gör du...?

Det som frontar Svenska kyrkans hemsida den här veckan är en kampanj som har den uppfordrande titeln ”Vad gör du för någon som sörjer? Första hjälpen vid sorg”. 
Varning nu till dig som inte gillar dålig stämning. Jag tycker inte om den här kampanjen. Den innehåller flera ingredienser som tillsammans ger en slutprodukt som jag menar smakar riktigt härsket.  


 Missförstå mig inte, inget av ”tipsen” som kampanjen framhåller är fel. Det är goda, medmänskliga och kloka råd baserat på vad vi vet om sorgeprocesser och människors erfarenheter. Jättebra! Om avsändaren var Försäkringskassan. Eller Socialstyrelsen. Men nu är det ju inte det, utan det är Svenska kyrkan. Och det är då det blir problematiskt. Till exempel eftersom det inte sägs någonting om bön. Inte något om förbön, vare sig församlingens gemensamma bön för de människor som sörjer, tacksägelsen för den döde, eller den personliga förbönen. Det sägs ingenting om det kristna hoppet, Guds löfte: det eviga livet. Och ja, jag vet att man inte predikar för en sörjande. Men den som försöker trösta behöver bäras av ett hopp. Det vet jag. 


 I inledningen står det: ”Tipsen är baserade på Svenska kyrkans långa erfarenhet av att möta och stötta sörjande och tänkta som en första hjälp, för den första tiden, när döden drabbar. [...] Med de här tipsen hoppas vi kunna bidra till att fler ska känna sig lite tryggare och bättre förberedda, så att ingen lämnas ensam i sin sorg ”. 
Vem är Svenska kyrkan i det här sammanhaget? Vem är "vi"? Inte är det NN, kvinnan i *valfri* församling som har fått själasörjarens gåva. Nej, min vilda gissning är att det är anställdas erfarenheter som åsyftas, det är anställdas insatser i den ”diakonala verksamheten” som levererat underlaget till kampanjen. Som vi till exempel kunde läsa i en notis i dagens Kyrkans tidning: "107 843 hembesök gjorde Svenska kyrkans diakonala verksamhet förra året" (s. 20). Vad betyder den meningen? Ja, inte vet jag, men den avslöjar i alla fall samma sak som kampanjen; att kyrkan framförallt ses som dess anställda, möjligen dess förtroendevalda, men sannerligen inte de vanliga kristna som försöker leva kristenliv på den ort där de lever. De vet nämligen inte om att de ska föra statistik över besöken hos grannen som fått sorg.

Vidare: den här kampanjen är återigen ett exempel på lagiskhet, gärningslära och moralism i en lurigt förtäckt form; den fromma, goda formen. ”Vad gör du för någon som sörjer?” antyder inte bara en uppdelning i goda och onda (de som gör något till skillnad från oss som inget gör) utan också, eftersom Svenska kyrkan är avsändaren, att om jag bara uppfyller dessa rätta gärningar skulle det kunna ge mig någons sorts direktfil till lycka och framgång och ytterst: himmelriket. Och detta under reformationsveckan! 


Låt oss slippa denna form av kampanjer. Jag vill se en kampanj för församlingarna som utmanar och uppmanar oss med undervisningsansvar att försöka rusta de kristna med ett hopp som bär genom liv och död.




lördag 21 oktober 2017

Trons kraft


"Några dagar senare kom han tillbaka till Kafarnaum och det blev känt att han var hemma. Det samlades så mycket folk att inte ens platsen utanför dörren räckte till längre, och han förkunnade ordet för dem. Då kom de dit med en lam som bars av fyra män. Eftersom de inte kunde komma fram till Jesus i trängseln bröt de upp taket ovanför honom och firade ner bädden med den lame genom öppningen. När Jesus såg deras tro sade han till den lame: ”Mitt barn, dina synder är förlåtna.” Nu satt där några skriftlärda, och de tänkte för sig själva: ”Hur kan han tala så? Han hädar ju. Vem kan förlåta synder utom Gud?” Jesus förstod i sin ande vad de tänkte och sade till dem: ”Hur kan ni tänka så i era hjärtan? Vilket är lättast, att säga till den lame: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp, ta din bädd och gå? Men för att ni skall veta att Människosonen har makt att förlåta synder här på jorden säger jag dig” — och nu talade han till den lame — ”stig upp, ta din bädd och gå hem.” Och mannen steg upp, tog genast sin bädd och gick ut i allas åsyn, så att de häpnade och prisade Gud och sade: ”Aldrig har vi sett något sådant!” (Mark. 2:1-12)

Nya testamentet bär många vittnesbörd om helande; både fysiska och psykiska. Guds Ande är verksam och stark där Jesus går fram, och människorna runt honom får se stora ting. I och med det stiger också deras förväntan på Messias som äntligen finns mitt bland dem. Jesus predikar och rör sig bland människorna, till synes outtröttligt. 
Så kommer några män med en man som är lam. Fullt med folk på platsen, alla vill fram, vill komma nära, nära. Den som är förlamad har mycket liten chans.

På den nittonde söndagen efter trefaldighet handlar det om trons kraft. Evangeliet påminner oss om att när vi tvivlar eller känner att vår tro inte räcker till så är vi för det första inte ensamma och för det andra inte utlämnade åt tomhet.
Mannen bars av sina vänner fram till Jesus. Hans ben bar honom inte, då bar de honom. Vännernas tro var stark, och de bar mannen fram till Jesus när han själv inte förmådde. Vännerna. Vänner, kallar jag er säger Jesus.
Församlingen ska vara sådan, som vännerna ger exempel på. När Jesus såg deras tro sa han till mannen: dina synder är dig förlåtna. Vännernas tro bar mannen och medverkade till att undret kunde ske.

Käre himmelske Fader, vi ber för din församling här hos oss. Vi ber om vänskap och delande av liv så att när livet rämnar, vi kan bära varandra. Amen.


lördag 14 oktober 2017

Att lyssna till Gud

Det handlar denna söndag om att lyssna i tro.

Tro är det vi i våra hjärtan sätter vårt hopp till och det som vi innerst inne litar på. Tro är naturligtvis också det som vi håller för sant, men viktigare är just detta med hjärtats förtröstan. För det handlar om något mer än det vi rent faktamässigt vet är sant. Det handlar om vår tillit.

Det som utmärker vår tro som kristna är först och främst att Kristus som är Guds son, att han är vår frälsare. För de första lärjungarna avslöjades detta i etapper, mer och mer för varje dag förstod de att Jesus verkligen var Messias, den som de väntade på. Det slutliga beviset för dem vara uppståndelsen, då visste de att de var så som han sagt och som de och vi förstått. Att Jesus verkligen är Kristus och med det Herre över död och liv, Herre i mitt liv.

Det är inte det första man fattar, och det är inte nödvändigt att tro det från början, när vi börjar vår vandring i tron. Jesus säger till lärjungarna: kom med och se! Och de vågade lämna allt och följa med. Det var vad Jesus lät dem göra. De i sin tur lärde sig att det är så vi ska närma oss varandra: bjuda andra att komma, se och höra något nytt.

Vad handlar då tron om? Vad är det Jesus talar om? Vad är det han vill ge? Jesus predikar för oss om himmelriket, Guds rike. Idag talar han till oss om Guds rike som är som en skatt som ligger nergrävd i en åker. Eller som en dyrbar pärla som en köpman finner och genast köper. Med Guds rike verkar det alltså vara något som inte är helt uppenbart för oss människor. Det är inte dolt så att vi inte kan finna det, men det är ändå något vi behöver söka efter.
Guds rike är rättfärdighet, fred och glädje. I Guds rike är ingen längre slav eller fri, jude eller grek. Där är ingen skillnad på man eller kvinna, barn eller gammal. Guds rike visar sig vara revolutionerande i förhållande till världen vi lever i. Församlingen kan vara en spegling av Guds rike. Inte genom att vara tillrättalagd och korrekt utan genom att genomströmmas av liv och stråla av den sanna mångfaldens glädje.

Och Gud talar till den som lyssnar. Klarast talar han till oss i sitt ord och i det allra heligaste sakramentet som vi får ta emot om vi vill. Kom, allt är tillrett. Här är himlens port, här är helig mark. Här talar Gud och här kan vi lyssna. 

söndag 24 september 2017

Marta, Marta

"Medan de var på väg gick han in i en by, och en kvinna som hette Marta bjöd honom hem till sig. Hon hade en syster vid namn Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. Men Marta tänkte på allt hon hade att ordna med. Hon kom och ställde sig framför Jesus och sade: ”Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till.” Herren svarade henne: ”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.” (Luk. 10:38-42)

Vi är många som kan känna igen oss i Marta. Det är ju inte så att Marta inte vill vara med vid Jesu fötter som sin syster, hon är ju en lärjunge, hon är ju en bekännare. Men hon är också en praktiker och familjens överhuvud och ser till allt som måste vara ordnat för att de ska kunna ta emot den viktiga gäst som Jesus är. Hon tänker säkert att hon sedan kan sätta sig där med de andra, när allting är klart och ordnat och perfekt. För oss som känner igen oss i Marta så är det lätt att vilja försvara henne. Det är lätt att vilja se syster Maria som den slarviga, hon som inte bryr sig om att den andra får slita.

Vi vill gärna försvara Marta eftersom Jesus ord är så provocerande. För vi vill inte tro att Marta, den handlingskraftiga, rediga, faktiskt är den som här prioriterar fel. Men Jesus verkar mena det. Här är det något annat som är viktigare, och det är att sätta sig vid Jesu fötter och ta emot det han vill ge. Och detta är evangelium rakt in i vår tid, rakt in i kyrkans liv. För vi mäter oss själva hela tiden utifrån det vi gör, det som går att räkna upp, det som kan mätas och vägas. På samma sätt är det som kyrkan, vi är duktiga på att lyfta fram det kyrkan gör – inte minst i kyrkovalstider. Vi radar upp listor över allt gott som kyrkan gör och hur viktig kyrkan är i världen. Men vad kyrkan ÄR, vad hennes innersida handlar om låter vi inte ta samma plats. För vad är kyrkan? Vad är det att vara kristen? Det är ju att vara lärjunge, att lyssna till hans ord och ta emot det liv han vill ge. Det är att, liksom Maria, låta allt det andra vara åtminstone för en stund, för att sätta sig vid mästarens fötter.

Idag påminner Jesus oss att rikta om blicken. Vänd den bort från dig själv och ditt eget och vänd den istället mot det heliga, mot Gud. Det är inte så att en kristen inte ska handla. Tvärtom. Men det är inte handlandet som gör oss till kristna, utan det är vår utgångspunkt och centrum vid Jesu fötter.



lördag 16 september 2017

Enhet i Kristus

Men i vår herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att vara överens och inte dela upp er i olika läger, utan återigen stå eniga i tankar och åsikter. Av Chloes folk har jag nämligen fått höra, mina bröder, att det förekommer motsättningar bland er. Vad jag menar är att ni alla säger: ”Jag hör till Paulus”, eller ”Jag hör till Apollos”, eller ”Jag hör till Kefas”, eller ”Jag hör till Kristus”. Har Kristus blivit delad? Var det kanske Paulus som korsfästes för er, eller var det i Paulus namn ni döptes? (1 Kor 1:10-13)            

Gud har humor, tänker jag när jag läser bibeltexterna för fjortonde söndagen efter trefaldighet, tillika dagen för kyrkoval i Svenska kyrkan. Gud har humor. Och talar till oss rakt in i vår vardag.


Församlingen byggs av människor som vill leva kristenliv. Församlingen är Guds egen, men tar kropp i verkliga människor som tillsammans ska gestalta Guds rike. Bygget har en hörnsten, Kristus. Hörnstenen är den viktigaste stenen, det är utifrån den hela bygget rättas in och formas. Kristus är själva hörnstenen och inte bara en utsmyckning och påminner oss genom det att Gud är pålitlig och står fast när allting annat viker.

Församlingen, kyrkan, tar konkret gestalt i tid och rum genom hennes människor. Samtidigt överskrider kyrkan tidens och rummets gränser. Gemenskapen som kommer till uttryck kring altarringen är en gemenskap som innefattar de som har varit och de som ska komma. I den gemenskapen har varje kristen en större tillhörighet än det världen kan ge; hon har en tillhörighet som överträffar nationalitet, etnicitet, politisk tillhörighet, kön, ålder och social status. I Kristus är vi ett. En tillhörighet till något mycket större.
Där stängs inte någon enda ute, inte ens den vars åsikter inte stämmer med mina egna. Med fokus på Kristus och med modet att se min egen synd och mina egna tillkortakommanden kan församlingen bli det som hon är tänkt att vara: en försonad mångfald, en bild av Guds rike.

lördag 17 juni 2017

Dopets vatten strömmar ständigt

Berättelsen om Noa och arken är en av de gammaltestamentliga urberättelserna, alltså en av de viktigaste för att förstå och greppa Guds handlande med sitt folk. Huruvida man vill förstå det bokstavligt eller ej är faktiskt av mindre vikt, berättelsen är sann i den meningen att den berättar något om Gud och om mänsklig erfarenhet av Guds handlande. Första Mosebok ger oss följande tema: Gud skapar världen. Människan är skapelsen krona. Människan vänder sig bort från Gud. Människan riskerar att gå under. Dock härskar Gud över kaosmakterna. Gud visar därmed en väg genom kaos och död, till ett liv i gemenskap med honom.
Därför är berättelsen om Noa och arken också en förebildande berättelse om dopet. Genom kaos, ondska och död visar Gud en väg till gemenskap med honom och ett liv i överflöd. I det kristna dopet, dopet i Faderns och Sonens och den helige Andens namn ges oss detta liv som en gåva oberoende av vår egen prestation. Vi behöver endast sätta vår tro till det för att detta nya liv ska bli till välsignelse. 

I evangeliet talar Johannes om två dop, det som han själv förrättar i vatten för omvändelsens skull och det som den starkare, han som kommer, ska göra med helig Ande och eld. Johannes döper med vatten i floden Jordan, och det dop han förrättar är ett omvändelsedop, alltså ett dop som manifesterar en radikal förändring hos människan. Omvändelse heter på grekiska metanoia och betyder ordagrant ”att vända helt om” alltså att vända sig om 180 grader. Människorna som kom till Johannes vid Jordans strand ville börja sina liv på nytt, de hade en önskan och en stark vilja att börja om, vända om, metanoia. Han döper och de går styrkta därifrån, redo att börja ett nytt liv - men fortfarande är inte allt uppenbarat eller fullbordat.

Han som kommer är starkare, det vill säga han har makt att göra sådant Johannes inte kan. Han som kommer, som Johannes talar om, är Jesus. Johannes hela livsuppgift är att visa på honom. Han som kommer, Jesus Kristus, inte bara åstadkommer en ändring av sinne och livsföring, han föder människor till ett helt nytt liv. Till Johannesdopet söker sig människor på eget initiativ; i det kristna dopet till nytt liv är initiativet helt och hållet Guds. Det är Gud som handlar och som ger. 


Påminn dig själv om ditt eget dop. Säg till dig själv: jag är döpt i Jesu namn, ingen ondska har makt över mig. Be till Gud vår Fader att han ska bevara dig i det liv han har gett dig.