lördag 7 april 2018

Fiskafänget

Av evangelierna förstår vi att uppståndelsen hade många vittnen. Flera gånger visar sig Jesus för lärjungarna och för många andra. Han äter med dem, talar med dem. Johannes berättar idag om ett sådant tillfälle, och han benämner det som den tredje gången Jesus visar sig. Petrus, Natanael, Tomas och Sebedaiossönerna har varit ute hela natten på sjön utan att få någon fisk. Så kommer Jesus till dem och säger att de ska kasta ut nätet på andra sidan istället. De gör som han säger, kanske mest för att visa god vilja, de har ju varit ute hela natten och dessutom har de ägnat större delen av sitt liv åt fiskaryrket. De borde ju veta. Men när de slängt i nätet på andra sidan händer det: det fylls av fisk och de kan knappt dra upp det i båten igen för tyngden.

Johannes har egentligen avslutat sin bok, i verserna som föregår detta kapitel möter vi evangelistens slutord. Men så verkar han ångra sig, och lägger till berättelsen om fiskafänget - den måste också berättas, ingenting får glömmas! 


Johannes var den som först kände igen Jesus där han stod på stranden i gryningen: "den lärjunge som Jesus älskade sa då till Petrus: Det är Herren!" (v.7). Johannes känner igen honom. Som så många gånger förr förstår Johannes att det ligger en djupare mening i allt vad Jesus sa och gjorde, han är den som ser bakom, bortom. Johannes är teologen, den som alltid ser mer än bara det som syns. 


Så är de tillbaka där allting började. De är tillbaka på stranden. Det var på den här stranden som Jesus kom gående, det var på den här stranden som de träffade honom för första gången. Kanske kändes det för dem nu som om det hade gått hundra år, eller så var det som bara en enda dag hade förflutit. Allt vad de hade varit med om sammanfattas nu. Det sammanfattas i gemenskapen kring elden som Jesus har tänt på stranden, i den grillade fisken och brödet som bryts och delas. 
Återigen ger sig Jesus till känna genom måltiden, i det brutna brödet. Tillsammans i gemenskapen bryts brödet och de förstår att det är han. Så är det här idag för oss också. Idag bryts brödet, vinet delas och vi kan känna igen honom. Här är han, här ger han sig till känna. Här kan vi lära känna honom.









söndag 1 april 2018

Livet vann, dess namn är Jesus!

På dig, min Gud, förtröstar jag när oron skymmer min morgondag, för jag vet du är trofast emot mig.

Varför söker ni den levande här bland de döda? Han är inte här, han har uppstått!

Påsken är den kristna trons centrum. Den kristna kyrkan var, är och förblir gemenskapen av dem som tror och bekänner Jesu uppståndelse från de döda. Kyrkan är alltså en gemenskap: inte en byggnad, inte ett geografiskt område, inte en klubb för likasinnade. Det är en gemenskap av alla dem som tror på den uppståndne Kristus.

Idag berättar evangelisten Lukas om hur det gick till när Jesu tomma grav upptäcktes. Det var en grupp kvinnor som gick till graven på morgonen till solens dag, söndagen. Det var den första påskdagens morgon. De hade bestämt att gå tillsammans, de ville göra fint vid graven och göra iordning Jesu kropp, de hade inte hunnit göra det innan sabbaten gick in. Nu skulle allt göras ordentligt. Kanske hade de blommor med sig till graven så som vi brukar göra, de hade i alla fall väldoftande balsam och kryddor att göra iordning kroppen med. Det var Maria från Magdala, det var Johanna och det var Maria, Jakobs mor. Lukas berättar också att det var andra kvinnor med i deras grupp, och alla sprang de sedan för att berätta det fantastiska de hade fått se.

Och vad var det de hade fått se? De hade sett en tom grav. Jesus var inte där. Han hade blivit lagd i graven, men nu är han inte där. Först visste de inte vad de skulle tro, men så stod två män i skinande kläder framför dem. Kvinnorna blev förskräckta och tittar ner i marken, men änglarna – för det var vad de var – försvinner inte. Istället ger de kvinnorna kyrkans första uppdrag: Jesus har uppstått. Gå och berätta för alla andra!

Vad var det då de skulle berätta om? En tom grav? Det betyder så mycket mer än vad det först verkar! Att Jesus uppstod och lämnat graven tom, är det faktum som hela kristendomen och hela kyrkan hänger på. Kroppen fanns inte kvar! Jesus uppstod, blev levande igen.

Var då hans död inte verklig? Jo, Jesus dog verkligen. Han har varit i dödsriket för att besegra det och för att vi ska veta att inte ens där, i det tommaste mörka, är vi utan Jesus! Han som går med oss hela vägen har varit före oss även där. Det innebär att ingenstans är du eller någon annan ensam mer, inte ens i döden. Jesus besegrade döden, han krossade döden och lever igen. Så vänder Gud det onda till något gott. Endast Gud har den makten. 

Vi är kallade, precis som kvinnorna vid graven, till att vittna och bygga församling tillsammans. Går du till kyrkan för att fira Påskdagen idag? Gör det! Gå dit, samlas med kristna i ditt närområde, fira livets seger tillsammans med andra! Det är så kyrkan manifesteras, tar kropp. Kyrkan är inte en organisation, det är inte ett geografiskt område, det är inte en klubb för inbördes beundran. Kyrkan är ingenting annat än de människor som tror och bekänner att Jesus uppstod från det döda, som längtar efter mer Gud i sina liv. Just det som kvinnorna vid graven den första påskdagen sändes ut för att förkunna.

Vid kyrkans altare byggs kyrkan upp i bönen och lovsången, i mottagandet av Kristi kropp och blod. Här är han, livets Herre, han som segrat över döden och sprängt alla världens gränser. Här är han, och vi får del av honom i nattvardens sakrament.  

Kristus är uppstånden: ja, han är sannerligen uppstånden – Halleluja!

 

fredag 30 mars 2018

Korsets dag

"O salighet, o gåtfullhet, o Kristi törnekrona! Som mer än världens visdom vet, och varje synd kan sona!"

Vännen Jesus. Brodern Jesus. Jesus, vår vän. Jesus, vår bror. Om vissa saker kan man knappt tala, Långfredagens händelser är en av dem. Vad skulle vi kunna säga om korset, hur skulle orden kunna beskriva något sådant på ett rättvist sätt?

Av Jesu förtvivlansrop på korset lär vi att Gud håller för våra tvivel och vår förtvivlan. Gud håller till och med för våra anklagelser och bitterhet. Gud håller för vår rädsla och egoism, för vår undflyenhet och vårt svek. För det är ingen annans anklagelser, rädsla, undflyenhet, egoism och svek som får Jesus korsfäst. Allt det som vi vill sätta ”dom” framför i lidandesberättelsen ska vi istället sätta ”jag” framför. Det är ingen annans synd det handlar om, utan det är min. På korsets trä är världens ljus och kärlek uppspikat, och vi gjorde det. Jag gjorde det. Jag har del i världens bortvändhet från Gud. När jag vänder mitt ansikte bort från den som söker min blick, bort från den som behöver min hand. När jag låter mitt hjärta hårdna inför ondskans makter i himlarymderna, när människor går under, dör, och jag vänder mig bort och tänker – det gäller inte mig – då är det jag som korsfäster Kristus.

Nu får vi stanna här, inför korset. Stanna i tystnaden, i lidandet och döden. Inför korset, tillsammans med Kristus och tillsammans med alla människor som lider i vår värld idag.
Se korsets trä, på vilken världens frälsare är fästad! 


 "Nu all min synd du tagit har - av fröjd vill hjärtat gråta - jag är ditt barn, du är min Far - o, salighetens gåta!" 








torsdag 29 mars 2018

En annan sorts gemenskap


Vad är det som sker den där kvällen när Jesus och lärjungarna samlas till måltid i Jerusalem? De har gått till huvudstaden för att fira påsk, den plats där det sanna påskfirandet kan ske, där påskalammet ska slaktas. De har samlats i det på förhand utsedda rummet på andra våningen, bordet är dukat och vännerna samlade.

Sedan tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt dem och sade: ”Detta är min kropp som blir offrad för er. Gör detta till minne av mig.” Efter måltiden tog han på samma sätt bägaren och sade: ”Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för er.

Den måltid som är så intimt förknippad med Guds folks identitet leder nu Jesus lärjungarna till en än djupare förståelse av, då han uppenbarar Guds plan för sitt folk. Det bröd som kom som manna från himlen till folket under vandringen i öknen tar gestalt i Honom som nu bryter det och delar ut åt alla. Det nya förbundet som sluts i kvällningen är enligt det löfte som Gud gett genom profeten Jeremia; ett förbund som skrivs i människors hjärtan och inte på tavlor av sten. Det är en ny gemenskap.

lördag 24 mars 2018

Vägen till korset

Dig vi lovsjunger, ärar, Jesus de fattigas konung.
Hosianna, vi nu sjunger som barnen en gång.
Du är väntad av alla, du är vår Herre och broder,
ingen varit och är älskad, välsignad som du.

Där du rider på gatan lägger man kläder, strör palmer.
Runtomkring dig hörs rop, stadens och gatornas sång.
Träden, stenarna sjunger, jorden och himlen dig prisar.
Änglarna sjunger med oss: du är vår glädje och frid.

Går mot lidandet, döden, går mot uppståndelsen, ljuset,
hem till Gud och hos Gud beder du alltid för oss.
Dig, vi lovsjunger, ärar, Jesus de fattigas konung.
Hosianna vi nu sjunger som barnen en gång.

(Sv. ps. 443)

Jag är så tacksam för kyrkoåret. Detta att få ta en vecka i taget under hela året och rikta in fokus i livet utifrån bibelläsningarna och söndagarnas teman. Och som nu, när Stilla veckan går in, få ta en dag i taget och gå med Jesus steg för steg på vägen mot korset.

Palmsöndagen börjar i jubelrop. Hosianna! Hosianna i höjden! Folket ropar, hyllar mannen som blivit ett namn och som nu rider in på gatorna i Jerusalem. Lärjungarna går nära sin mästare, ser de andras förtjusning. Tänker kanske: nu ska jag hålla mig nära honom, så att alla förstår att det är jag som är hans vän! Någon anar säkert faran. Att gå till Jerusalem nu, när så många samlas för påskhögtiden. Vänner men också fiender.

När Jesus går upp till Jerusalem vet han att det är via Dolorosa, smärtornas väg, som han beträder. Hosiannaropen ljuder ur folkets hjärtan, men snart ska de förbytas till rop och krav om korsfästelse. Korsfäst! Döda! Lemlästa! Förtär! Det är vi som står där vid gatorna och ropar. Det kunde lika gärna vara vi. Det kunde lika gärna vara jag. Lika lätt som vi tjusas av härligheten, dras vi med i den inåtgående, insnärjande spiralen - den som lyssnar på rädslan och bara ser till mitt eget. Den som ropar: Korsfäst! Det kunde lika gärna varit jag.

Du som gick före oss, längst in i ångesten,
hjälp oss att finna dig, Herre i mörkret.

Du som bar all vår skuld, in i förlåtelsen,
du är vårt hjärtas fred, Jesus för evigt.

Du som med livets bröd går genom tid och rum,
giv oss för varje dag, Kristus, det brödet.


Du som går före oss ut i en trasig värld,
sänd oss med fred och bröd, Herre, i världen
.
(Sv. ps. 74)

lördag 17 mars 2018

Mor Maria


Vem är Maria?
Stark och fri? Underkuvad? Idoliserad?
Vad vi faktiskt kan veta om Maria utifrån evangelierna är egentligen ganska knapphändigt. Lukas vet att berätta att ängeln Gabriel sändes till en ung kvinna i staden Nasareth, att hon bar namnet Maria (Miriam/Mariam). Vi lär oss att hon förutom under barnaåren fanns nära Jesus även under hans offentliga gärning som vuxen. Vi vet att hon var en viktig person i lärjungakretsen och för de första kristna. Vi vet att hon stod vid Sonens kors men senare även mötte uppståndelsens verklighet.

Maria är Kyrkans mor. På vilket sätt? På det att hon genom sin närhet till Kristus bär fram kyrkan inför honom, på ett alldeles särskilt sätt, så som en förälder bär sitt barn. Maria är theotokos, Gudaföderska, och förkroppsligar erfarenheten av att såväl bära ett barn som förlora ett barn. Maria är mor. Och kvinna. Hon bär den kvinnliga erfarenheten i sig och visar på ett förhållningssätt som kallar kvinnor och män ut ur fångenskap och förtryck: Jag är HERRENS tjänarinna. Ingen annans.

Var hälsad, Herrens moder, o Maria!
I nödens stund den trogna, o Maria!
Träd fram o kerubim, och sjung o serafim,
sjung vår Herres moders lov.
Salve, salve, salve Maria.

lördag 3 mars 2018

Ljusets barn

 
I dagens evangelium möter vi Jesus när han driver ut en demon som är stum. Demonen är stum, och den gör mannen stum. Här visas Jesus brottningskamp mot ondskan. Han driver ut det onda, han kämpar mot djävulen i öknen, kämpar mot honom mitt i vardagen, mitt i livet. Den stumme mannen blir fri från det som plågar honom, fri från den sjukdom som har hållit honom fången och som lett till att han inte har kunnat leva ett liv fullt ut tillsammans med andra. Det som har gjort honom till en utstött. Jesus ser och driver ut det onda. 

Men Lukas fortsätter berättelsen och det blir ibland lite svårt att hänga med i vad som sker. Efter det att Jesus helat mannen blir han anklagad för att ha drivit ut demonen med hjälp av demonernas furste Beelsebul, alltså det onda självt.

Jesus svarar med en kort liknelse: ett rike som råkar i krig med sig själv kan inte bestå. Eller, i vår kontext: ett land som råkar i inbördeskrig kan inte bestå. På samma sätt kan inte Jesus driva ut det onda med det onda, han som själv är godheten.
Det är med Guds finger som Jesus driver ut det onda. Det är med Guds helige Ande som bara vill liv som han driver ut demonerna. Och så ger han oss detta glädjebudskap: om det är med Guds Ande som jag driver ut det onda, då betyder det att Guds rike är mitt ibland er! Guds rike är inte bara nära, det är här! I och med Jesus är det här. Så älskar Gud världen att han ger oss sig själv genom sin ende son för att vi skall veta vem han är och vad han enligt sitt löfte har i beredskap åt oss.

Den yttersta kampen mot ondskan är inte vår kamp, den är Guds. Den yttersta kampen kommer resultera i seger och Gud ska skapa nya himlar och ny jord. Den yttersta kampen är inte vår, men det betyder inte att vår roll ska vara passiv i denna världen. Vi är kallade till att vara ljusets barn. Lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss, lev som ljusets barn, skriver Paulus i brevet till församlingen i Efesos. Kampen mot det onda och för det som är gott är i allra högsta grad en del av vårt eget liv.

Får detta dig att rygga tillbaka? Tänker du kanske att den kristna tron handlade väl om nåd, om att vi ingenting behöver göra själva, att vi bara behöver ta emot Guds godhet? Den kristna tron är ingen bakdörr, en enkel väg ut. Den kristna tron handlar i allra högsta grad om att gå i närkamp med livet – det vittnar inte minst Bibelns människor om. Ibland ser det ut som Davids kamp med Goliat. Utgången verkar vara given, men så händer det oväntade: den lilla stenen slår ut härföraren. Bibeln och vår egen erfarenhet påminner oss om det hela tiden – för Gud är ingenting omöjligt! 


Fastan kallar oss till besinning och omvändelse. Fastetiden handlar om att se livet och den värld vi lever i som den är, låta Guds ljus skina in i alla mörka vrår. Att vara troende är inte att vara försäkrad mot smärta och kamp. Det är inte att leva en rosaskimrande vardag utan problem, utan det är att gå kärlekens väg, den väg som Kristus gått före oss, det är en väg där vi återfår vår sanna frihet i skuggan av ett kors. Närmast kommer vi honom i bröd och vin som dukas och välsignas på altaret, här är han enligt sitt löfte. Detta är min kropp och blod har Jesus sagt, och när vi tar emot honom gör vi det tillsammans med kristna över hela jorden, och vi kallas alla att vara ljusets barn.

Herre, lär mig vad det är att vara ditt barn, barn av ditt ljus. Lär mig och hjälp mig att våga ta upp kampen mot det onda, det som sker i min vardag och det som finns inom mig. Låt mig vända om till dig, Herre Jesus Kristus. Amen.