Tvärtemot

Besökte idag en gård i närheten där man lever i stort sett helt självförsörjande. Det är en liten ekologisk gård som drivs med häst, och som enligt ägarinnan är "tillräckligt liten för att det skall gå". Två kor, några höns, en häst, en skock får, en hund och några katter. Och ett gårdscafé, vars filosofi för öppethållande syns på bilden ovanför.


Jag gillar tvärtemotperspektivet. "Tillräckligt liten för att det skall gå." Inte tillräckligt stor, utan tillräckligt liten. Om man inte har något vinstsyfte utan strävar efter att vara självförsörjande (som ju inte är en picknick direkt, det skall sägas) så gäller det att ha balans; inte för stor och inte för liten. Tillräckligt liten. Tvärtemot.

Jag är mycket fascinerad av det här livet. Ända sedan barnsben när min familj försökte leva så här under några år, när jag en månskensbonde i min själ. Jag inser dock mina begränsningar. Jag försöker tänka: "en sak i taget. En sak i taget." Just nu är jag nöjd och glad över att vi, med heltidsarbeten och ny liten bebis, ändå har fått in tomatplantorna i växthuset, att squashen är försådd, och att potatisen snart är i jorden tillsammans med morötter, sockerärtor, lök, sallad, rädisor och spenat.

Rosorna måste ju också få lite extra kärlek vid den här tiden, jag håller oroligt koll på den djupröda Sympathie, som jag befarar har dött under den iskalla och torra våren. Magnolian kommer nog inte att blomma i år, och frågan är om hararnas åtgång har tagit livslusten ur den. Men: en sak i taget. En sak i taget. Tvärtemot.

Häromdagen skrev jag om kyrkan som motkultur på Evangeliumbloggen och ja, jag noterar mönstret. Jag är mycket tilltalad av det som går emot strömmen, det som inte riktigt passar in i det moderna samhället, det som skaver, det som går på tvärs. Men varför inte?

Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. (Matt. 6:28)

www.arvidstorp.com 

Tankar inför helgen

Fadern skall ge oss en annan hjälpare, sanningens Ande. Den kan världen inte tåla, för som svar på världens lögner ger den endast sanning. Som en spegelreflektion kastas lögnen tillbaka, upplyst av sanning. 
Vad är det för lögner som världen talar? Är det inte bara att komma med världsfrånvänt och nästintill löjligt koketteri att säga så? Lever vi inte i världen, kanske? Jo, i allra högsta grad. Som kristna - som människor - lever vi självklart i världen. Men vi har fått ett bud att vi inte skall leva av världen. Vi skall alltså akta oss för att följa med strömmen, vi ska akta oss för - ja till och med helt avstå från - att låta oss påverkas av världen. 
Men, skall inte kyrkan förändras med sin tid, skall hon inte utvecklas? Måste hon inte anpassas till världen för att inte dö ut? Kyrkans uttryck förändras naturligtvis i varje tid. Evangeliet kläs i nya kläder, i världen. Men det är långt ifrån samma sak som att låta sig iklädas världen. När kyrkan förändras skall det vara för att evangeliet kräver en ny klädedräkt, evangeliet kräver det, Guds ord kräver det. Evangeliet skall vara vår spegelbild, inte världen. 

Sanningens Ande. Pingsten är här. Nu är allt fullbordat. Anden utgjuts över lärjungarna i Jerusalem, över Guds söner och döttrar, slavar och slavinnor. Andens tid är här, sanningens Ande som vi tillhör. 

"Livets Ande, du som danar Kristi kyrka på vår jord,
kraftens Ande, du som banar henne väg med Herrens ord,
nådens Ande, du som renar själar och i dem vill bo,
fridens Ande, du som enar Herrens trogna, giv oss tro." 

                      Sv. ps. 53:4

Tankar inför helgen

Herre, se vi väntar alla att du våra böner hör
och att du med oss som fordom än ett pingstens under gör. 
Gjut din Ande, gjut din Ande över varje törstig själ
och i allas våra hjärtan nu ditt verk fullborda väl. 

               Sv.Ps. 52:1 

Tiden mellan Kristi himmelsfärd och pingst är väntans tid. För lärjungarna, som återvänt till Jerusalem under stor glädje efter den stora händelsen när Jesus togs upp till himlen i deras åsyn, så måste det ha blivit någon form av antiklimax. De var fyllda av glädje och ägnade dagarna åt bön och lovsång i templet, men ännu var tiden inte inne för deras vigning till ett liv i Gudsrikets tjänst. Ett "redan nu men ännu inte" infinner sig. 

Jesus har gång på gång lovat att han inte bara skall lämna oss vind för våg. Mig ser ni inte längre, säger han, men jag skall sända er en hjälpare. Denne hjälpare, Guds helige Ande, skall döpa dem i tungor av eld. Elden renar, avskiljer, sänder ut. 

Redan nu men ännu inte. 

Tankar inför helgen

"Varför firar vi att Jesus togs upp till himlen? Vill vi inte ha honom här och nu? Och hur kan han finnas i himlen när han bor i mitt hjärta?"

Ibland är barnets frågor de vuxnas och tvärtom. De vuxna vågar bara inte ställa dem. Så, nu låter vi barnet ställa sina frågor och så får vi tillsammans lyssna uppmärksamt efter svaren.

"Medan de såg mot himlen dit han steg upp stod plötsligt två män i vita kläder bredvid dem. ”Galileer”, sade de, ”varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka just så som ni har sett honom fara upp till himlen.” (Apg. 1)

Tankar inför helgen

"Herre lär oss att be". Lärjungarnas fråga till Jesus känns så ursprunglig, så ärlig. Det är barnets fråga, i ordets bästa bemärkelse. Det är ett grundläggande behov som de söker stilla, för bön är som att andas. Naturligtvis hade lärjungarna bett i hela sitt liv, men gemenskapen med Jesus gör att de vill söka sig djupare. De har drabbats av insikten att någonting saknas, någonting verkligt, någonting absolut och grundläggande. "Herre lär oss att be!"

Bön är som att andas, bön är hjärtats samtal med Gud. Bön är som att andas, andas in och andas ut, aldrig någonsin sluta.

Lärjungarnas fråga får bli vår fråga denna Bönsöndag som vi ska fira nu. Om nu bön är som att andas, hur skall jag finna den lugna regelbundna andningen som syresätter mitt blod och ger mig kraft och styrka? Det finns många olika bönetraditioner i kyrkans liv, men alla måste utgå från lärjungarnas fråga: "Herre lär oss att be!" 

Långt bortom rymder vida

Ringaste barn som beder lever oändligt tryggt,
mäktar långt mer än hjälten som starkaste fästen byggt.
Måtte vi aldrig glömma, var vi i världen går,
att till Guds eget hjärta den bedjandes suckar går. 

                   Sv. ps. 212:3 

Det är märkligt med texter som man kan läsa eller sjunga gång på gång utan att de riktigt hittar in. Och så, en dag så läser man dem igen i en annan situation, eller så läses de högt av någon annan och en minimal förändring i tonfall eller uttal gör att texten får liv och växer. 
Så var det vid mässan i kväll när vi sjöng psalmen jag citerade ovan. Helt plötsligt växte den fram och fick liv. 
Det får mig att tänka på att det spelar roll vem det är som ges röst i församlingens gudstjänst. En bibeltext eller en sång kan för mottagaren få en helt annan innebörd beroende på vem som framför den. Ett barns röst. En åldrandes röst. En kvinnas röst. En mans röst. En bruten röst. En upplyft röst. 

Tankar inför helgen

Bland den kommande söndagens bibeltexter finns en som jag har ett speciellt förhållande till, det är evangelietexten från Johannes femtonde kapitel: "Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min faders bud och är kvar i hans kärlek. Detta har jag sagt er för att min glädje skall vara i er och er glädje bli fullkomlig. Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er. Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er. Jag kallar er inte längre tjänare, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader. Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består, och då skall Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn. Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra." 

I min konfirmandbibel står detta bibelord antecknat på försättsbladet och under står det "till minne av konfirmationen i Skara domkyrka". I år är det tjugo år sedan jag konfirmerades, i den kyrka jag döptes och där jag skulle prästvigas, i det pastorat där jag sedermera skulle tjänstgöra. 

När jag konfirmerades visste jag att det var präst jag skulle bli. Eller, snarare, jag visste det inte, men jag visste att det särskilda tilltal jag fått under en högmässa i domkyrkan inte kunde leda någon annanstans än till vigningstjänst. För en dag bara det kom, lika självklart som något annat, att där framme vid altaret skulle jag vara. Jag ville vara där prästerna var, vid altaret, förvaltande sakramenten och förkunnande evangeliet. Fast så sa jag förstås inte då. Jag höll det inom mig länge innan det var så befäst att jag vågade risken att öppna upp hemligheten för någon annan människa. 

Det här är en bibeltext som andas kallelse och vad det innebär att leva och växa i tro. Vi har inte utvalt honom utan han har utvalt oss. Det som han utväljer oss till är inte något vi själva styr över, utan något vi får oss givet. Det vi är utvalda till är att älska varandra.