onsdag 26 april 2017

Svenska kyrkan och episkopatet

Miriam Wredén Klefbeck och jag har skrivit en debattartikel i Kyrkans tidning tillsammans om Svenska kyrkan och episkopatet, om en väsentlig del av ecklesiologin som förändras och utmanas och vad vi vill se istället.

Läs den här: http://www.kyrkanstidning.se/debatt/biskopsambetet-hotas-inifran 

fredag 21 april 2017

Vem vågar granska Svenska kyrkan?


Facktidningen Journalisten har följt upp händelserna kring Sofia Lilly Jönssons ingående granskning av Visby domkyrkoförsamling och domprost Mats Hermansson i tidningen Dagen. Granskningen publicerades på Valborgsmässoafton för två år sedan (2015) och avslöjade stora dokumenterade arbetsmiljöproblem och en graverande konflikt mellan domkyrkoförsamlingen och Visby stift med biskop Fast i spetsen. Granskningen kan du läsa härVad som sedan följde var att domprost Hermansson och kyrkorådsledamoten Inger Harlevi anmälde reportaget till Pressombudsmannen och på deras rekommendation fälldes reportaget i Pressens Opinionsnämnd. I anmälan hävdade man att det inte fanns fog och underlag för påståendena, och reportaget fälldes.
Allting blev aktuellt för allmänheten igen i början av året då konflikten mellan biskopen och domkyrkoförsamlingen ånyo låg i öppen dager, i och med offentliggörandet av protokollet från biskopsvisitationen iförsamlingen. Visby domkyrkoförsamling valde då att författa ett svar med kommentarer och synpunkter på det som framkommit under visitationen. Läs det här. Skrivelsen är starkt kritisk till visitationens genomförande och innehåll, och ifrågasätter de åtgärder som biskopen vill se. Vidare kunde vi läsa i Kyrkans tidning (23/2) att domkyrkoförsamlingen ville ha medling i frågan från nationell nivå. Detta är anmärkningsvärt. För det första finns det ingen sådan medlingsmöjlighet, vare sig ärkebiskopen eller kyrkomötet eller kyrkostyrelsen bestämmer över församlingarna. Biskopen i respektive stift ansvarar för tillsynen av församlingarna i sitt stift, och församlingarna har att rätta sig efter det. Det är den episkopala ordning som vi har i Svenska kyrkan. Biskopens ansvar är läran men också naturligtvis att församlingarna leds och styrs i enlighet med kyrkoordningen. Att sätta sig upp mot den ordningen och inte vilja foga sig är inget mindre än myteri.
Nu kan tidningen Journalisten visa att allting som framkom i Sofia Lilly Jönssons reportage faktiskt stämde, och dessutom att anmälningarna från domprosten och kyrkorådsledamoten till PO som ledde till fällandet var osanna. När domprosten konfronteras med det i artikeln konstaterar han också att det stämmer.
Så, hur är det då att granska Svenska kyrkan? Det ovan beskrivna om Visby domkyrkoförsamling, med arbetsmiljöproblem och myteri mot den episkopala ordningen, är ett journalistiskt scoop. Sofia Lilly Jönsson arbetade under lång tid med granskningen i Dagen, och många människor bidrog till underlaget som sedan blev reportaget. Det är människor som farit illa men som vågat berätta, som tagit sitt ansvar för att allt ska komma upp på bordet. Reaktionerna har varit framförallt två: man har antingen försökt misskreditera journalisten (Sofia) eller bemött hela historien med tystnad. Jag vet inte vad som är värst. Svenska dagbladet skrev en kommentar samma dag som Journalistens uppföljning kom: https://www.svd.se/allvarligt-nar-kyrkans-folk-hanar-journalister 
Det är en rubrik som borde få varenda kommunikatör på Kyrkokansliet att få skrämselhicka och genast trycka på larmknappen.
Caroline Krook skrev en insändare i Kyrkans tidning (6/4) om den tystnadens kultur som råder i Svenska kyrkan, då med anledning av de uppmärksammade utköpen av kyrkoherdar det senaste året. Felaktigt tror vi att hålla tyst och hålla inne är att vara solidarisk och lojal. Istället är det tvärtom, vi (kyrkan) behöver en öppen diskussion och ett frimodigt samtal för att komma till rätta med problem - vilket också biskop Caroline understryker i insändaren. 
Visbykatastrofen handlar om makt och inflytande. Det är en konstitutionell kris där en församling inte accepterar den episkopala ordningen, det är också en studie av en kyrka (nu talar jag om hela Svenska kyrkan) i fritt fall; glättigt översminkad för att dölja det som egentligen ryms inombords.
 

söndag 16 april 2017

Frid åt er alla

Så har vi inlett påsktiden. Sju veckor av sprudlande, uppriktig glädje präglar våra gudstjänster, med påskljuset tänt och den vita liturgiska färgen som påminnelse om det nya livet. Bibeltexterna på Annandag påsk berättar att budskapet om den tomma graven omedelbart började spridas bland lärjungarna och i Jerusalem. Evangelisten Johannes återger en händelse som inträffar på påskdagens kväll, lärjungarna är samlade i rädsla bakom reglade dörrar och plötsligt kommer Jesus mitt ibland dem. Hans hälsning är den som de känner igen honom på: frid åt er alla.

Fridshälsningen påminner om Jesus och är den hälsning med vilken kristna möter varandra, i mässan och i vardagen. Den frid Jesus skänker är långt mycket mer än bara lugn och ro, den frid Kristus skänker handlar om en grundläggande frid i livet och den kommer av insikten att det är Gud som håller hela världen i sina händer – inte jag själv. Det är en frid som kommer av insikten och erfarenheten av Kristi död och uppståndelse och att världen för alltid är förändrad. Den frid som Kristus skänker är shalom, Guds frid, och innebär att allt är som det ska, allt är liksom på plats.

Nu sänds vi ut att förkunna evangeliet, precis som apostlarna gjorde en gång. Varje mässa har ett motiv av denna sändning, där vi rustas och sänds ut i världen för att leva evangeliet. Vid altaret börjar det, vid altaret som på samma gång är symbolen för Kristi grav och platsen där vi kommer honom så nära som det bara är möjligt i nattvardens bröd och vin. När vi tar emot hans kropp och blod tar vi emot hans shalom, den frid som världen och vi själva behöver.





lördag 15 april 2017

Herren är verkligen uppstånden!

Detta är dagen då Herren grep in, låt oss jubla och vara glada!

I år läser vi evangelisten Markus återgivning av passionsberättelsen, Kristi död och uppståndelse. Vi har fått följa med Jesus och lärjungarna på deras väg till Jerusalem, vi har hört om hur de delar brödet och vinet med varandra i den första nattvarden på Skärtorsdagens kväll. Vi fick på Långfredagen följa hur Jesus plågas och korsfästs, och hur han dör på korset. Påskaftonen är den tysta dagen i kyrkoåret, dagen då Jesus ligger i graven och allt är tomt och tyst. Men sedan i natt började kyrkklockorna ringa återigen över hela vår jord, påskeldar brinner för att fördriva ondskan och mörkret, och över hela jorden hörs påskropet – även här i Saleby: Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden, halleluja! Över världen sprids påskropet och glädjen som en löpeld, ett motstånd mot ondskans makter i himlarymderna. Så var det också i Jerusalem den första påskdagen, ropet spreds och människor vittnade om sin erfarenhet ända till oss, långt bort i tid och rum.

Och vad är det för erfarenhet som människor har vittnat om alltsedan den första påskdagen? Jo, att Gud har gripit in så underbart och så överväldigande att hela livet och vår tillvaro har förändrats från grunden. Att i och med den tomma graven har en ny tid inletts, med helt nya möjligheter för oss. I den tomma graven avslöjas Guds goda mening med korset och allt det som skett före den stora dagen. Gud vänder det onda till något gott. Gud dödar döden med död. Livet segrar. Sedan den första påskdagen kan ingenting ändra på det. 


Vad innebär det då för ditt och mitt liv att Kristus har uppstått från det döda? Ja, hela förutsättningen för våra liv har ändrats. Döden regerar inte längre. Även om den gör sig smärtsamt påmind för oss om och om igen behöver vi inte frukta den. Det innebär också att vi står mitt i Guds stora försoningsverk. Gud har försonat världen med sig själv. Vi har tillträde till världens skapare och Herre, vi får leva tillsammans med honom och dra varje andetag med honom. Det är nåd! Genom sin seger över döden har Kristus gett våra liv en helt ny innebörd och kallat oss till ett liv i ljuset där vi ska vara ljus och salt och vittna om honom som ger liv och liv i överflöd.

Avslutningsvis, en bön av Bo Giertz: 


Herre, vi tackar och prisar dig, att också vi får vara med på denna jubeldag och fröjdas över din uppståndelse, över att du lever, över att du är mitt ibland oss. Vi tackar dig att alla får vara med, också dina klentrogna lärjungar, också alla som har så svårt att fatta hela vidden av din seger. Fyll oss med ett jubel och en glädje som vi måste få ropa ut inför hela världen. Låt den klinga av fröjd i allas våra hjärtan och i alla våra helgedomar: Herren är uppstånden! Herren är sannerligen uppstånden! Halleluja!

fredag 14 april 2017

Korsets dag

Det är korsets dag, Långfredagen.

Jesus fick själv bära sitt kors till Golgata. Simon från Kyrene lättade hans börda ett litet slag. Var lärjungarna fanns berättar inte Markus, men de var nog inte långt borta. De höll sig kanske i utkanten, i folkmassan, oroligt gömda. Inte enbart rädda för sitt eget liv, utan naturligtvis även för vad som skulle hända med vännen Jesus. Vännen Jesus. Brodern Jesus. Jesus, vår vän. Jesus, vår bror.

Judas, en av de närmaste har förrått honom. Petrus, han som kallades Klippan, har visat sig vara en svikare, en som inte höll måttet när det verkligen gällde. Allt verkar vara slut. Ett misslyckande. En tragedi.

Jesus ropar från korset: "min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" (Ps. 22). De orden måste ha bränt sig fast i lärjungarnas minne. De måste ha gjort ont, precis som det gör ont i oss att höra eller se någon lida. Kanske blundade de för att slippa se på Jesus så som vi blundar när vi inte klarar att se plågade barn från krigszoner på nyheterna eller i tidningen.

På korset tar Jesus på sig all världens synd och ondska. På korset bär Jesus allt hat, all misstro, allt våld vi människor utövar mot varandra, han bär krig och världsbrand. Han bär allt det på sina axlar, i sin kropp. Allt det kastas på Jesus på korset, så han bär världens synd. Det är så stora ord att vi skyggar. I den här stunden, just den här stunden, bär Jesus all den ondska som aldrig kan förenas med Gud. Den som måste övergivas.

Rättfärdig dog han för att leda oss orättfärdiga till Gud. För att Gud vill försoning. Och för att försoning inte är att släta över eller skyla över som med ett skynke, utan det är att stryka ut, sudda bort, och låta det vara borta. Gud stryker ut och låter det vara borta.

Jesu död på korset är en kärlekshandling, ett återställande av skapelsen och ett mysterium. Det är inte ett blodigt utkrävande av hämnd. Jesus dör av brustet hjärta. Av Jesu förtvivlansrop på korset lär vi att Gud håller för våra tvivel och vår förtvivlan. Gud håller till och med för våra anklagelser och bitterhet. Gud håller för vår rädsla och egoism, för vår undflyenhet och vårt svek. Gud är härskarornas Gud och samtidigt vår bror.

Gud har aldrig förklarat lidandet för oss, varken vårt eget eller hans. Han har aldrig förklarat det, men han har lovat att vara med. Idag på Korsets dag får vi upprepa de hemlighetsfulla orden från det nya förbundets instiftande: "För mig utgiven. För mig utgjutet". För vi och den värld vi lever i är i desperat behov av försoning. O, kom låt oss tillbedja.




torsdag 13 april 2017

Förbundet

Medan de åt tog han ett bröd, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem och sade: ”Ta detta, det är min kropp.” Och han tog en bägare, tackade Gud och gav åt dem, och de drack alla ur den. Han sade: ”Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många. Sannerligen, aldrig mer skall jag dricka av det vinstocken ger förrän den dag då jag dricker det nya vinet i Guds rike.” När de hade sjungit lovsången gick de ut till Olivberget. 

På Skärtorsdagen knyts det gamla och det nya samman. Jesus och lärjungarna har gått till Jerusalem för att fira påsk som så många andra tillsammans med dem, före dem och efter dem. I den heliga staden förbereder man sig för pesach och åminnelsen av Guds handlande med sitt folk i befriandet ur slaveriet i Egypten och vandringen genom öknen. Guds stora gärningar med det utvalda folket är inte glömda, och hans löften står fortfarande fast.


Förbundet som slöts i öknen aktualiseras på nytt i det Jesus gör och säger: brytandet av brödet och delandet av vinet. Nu vilar inte längre förbundet på lagens stentavlor utan på gemenskapen med Kristus.
Skärtorsdagen är gemenskapens dag. Det är också svekets dag, dagen då Judas förråder sin mästare och Petrus - den trognaste av dem alla - förnekar att han känner Jesus.

Evangeliet handlar aldrig om någon annan än dig och mig. Det är riktat till alla och därför bär det ett personligt tilltal till just dig. På Skärtorsdagen, det nya förbundets dag, sitter vi här vid samma bord som Jesus och lärjungarna. Vi delar gemenskapen och måltiden med de som lever nu, med alla dem som gått före och med dem som kommer efter. Likaväl står vi tillsammans med Judas och Petrus, med dem som är rädda och fega. De är inga andra än vi. Den kristna tron skyggar inte för sanningen om våra liv, nej här får vi stå med allt det som vi är och bär med oss. Och Kristus kallar oss att leva tillsammans i gemenskap med honom. 

Den heliga veckan kallar oss till stillhet och innerlighet. Vi får ta ett litet steg i taget och väga på orden. Låt mässans ord bära dig idag: för dig utgiven, för dig utgjutet. 
  

lördag 8 april 2017

Vägen till korset


De ledde åsnan till Jesus och lade sina mantlar på den, och han satte sig upp på den. Och många bredde ut sina mantlar på vägen, andra strödde ut löv som de tog från träden runt om. Och de som gick före och de som följde efter ropade: 'Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn.' Välsignat vår fader Davids rike som nu kommer! Hosianna i höjden!” Så kom han in i Jerusalem och gick till templet. Och när han hade sett på allt vände han tillbaka till Betania med de tolv, eftersom det redan var sent. (Mark 11:7-11)

Hur ska man predika dagen efter att ett terrordåd skett? Finns det något att säga när ondskan blivit så påtaglig att allting annat liksom tystnat? Finns det något evangelium? Frågan kan få vem som helst att snubbla på orden. Även jag gör det.
Svaret är att vi ska predika som kyrkan alltid gjort. Att livet segrar över döden, att ljuset betvingat mörkret. För det är sant, även dagen efter ett terrordåd.

Varhelst mörkret finns så har Jesus varit där. Han har gått samma gator som vi, känt grus och asfalt under fötterna. En mors kind, en väns skratt. En god måltid, samtal i natten. Han har sett ondskan i vitögat och gått levande därifrån. Han har varit i dödsriket och stått upp igen.
Efter det är världen inte sig lik igen, det finns en ny världsordning. Ondskan existerar fortfarande och visar sig hos oss smärtsamt ofta: i Syrien med det onämnbara mördandet av barn, i Stockholm med terror och skräck, i dödliga sjukdomars härjande i oskyldiga människokroppar. I en flickas försvinnande på det blommande berget i försommarskrud.
Ondskans makter i himlarymderna. Djävulens grymhet och list. Det är verklighet. Men vad som också är verklighet är att varhelst mörkret, ondskan, finns så har Jesus redan varit där. Ingen enda är ensam mer, Jesus har varit där. Gud är god. Gud är god. Gud är god. Gud är god. Gud är god.

När Jesus går upp till Jerusalem vet han att det är via Dolorosa, smärtornas väg, som han beträder. Hosiannaropen ljuder ur folkets hjärtan, men snart ska de förbytas till rop och krav om korsfästelse. Korsfäst! Döda! Lemlästa! Förtär! Det är vi som står där vid gatorna och ropar. Det kunde lika gärna vara vi. Det kunde lika gärna vara jag. Lika lätt som vi tjusas av härligheten, dras vi med i den insnärjda spiralen - den som lyssnar på rädslan och bara ser till mitt eget. Den som ropar: Korsfäst! Det kunde lika gärna varit jag. Vem väljer jag att vara? Hur väljer jag att handla? Vem väljer jag att följa?

Idag är som alla dagar evangelium: Livet vann, dess namn är Jesus. Han kallar oss till ett liv i ljuset.