lördag 27 maj 2017

Sanningens Ande


Denna söndag, söndagen före pingst, infaller mellan Kristi himmelsfärds dag och den stora pingstdagen. De tio dagarna mellan att Jesus togs upp till himlen i lärjungarnas åsyn och det att Anden utgjuts över dem i Jerusalem, är dagar av väntan. Det är dagar som präglas av "redan nu, men ännu inte" precis så som det är med Guds rike. Redan nu, men ännu inte. Jesus har förhärligats och tagits upp till himlen, sitter på sin Faders högra sida. Han är Herre över allting. De som följde honom på jorden kan nu förstå fullt ut vem han är. Ändå är allt inte fullbordat utan de väntar med stor förväntan på det de redan blivit lovade: sanningens Ande.

Vad har du för förväntningar på Gud?
Hur reagerar du på frågan? Har jag rätt att ha förväntningar på Gud, kanske du tänker. 
Fråga dig då: har Gud inte gett oss löften i sitt ord? Har Gud inte lovat att vara med? Har Gud inte sagt att han ska torka alla tårar? Har Gud inte sagt att han ska utgjuta sin Ande över sina döttrar och söner? Utifrån Guds löften kan och ska vi bygga vår förväntan.

Jag förväntar mig att Gud kan ge nytt liv där inget liv finns. Jag förväntar mig att Gud kan göra under och att det kan ske i mitt liv. Jag förväntar mig att han leder mig med sin Ande när jag lyssnar till hans röst.


lördag 20 maj 2017

Ett liv i bön

En liten stund med Jesus, o vad den jämnar allt! Den ger åt hela livet en ny och ljus gestalt. När jag är trött av vägen och allt som möter mig, en liten stund med Jesus och allt förändrar sig. (Sv.ps. 207)

Jag har just kommit hem från ett par dagar hos systrarna på Klaradals kloster i Sjövik. Där levs som i alla kloster ett liv genomsyrat av bön. Att bara under en kort liten tid få gå in i det regelbundna bönelivet med tidegärden är för mig inte bara avlastning och vila utan också - och kanske framförallt - en påminnelse om den stora kyrkan och den världsomspännande kristenheten. Jag svindlar inför att jag i psaltarpsalmerna ber med samma ord som Jesus, och jag njuter av de spröda tonerna i gregorianikens bönespråk.

Jag är så tacksam för dessa platser som påminner oss om bönens kraft och det utmanar mig att än mer sätta av tid för bön och för att lyssna in Guds röst. För det behöver vi tid och avskildhet, två saker som är bristvara i mitt och mångas liv.

Bo Giertz - som jag så ofta återkommer till - skriver i ett predikoutkast till Bönsöndagen från 1950: "du kan inte vänta på tillfällena, du skall bereda dig tillfällen". Och vidare: "En bön som fortsätter trots sin svaghet visar att du vill höra Gud till".

Jag vill höra Gud till.  

lördag 6 maj 2017

Kristusansikte och flod


"Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek".

Jag har tillbringat dagen i Skara domkyrka på ekumeniskt möte för kyrkoledare från hela stiftsområdet. Det är andra gången detta arrangerades, första gången var vid Skara stifts tusenårsjubileum för tre år sedan. Temat för mötet var "vad du vill är helighet, men du är barmhärtighet" som psalm 217 säger, och huvudtalare var professor Samuel Rubensson och Syster Madeleine Fredell OP. Det har varit en fantastiskt fin dag med god undervisning, samtal med gamla och nya vänner, bön och lovsång. Framförallt är det två tankespår som jag bär med mig och som blir än tydligare tillsammans med söndagens bibelläsningar.

Det första är att se på kyrkan som en flod, vilket professor Rubensson talade om idag. Kraftfull och ström ibland, näst intill uttorkad ibland. Floden har ett näst intill oräkneligt antal vattendrag sammankopplade till sig. Alla leder de mot den stora floden och berikar den. Floden är alltid i rörelse med ett enda mål i sikte: att uppgå i evighetens hav. Mångfalden är naturlig för kyrkan, det är när kravet på enhet kommer som konflikterna uppstår.
Det andra är från Sr Madeleines föredrag, hon talade om kyrkans kollektiva minne som förutsättning för att våga tänka nytt och att de troende ska vara ett Kristusansikte för världen.

Jesus talar i Johannesevangeliet om kärleken som det som ska känneteckna de troende. Det är på kärleken vi ska kännas igen, alltså hur vi ser på varandra och hur vi agerar. Det är kristusansiktet som Sr Madeleine talade om. Vad är det för bild av Kristus som världen ser? Är kyrkan ett kristusansikte för världen, kan världen känna igen Kristus genom att se på kyrkan? Och hur är det med min syn på andra kristna? Om jag är helt ärlig, ser jag på kristna av andra traditioner än min egen med respekt och vördnad? Eller är det så att föraktet ibland lyser igenom? Ser jag kristenheten som en flod fylld av gemensamt liv sökande vägen till havet eller vill jag hellre se mitt eget sammanhang som en isolerad ö där jag inte är beroende av eller behöver ta ansvar för någon annan?

Herre Jesus Kristus, tack för att du samlar din kyrka över alla mänskliga gränser. Tack att du kallar oss till liv i ditt namn och i din efterföljd. Tack för din uppståndelses kraft som genljuder genom tiderna in i mitt eget liv. Amen.

lördag 29 april 2017

Den gode herden

"Jag vill sjunga om min vän, herden han som själv är vägen. Fåren känner han igen, vet var källan är belägen."

Alla som någon gång mött ett får vet att de är relativt skygga. Om man försöker närma sig ett får hastigt eller aggressivt springer det snabbt undan och söker upp tryggheten i sina likar. Att vara en god herde handlar om att vinna fårets förtroende och få det att vilja följa mig. Jag kan inte tvinga fåret att följa mig utan jag måste övertyga det om både min goda vilja och min kompetens som ledare. Herden är ju inte en naturlig del av hjorden, men kan bli det genom att fåren väljer att följa herden. Herden kan vinna hjordens förtroende genom att dels kunna visa på vatten och bete, men också kunna skydda hjorden från fara.

Jesus säger om sig själv att han är den gode herden. Han är den som kan visa på livets vatten och brödet från himlen. Han är den som skyddar oss från allt ont - ja, till och med ger sitt liv för oss, sina får. 


Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå under, och ingen skall rycka dem ur min hand. Vad min fader har gett mig är större än allt annat, och ingen kan rycka det ur min faders hand. Jag och Fadern är ett.






onsdag 26 april 2017

Svenska kyrkan och episkopatet

Miriam Wredén Klefbeck och jag har skrivit en debattartikel i Kyrkans tidning tillsammans om Svenska kyrkan och episkopatet, om en väsentlig del av ecklesiologin som förändras och utmanas och vad vi vill se istället.

Läs den här: http://www.kyrkanstidning.se/debatt/biskopsambetet-hotas-inifran 

fredag 21 april 2017

Vem vågar granska Svenska kyrkan?


Facktidningen Journalisten har följt upp händelserna kring Sofia Lilly Jönssons ingående granskning av Visby domkyrkoförsamling och domprost Mats Hermansson i tidningen Dagen. Granskningen publicerades på Valborgsmässoafton för två år sedan (2015) och avslöjade stora dokumenterade arbetsmiljöproblem och en graverande konflikt mellan domkyrkoförsamlingen och Visby stift med biskop Fast i spetsen. Granskningen kan du läsa härVad som sedan följde var att domprost Hermansson och kyrkorådsledamoten Inger Harlevi anmälde reportaget till Pressombudsmannen och på deras rekommendation fälldes reportaget i Pressens Opinionsnämnd. I anmälan hävdade man att det inte fanns fog och underlag för påståendena, och reportaget fälldes.
Allting blev aktuellt för allmänheten igen i början av året då konflikten mellan biskopen och domkyrkoförsamlingen ånyo låg i öppen dager, i och med offentliggörandet av protokollet från biskopsvisitationen iförsamlingen. Visby domkyrkoförsamling valde då att författa ett svar med kommentarer och synpunkter på det som framkommit under visitationen. Läs det här. Skrivelsen är starkt kritisk till visitationens genomförande och innehåll, och ifrågasätter de åtgärder som biskopen vill se. Vidare kunde vi läsa i Kyrkans tidning (23/2) att domkyrkoförsamlingen ville ha medling i frågan från nationell nivå. Detta är anmärkningsvärt. För det första finns det ingen sådan medlingsmöjlighet, vare sig ärkebiskopen eller kyrkomötet eller kyrkostyrelsen bestämmer över församlingarna. Biskopen i respektive stift ansvarar för tillsynen av församlingarna i sitt stift, och församlingarna har att rätta sig efter det. Det är den episkopala ordning som vi har i Svenska kyrkan. Biskopens ansvar är läran men också naturligtvis att församlingarna leds och styrs i enlighet med kyrkoordningen. Att sätta sig upp mot den ordningen och inte vilja foga sig är inget mindre än myteri.
Nu kan tidningen Journalisten visa att allting som framkom i Sofia Lilly Jönssons reportage faktiskt stämde, och dessutom att anmälningarna från domprosten och kyrkorådsledamoten till PO som ledde till fällandet var osanna. När domprosten konfronteras med det i artikeln konstaterar han också att det stämmer.
Så, hur är det då att granska Svenska kyrkan? Det ovan beskrivna om Visby domkyrkoförsamling, med arbetsmiljöproblem och myteri mot den episkopala ordningen, är ett journalistiskt scoop. Sofia Lilly Jönsson arbetade under lång tid med granskningen i Dagen, och många människor bidrog till underlaget som sedan blev reportaget. Det är människor som farit illa men som vågat berätta, som tagit sitt ansvar för att allt ska komma upp på bordet. Reaktionerna har varit framförallt två: man har antingen försökt misskreditera journalisten (Sofia) eller bemött hela historien med tystnad. Jag vet inte vad som är värst. Svenska dagbladet skrev en kommentar samma dag som Journalistens uppföljning kom: https://www.svd.se/allvarligt-nar-kyrkans-folk-hanar-journalister 
Det är en rubrik som borde få varenda kommunikatör på Kyrkokansliet att få skrämselhicka och genast trycka på larmknappen.
Caroline Krook skrev en insändare i Kyrkans tidning (6/4) om den tystnadens kultur som råder i Svenska kyrkan, då med anledning av de uppmärksammade utköpen av kyrkoherdar det senaste året. Felaktigt tror vi att hålla tyst och hålla inne är att vara solidarisk och lojal. Istället är det tvärtom, vi (kyrkan) behöver en öppen diskussion och ett frimodigt samtal för att komma till rätta med problem - vilket också biskop Caroline understryker i insändaren. 
Visbykatastrofen handlar om makt och inflytande. Det är en konstitutionell kris där en församling inte accepterar den episkopala ordningen, det är också en studie av en kyrka (nu talar jag om hela Svenska kyrkan) i fritt fall; glättigt översminkad för att dölja det som egentligen ryms inombords.
 

söndag 16 april 2017

Frid åt er alla

Så har vi inlett påsktiden. Sju veckor av sprudlande, uppriktig glädje präglar våra gudstjänster, med påskljuset tänt och den vita liturgiska färgen som påminnelse om det nya livet. Bibeltexterna på Annandag påsk berättar att budskapet om den tomma graven omedelbart började spridas bland lärjungarna och i Jerusalem. Evangelisten Johannes återger en händelse som inträffar på påskdagens kväll, lärjungarna är samlade i rädsla bakom reglade dörrar och plötsligt kommer Jesus mitt ibland dem. Hans hälsning är den som de känner igen honom på: frid åt er alla.

Fridshälsningen påminner om Jesus och är den hälsning med vilken kristna möter varandra, i mässan och i vardagen. Den frid Jesus skänker är långt mycket mer än bara lugn och ro, den frid Kristus skänker handlar om en grundläggande frid i livet och den kommer av insikten att det är Gud som håller hela världen i sina händer – inte jag själv. Det är en frid som kommer av insikten och erfarenheten av Kristi död och uppståndelse och att världen för alltid är förändrad. Den frid som Kristus skänker är shalom, Guds frid, och innebär att allt är som det ska, allt är liksom på plats.

Nu sänds vi ut att förkunna evangeliet, precis som apostlarna gjorde en gång. Varje mässa har ett motiv av denna sändning, där vi rustas och sänds ut i världen för att leva evangeliet. Vid altaret börjar det, vid altaret som på samma gång är symbolen för Kristi grav och platsen där vi kommer honom så nära som det bara är möjligt i nattvardens bröd och vin. När vi tar emot hans kropp och blod tar vi emot hans shalom, den frid som världen och vi själva behöver.